Jag har sytt 16 kanpphål, har tio kvar  att placera ut och sy, och sedan, följaktligen, 25 knappar att sy fast.  Och en massa annat att göra, tills imorgon bitti, och inget går så snabbt som jag vill. Och jag måste hinna laga mat också innan jag ger mig av till skolan i eftermiddag.
Men vädret idag är soligt och fantastiskt, ser jag genom mina små fönster, och upplevde first hand nä'r jag gick till sopstationen imorse. Det är högst okaraktäristiskt, men jag börjar sakta men säkert förvandlas till en person som stundtals känner att hon vill gå ut.

Dagens sömnadssoundtrack består hittills av: cast recording från franska musikalen Panique à Bord och diverse K.D. Lang. Hur ska jag gå vidare, musikaliskt, för sista skjortan?

*multi-taskar och ser på säsong två av A shot at love with Tila Tequila, classy*

Jag har litet mer Project Runway-paralleller att dra till partiledardebatten (kanske är  det eftersom PR as we know it, originalet, kommer vara slut, fini, imorgon som jag inte kan sluta tänka på det?), och den här gången vill jag tala om hur Maria Wetterstrand (var det andra personer med i debatten också, säger ni?) plötsligt fick för sig att injicera litet välbehövt drama i programmet när programledaren tog upp ett ämne som till en början tycktes på väg att förvandlas till något av en non-issue, en ickedebatt: den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. För till Reinfeldts bestörtning (hans anklagande hundögon har etsat sig fast på min näthinna, vad ska jag göra?) gjorde hon det där som man ska vara så försiktig med i debatter och, oh my goodness, höjde rösten. Vet ni, I don't care vad som är god debatteknik, för public service eller inte så är det fortfarande television, och jag vill se litet liv, litet passion (må den så vara verklig eller scripted eller i gråzonen däremellan) i min tv.
 
Så... vet ni vad det (något långsökt) påminner mig om? Jo, när Iman satte skåpet där det skulle stå i Prjoect Runway Canada, och på ett dräpande intellektuellt sätt (och med fabulösa rullande r, hur många språk är det hon talar nu igen?) skällde ut MG - och alla som vågade tala till dennas försvar - för hennes vedervärdiga pesudogoth-outfit. Ponera, för skojs skull, att politiken lärde sig litet av PR, om Iman-Marias utspel möttes av Göran H som vänskapligt men med sin mest kraftfulla röst (han lär få öva på den, men inget är omöjligt) utbrast i ett inte helt okaraktäristiskt "May God strike you dead" (som om han inte velat säga det) och bidrog till underhållningsvärdet på samma gång som han kunde fiska litet extraröster hos konservativa religiösa väljare. Sedan fortsätter det, med idel citat (parafraser)...
MarIman: Gay marriage is not trashy!
GörIman (