Bande dessinée. Tecknat band. Nonsens.
En av mina stora framtidsdrömmar är ju då alltså förstås att få gå in på bokmässan under branschdagarna med en liten skylt på bröstet där mitt namn samt yrkeskategori anges, och min senaste plan för att få detta att gå i uppfyllelse är att starta ett förlag som ger ut översättningar (signerade moi, förstås) av franska serier (det finns ju så mycket, se på fnac bara). Jag ser framför mig hur jag sitter där i montern, i mina för tillfället inköpta coola Pianisten-glasögon (alternativt de med galna krusidullbågar som jag såg i Tours) och intervjuar någon fascinerande franska seriefärfattare/tecknare på franska, för att sedan översätta litet då och då....
Så, jag borde kanske öva litet på det där med serieöversättning, och vad bättre att börja med än min egen storslagna namnlösa nedkladdad-i-linjerat-block-under-lektion obegripliga nästinitill abstrakta men hägst politiska visual kei shounen ai-serie, då författad på franska i bildningssyfte. The translation (automatiskt blev det till engelska, trots mina svenskofona planer, chépa pourquoi, men sånt händer ibland.
Serien i sig är då resultatet av att min gärna för några sisådär fyra år sedan var alltför uppfylld av: Mana-sama the crossdressing japanese mångsysslare, hans band Malice Mizer, liveklipet där bandet framför det obegripliga stycket Illuminati och bland andra Mana och sångaren Gackt beter sig lätt suggestivt, Åke Green-fallet (jag är ju delvis ölänning, for goodness' sake) och den brittiske ståuppkomikern/skådespelaren Eddie Izzard (ett intresse som dock sitter i). Tillsammans har dessa influenser, ickeinspirerande lektioner och eventuellt för högt koffeinintag skapat en historia som jag - ärligt talat - inte direkt begriper (vlket väl är the dog's bollocks nuförtiden, se på Nina Hemmingssons senaste alster), även om jag försökt göra det klarare i översättningen.
Den första repliken - som fortfarande av språkliga skäl är på franska - är intet mindre än ett högst approximativt citat ur Eddie Izzards "Dress to Circle" (typ), hans show på franska i Paris som är med som extramaterial på typ Glorious-dvd:n. Det betyder följande: "Goddag, jag heter Mana och jag är en transvestit [travesti]. Det är ett mycket roligt ord, då det är det engelska ordet för katastrof [travesty]. Goddag, jag är en katastrof."
Dagens fråga: borde jag på grund av detta abominabla kludd egentligen vara bannlyst från att någonsin mer sätta foten i - och än mindre jobba i - en serietidningsaffär?
I bid you good night, gott folk, imaginära (och vid det här laget bortskrämda) läsare.
Så, jag borde kanske öva litet på det där med serieöversättning, och vad bättre att börja med än min egen storslagna namnlösa nedkladdad-i-linjerat-block-under-lektion obegripliga nästinitill abstrakta men hägst politiska visual kei shounen ai-serie, då författad på franska i bildningssyfte. The translation (automatiskt blev det till engelska, trots mina svenskofona planer, chépa pourquoi, men sånt händer ibland.
Serien i sig är då resultatet av att min gärna för några sisådär fyra år sedan var alltför uppfylld av: Mana-sama the crossdressing japanese mångsysslare, hans band Malice Mizer, liveklipet där bandet framför det obegripliga stycket Illuminati och bland andra Mana och sångaren Gackt beter sig lätt suggestivt, Åke Green-fallet (jag är ju delvis ölänning, for goodness' sake) och den brittiske ståuppkomikern/skådespelaren Eddie Izzard (ett intresse som dock sitter i). Tillsammans har dessa influenser, ickeinspirerande lektioner och eventuellt för högt koffeinintag skapat en historia som jag - ärligt talat - inte direkt begriper (vlket väl är the dog's bollocks nuförtiden, se på Nina Hemmingssons senaste alster), även om jag försökt göra det klarare i översättningen.
Den första repliken - som fortfarande av språkliga skäl är på franska - är intet mindre än ett högst approximativt citat ur Eddie Izzards "Dress to Circle" (typ), hans show på franska i Paris som är med som extramaterial på typ Glorious-dvd:n. Det betyder följande: "Goddag, jag heter Mana och jag är en transvestit [travesti]. Det är ett mycket roligt ord, då det är det engelska ordet för katastrof [travesty]. Goddag, jag är en katastrof."
Dagens fråga: borde jag på grund av detta abominabla kludd egentligen vara bannlyst från att någonsin mer sätta foten i - och än mindre jobba i - en serietidningsaffär?
I bid you good night, gott folk, imaginära (och vid det här laget bortskrämda) läsare.
Finalement !
Regard en Coulisse har så totalt ändrat layout att jag vet inte vad. Det kommer ta en evighet innan jag lära mig hitta. De gar i vilket fall som helst en liten artikel där männen från L'Opéra de sarah säger sitt om att ha fått en Molière. Alain Marcel säger något om "reprise" (betyder det det jag tror att det betyder?) och Jérôme Pradon raddar upp allt som inte talat för föreställningen och påpekar i redigt bitter anda hurs snopet det är för dem som valde att inte se pjösen att den nu emottaget priset ifråga. (Alla fransmän verkar ju inte ha varit lika entusiastiska inför föreställningen som jag, som emigrerade för att se den. Typ. Je plaisante, jag lovar. Typ.)
Resultatet blir i vilket fall som helst att Jérôme ger en superb beskrivning av de hårda kriterierna för att bli tilldelad Nobelpriset i Litteratur:
"[...] que la profession couronne un spectacle qui a eu des problèmes commerciaux, qui n'a pas bien marché, où le public n'a pas été au rendez-vous [...]"
(Typ: "att [personer inom] yrket belönar en föreställning som har haft kommerisella problem, som inte gått bra, till vilken publiken dykt upp." )
Just sayin'. Vad finns mer att berätta om mitt totally glamorösa liv? Jag har varit mystiskt genomfrusen de senaste dagarna och börjar misstänka att det är psykiskt; idag köpte jag en skiva för tre euro med Amelita Baltar som sjunger Piazzolla-låtar och ya sè que estoy pianta'a.
(På ett berg i Marseille finns en kyrka. Trappstegen är många och solen skiner inte alltid på rivieran.)
Resultatet blir i vilket fall som helst att Jérôme ger en superb beskrivning av de hårda kriterierna för att bli tilldelad Nobelpriset i Litteratur:
"[...] que la profession couronne un spectacle qui a eu des problèmes commerciaux, qui n'a pas bien marché, où le public n'a pas été au rendez-vous [...]"
(Typ: "att [personer inom] yrket belönar en föreställning som har haft kommerisella problem, som inte gått bra, till vilken publiken dykt upp." )
Just sayin'. Vad finns mer att berätta om mitt totally glamorösa liv? Jag har varit mystiskt genomfrusen de senaste dagarna och börjar misstänka att det är psykiskt; idag köpte jag en skiva för tre euro med Amelita Baltar som sjunger Piazzolla-låtar och ya sè que estoy pianta'a.
(På ett berg i Marseille finns en kyrka. Trappstegen är många och solen skiner inte alltid på rivieran.)
It's magic, I can tell.
Jag var precis och knackade på hos min granne i hopp om att få hjälp med att öppna en konservbruk (den lilla öppningsflärpen som satt på à la Cola-bruk lossnade). Tack och lov hade hon en konservöppnare till hands, och jag fick min majsburk öppnad, och när jag så frågade henne vad "la petite chose que tu as utilisé pour ouvrir" heter, för jag är ju mån om att lära mig saker i vardagen, svarade hon först att hon inte visste, och sedan ett ögonblick senare "appareil magique".
Det, om något, bådar gott för min matlagning.
Det, om något, bådar gott för min matlagning.
It doesn't have to make sense, it's for the Internet.
Youtube är fantastiskt när man kan hitta allt från det här
Ca 25 minuter lång vettig och intressant intervju med författaren Beth Nugent, om dennas högst fascinerand ebok "Live Girls":
J'adorable Andrew från Buffy the Vampire Slayer och Xandir från Drawn Together pratar strunt. Hysteriskt roligt, if you're into that kinda stuff:
Lack. Manasama. Fanservice. Och litet msuik, också:
Ca 25 minuter lång vettig och intressant intervju med författaren Beth Nugent, om dennas högst fascinerand ebok "Live Girls":
J'adorable Andrew från Buffy the Vampire Slayer och Xandir från Drawn Together pratar strunt. Hysteriskt roligt, if you're into that kinda stuff:
Lack. Manasama. Fanservice. Och litet msuik, också:
From Marais to Montparnasse.
Fast egentligen var det tvärtom:först kom jag med TGV-tåget (det är sant som de säger, det går snabbt) till Montparnasse vid tretiden på fredag, och först på lördagseftermiddagen fann jag mig själv i utomordentligt sällskap på det där dyra caféet av amerikanskt ursprung, och som jag hade lovat mig själv att hålla mig borta från, på en inte helt obekant gata i Marais.
Väderleksrapporterna - med grått grått grått och regn över den del av kartan som jag gissade var Paris - hade skrämt upp mig litet, men faktum är att det var ganska behagligt temperatur och solmängdsmässigt, med några enstaka regndroppar då och då. På lördagen, just när jag beslutat att gå ut från Maoz Falafel (och jag kunde ju inte vända tillbaka in igen, både av stolthet och brist på golvyta) drabbades vi nämligen av en störtskur, une averse, typ, som smattrade mot mitt stackars Pylonesparaply och rann rätt in i mina i så vältäckande tygskor och kylde ned mina annars bara fötter totalt. Men, vad gör det, förutom att påminna om alla dessa musikaliska mästerverk som skrivits kring 'mnet "det regnar i Paris": förstås finns där först och främst regn-anthemet "La Bastille" från Chansons d'Amour, men eftersom jag denna weekend valde att inte ägna mig åt film-sightseeing och dessutom hade nöjet att något oväntat höra namnet Andreas Lundstedt uttakas av en fransman kan jag omöjligen illustrera detta inlägg med en föga imponerande youtubevideo till tonerna av Alcazars (pre-Magnus) "Paris in the rain". Alla låttitlar kan ju inte vara subtila.
Väderleksrapporterna - med grått grått grått och regn över den del av kartan som jag gissade var Paris - hade skrämt upp mig litet, men faktum är att det var ganska behagligt temperatur och solmängdsmässigt, med några enstaka regndroppar då och då. På lördagen, just när jag beslutat att gå ut från Maoz Falafel (och jag kunde ju inte vända tillbaka in igen, både av stolthet och brist på golvyta) drabbades vi nämligen av en störtskur, une averse, typ, som smattrade mot mitt stackars Pylonesparaply och rann rätt in i mina i så vältäckande tygskor och kylde ned mina annars bara fötter totalt. Men, vad gör det, förutom att påminna om alla dessa musikaliska mästerverk som skrivits kring 'mnet "det regnar i Paris": förstås finns där först och främst regn-anthemet "La Bastille" från Chansons d'Amour, men eftersom jag denna weekend valde att inte ägna mig åt film-sightseeing och dessutom hade nöjet att något oväntat höra namnet Andreas Lundstedt uttakas av en fransman kan jag omöjligen illustrera detta inlägg med en föga imponerande youtubevideo till tonerna av Alcazars (pre-Magnus) "Paris in the rain". Alla låttitlar kan ju inte vara subtila.
Cat Peace
Idag, på vägen hem från skolan (som bestod av en och en halv timmas utomordentligt trevlig Histoire de l'art), när jag kom till Rue Francois Clouet såg jag inte midnre än fyra katter som oberoende lekte eller gick omkring på gatan. Med bara n¨gra meter emellan. Det var nästan litet spöklikt. Eller magiskt; det låter mer positivt, och katter är ju generellt sett något positivt.
Häromdagen var det förresten en katt som hade hoppat över till mina hyresvärdars tak (andra våningen), mitt emot mitt fönster, för att sola sig i det vackra vårvädret och inte kom därifrån. En kvinna i en balkong bredvid, troligen ägaren, fick försöka locka över den med plankor, masonitskivor och kattkorg innan den - efter mycket plågat jamande och då matte för en stund vände ryggen till - tog ett jätteskutt upp över en skärm som var ivägen och dunsade ned på balkongen. Très dramatiskt, men lyckligt slut. (Nej, det var inte fantastisk fotokvalitet som avgjorde när jag köpte ny mobil.)
J'entends la voix
Tänk att det redan gått mer än ett dygn sedan Malenas extraordinära schlagersuccé. Jag har intalat mig själv att "firande av segern" var en fullkomligt vettig ursäkt att lyssna på låten på repeat hela dagen, och om jag dessutom ska börja kampanja för den i Tours (som del av den franska grenen av Malena-Lobbyn) nu är det ju viktigt att jag kan varje ton utan och innan.
Det här är typ min nya favoritblogg. Malena Ernman. Opera. Mezzosopraner. Och, inte minst, en länk till mon amour och förebild bland bloggar, Dorothy Surrenders.
Idag har jag för övrigt medverkat vid framställande av "svenska köttbullar" (ava alla maträtter man kan vara känd för?!). Det var motbjudande (och moraliskt förkastligt, förstås) och luktade dessutom vidrigt, och listan över ingrdienser var sorgligt innehållslös, så jag kan väl inte påstå att jag var den bästa sous-chef världen skådat. När jag kom hem stekte jag iallafall egna välkryddade linsbullar, så att även jag själv ska ha något att äta under klasslunchen imorgon.
Jag har även för första gången försökt få mina kläder rena på en tvättomat, une laverie, en beautiful laundrette (dock, i detta fallet, sans gaysex). Det gick väl sådär, upp och ned skulle man kunna säga, men det positiva är att min förvirring ledde till att jag fick hjälp av en trevlig fransyska - vilket ledde till konverserande dvs språkövning. Att vara bortkommen utlandsstudent är det bästa som hänt mitt generellt sett obefintliga sociala liv, ever. Dessutom kom jag hem med en tröja mer än vad jag gick dit med. Imagine that. Borde jag gå och lämna den på tvättomaten med en "upphittad"-lapp?
Lahko noc, Eropa.
P.S. Sällan men stundtals stämmer det att less is more, och att det jag de senaste dagarna skrivit inlägg med alltför många ord om kan sammanfattas i några få meningar, som är fallet i det här korta och koncisa blogginlägget av Walentine. Inklusive bilden, alltså. I synnerhet vad gäller bilden. Allt annat säger sig självt, ju.
Mais c'est bien difficile, cela.
Gran, katedral, blommor, staty... på vägen hem från skolan en solig dag.
Livsmedel jag ännu inte lokaliserat i en fransk mataffär, och som jag saknar:
- Chili-sås (sweet eller garlic eller vad som helst, jag vill att min pastasåser ska smaka något)
- Sojasås (sådan i stor flaska som man har i matlagning, inte den tunnare varianten som finns på asiatiska hyllan)
- Quornprodukter, överhuvudtaget. Färs, filéer, bitar..
- Keso (jag såg något som liknade det, men...?)
- En välsorterad hylla tillägnad bakning (inte för att jag har någon ugn, men ändå)
Fais tes bagages.
Internet fungerar fortfarande inte och blablabla, så jag sitter på stadsbiblioteket och skriver. I vbilket fall som helst åker jag till Frankrike på lördag (tåg, så jag är inte framme förrän söndag och ja - jag kommer missa Melodifestivalen), för att läsa franska där. Jag kommer tillbaka om några månader.'
Ciao ciao!
Ciao ciao!
Avslutade kapitel
Idag var jag i skolan och hämtade de sisyta grejerna samt lämnade in mitt passerkort (adios, amor, du har varit en god vän under hösten) och min nyckel. För den senare fick jag till min glädje, om än inte förvåning, tillbaka de 100 kr jag lämnat vid uthämtandet av nyckeln i början av terminen. Så nu är jag rik igen.
Dock kändes det förstås litet... i can't believe I'm saying this, vemodigt att dels ge upp mitt tillträde till skolan konstiga tider men mest av allt att inte längre ha någon som helst ursäkt att gå dit. Litet avundas jag ju dem som stressar vidare med sina underställ och anoraks och allt vad de sysslar med nuförtiden, som ska lära sig att göra korsettliv, som fördjupar sina kunskaper vidare inom sömnads- och mönsterkonstruktionsdiciplinen. Och strukturen som finns där när man har lektioner att gå till. Köket där alla elever tränger ihop sig vid tolvtiden för att värma sin medhavda mat. Och trots min folkskygghet, jag lovar, klasskamraterna.
Men. Faktum är ju att det bara lockar så här i efterhand, när jag har en viss betryggande distans till det. Så det är så här det ska vara, definitivt, med mig vid sidan om. Om intet annat får jag försöka gå på skolans visningar och se om jag känner igen någon, eller något från sysalen.
Those were the days...
Outfit: ihopnålad blus i gammalt kinesiskt tyg, i midjan ihopnålade byxor i svart randigt tyg 10 kr/m
Bakgrund: skolans provrum
Hår: som det såg ut för några veckor sedan
Dock kändes det förstås litet... i can't believe I'm saying this, vemodigt att dels ge upp mitt tillträde till skolan konstiga tider men mest av allt att inte längre ha någon som helst ursäkt att gå dit. Litet avundas jag ju dem som stressar vidare med sina underställ och anoraks och allt vad de sysslar med nuförtiden, som ska lära sig att göra korsettliv, som fördjupar sina kunskaper vidare inom sömnads- och mönsterkonstruktionsdiciplinen. Och strukturen som finns där när man har lektioner att gå till. Köket där alla elever tränger ihop sig vid tolvtiden för att värma sin medhavda mat. Och trots min folkskygghet, jag lovar, klasskamraterna.
Men. Faktum är ju att det bara lockar så här i efterhand, när jag har en viss betryggande distans till det. Så det är så här det ska vara, definitivt, med mig vid sidan om. Om intet annat får jag försöka gå på skolans visningar och se om jag känner igen någon, eller något från sysalen.
Those were the days...
Outfit: ihopnålad blus i gammalt kinesiskt tyg, i midjan ihopnålade byxor i svart randigt tyg 10 kr/m
Bakgrund: skolans provrum
Hår: som det såg ut för några veckor sedan
Class Act
Tidigare ikväll diskuterade de i p3 möjligheterna att ex-presidentens George Bush skulle ställas inför rätta för, vad var det, brott mot mänskliga rättigheter eller något sådant. Jag blev alldeles tingly i kroppen. Jag menar, här har han varit president under en sådan stor del av mitt liv att jag egentligen knappt trodde att han någonsin skulle avgå, så tanken på honom ställd tillsvars för brott, det är ju rent... overkligt (inte osannolikt eller orealistist, snarare drömlikt).
Någon expert säger att det mest troliga vore en rättsprocess igångdragen av det amerikanska folket självt, och jag kan förstås inte låta bli att komma att tänka på att vad jag lärt mig om Class Actions från extramaterialet på Damages säsong1-dvdn (trovärdig käll, eller hur). Hur var det nu; om man vill stämma regeringen eller presidenten måste denna ge tillstånd först. "Får jag stämma dig?" "Javisst, det är klart. Bring it on." Detta skulle vara en kvarleva från tiden då man hade kungar (inte i USA kanske, men i allmänhet) som ansågs vara litet av guds utsände och stå över alla andra.
Just sayin'. I vilket fall som helst sändes tredje avsnittet av andra säsongens Damages igår i USA, så vetskapen om det kan egentligen ha varit orsaken till eventuell tinglyness.
Take out your pencils. Begin.
Arethas hatt var fascinerande. Den andre predikanten var bättre en den första (han lät som han inte trodde på eller brydde sig om ett ord av vad han sade). Obama-dottern d.ä. hade en snygg blå kappa. Jag grät under presidentens tal, förstås, comme d'habitude. De svenska kommentatorerna påminde mig om den traditionella negativa sarkastiske (let's not name names, men den andra är värre än den ena) cyniska svenska kommentatorn som pratar sönder Eurovision Song Contest.
Tänka sig att USA har en ny president. Det var ängesedan det hände, i mina unga ögon. Och att han är den första på ett sätt. Det är fascinerande. Det är något sådant som gör att man påminns om goda med att leva under just den här tiden. Vad man får uppleva och se.
Man har ju hunnit vänja sig litet sedan valet, men ändå, wow.
Bring on the waterworks...
... it's Anauguration Day! Televiserad! (Omigod Clintons i svt24! Al Gore! Kändisar! Är det inte intressant hur både B Clinton och Bush d.y. båda ser ut som att de är på väg att få en skrattattack, fast på helt olika sätt?)
På väg till skolan för att hämta saker idag vid lunchtid gjorde jag ett antal stopp, bland annat på BodyShop och stadens skivaffär. I den första inhandlade typ häften av allt som var på rea och en och annan sak till fullpris, och i den senare Antony & the Johnsons nya album. Och se vad jag kom ut med...
På väg till skolan för att hämta saker idag vid lunchtid gjorde jag ett antal stopp, bland annat på BodyShop och stadens skivaffär. I den första inhandlade typ häften av allt som var på rea och en och annan sak till fullpris, och i den senare Antony & the Johnsons nya album. Och se vad jag kom ut med...
Nej, inte en mjukisgris och några kuddar, men två små bruna papperspåsar utan handtag, Det kändes som att jag kom direkt från grönsaksmarknaden.
Glad amerikansk presidentinstallation!
Complice.
När man kommer hem från skolan och klockan är sisådär 23.35 känns det liksom litet hopplöst vad gäller aktiviteter resten av dagen. Ska man ge efter för den där varma, förvirrade, panikslagna, yra känslan av det-är-tio-timmar-sedan-jag-åt-lunch och laga sig en skål med gröt? Ska man ge sig på disken som hotar att ramla ur diskbänken om inget görs? Börja sätda? Laga ta-med-till-skolan-mat för resten av veckan (kräver dock först att amn diskar för att frigöra kastruller?)
Jag hade varit orolig för min dygnsrytm om jag inte vetat att den ändå snart kommer att ha tvångsnormaliserats när jag gått upp imorgon(idag)bitti om några sju timmar.
Förresten, det bästa man kan göra när man går igenom en nästintill folktom stad (borde inte det vara en oxymorn, folktom stad?) strax innan midnatt är att ställa in sin ipod på att slumpmässigt spela upp den samling av ESC-låtar som finns därpå, och ta vara på att mörka ensamma natten är ett av de få tillfällen man faktiskt kan promenera på gatan och mima engagerat till musiken i hörlurarna utan att någon ser (förutom möjligen sådana som sitter uppe vid sina fönster och spionerar, men de får skylla sig själva.)
Lahko noc, Eropa.
Jag hade varit orolig för min dygnsrytm om jag inte vetat att den ändå snart kommer att ha tvångsnormaliserats när jag gått upp imorgon(idag)bitti om några sju timmar.
Förresten, det bästa man kan göra när man går igenom en nästintill folktom stad (borde inte det vara en oxymorn, folktom stad?) strax innan midnatt är att ställa in sin ipod på att slumpmässigt spela upp den samling av ESC-låtar som finns därpå, och ta vara på att mörka ensamma natten är ett av de få tillfällen man faktiskt kan promenera på gatan och mima engagerat till musiken i hörlurarna utan att någon ser (förutom möjligen sådana som sitter uppe vid sina fönster och spionerar, men de får skylla sig själva.)
Lahko noc, Eropa.
2009 i TV
Låt oss ta en tyst minut och fundera över hur snygg Glenn Close är på promobilderna till den andra säsongen av Damages, som har USA-premiär nu på onsdag. Försök sedan gå tillbaka till vardagssysslorna som om din hjärna inte alls hakat upp sig och din näthinna blivit tagits gisslan av FX Networks.
Happy new year!
Min stora kärlek 2008 (som jag upptäckte i början av året) har varit Les Chansons d'Amour, Christophe Honorés vackra, roliga, sorgliga, underbara, fantastiska musikalfilm om en grupp människor i Paris.
När jag nu önskar er alla ett gott nytt år och ett fabulöst 2009, får det därför bli med en bild från nämnda film. (Ja, ni borde se den.)
När jag nu önskar er alla ett gott nytt år och ett fabulöst 2009, får det därför bli med en bild från nämnda film. (Ja, ni borde se den.)
Christmas Takeover
Som gåva till världen delar jag med mig av min storslagna Photoshopkunskaper, och julklappen till mig själv en ursäkt att utan anledning ha ännu en bild på Tabatha Coffey i min blogg (och hur snygg blev hon inte som tomte, srsly?).
Happy Holidays!
Folklore
Att börja laga mat i halvsovande tillstånd kl kvart över elva är inte nödvändigtvis en bra idé, även om receptet är från självaste Martha Stewart och bakgrundsmusiken från Sofia Karlsson (feat. Dan Andersson.) Jag var på Jul på Liseberg förut, vilket var trevligt, men hur får de upp alla de där lamporna i träden? Jag åt även en ny (enligt de stora skyltarna på väggarna) veganmacka. Den var... stor. Och hur kommer det sig att allt veganskt får prefixet "vegan-", medan vegetarisk mat däremot blir just "vegetarisk ---" snarare än "vegetarian-"? Det är som när vissa kalla kinesisk mat för kinesmat, eller (för att relatera till min area of studies) använder ordet "kineskrage" för att beskriva det som jag skulle kalla för "kinakrage", eller om jag är på litet mer kreativt humör, "Maokrage".
Layla tov, Eropa.
Absolute Christmas
Jag är så säsongsbetonad. Och märk att jag förbehåller mig rätten att efter jul byta tillbaks till min förra blogglayout(istället för att göra en ny, igen.)
Jag råkade zappa förbi femman och fastnade vid High Fidelity (som jag skamligt nog inte sett), och nu är jag fullkomligt trollbunden. Hela den där grejen med skivaffär, übernörderier, bikaratärer vid namn Dick känns skrämmande bekant... det är litegrann som att komma hem, liksom.
Konsumism
Idag hittade jag den Valio cottage cheese med ystenzym jag letade efter. Way utanför staden, på Coop Forum. Det var en nästintill religiös upplevelse, För övrigt är jag sju meter blandade tyger rikare och 70 kr fattigare. Ett av tygerna är turkost med färgstarka blommor och påminner mig om en av mina all-time favorittavlor, som vi har på (den gröna) väggen i matsalen.
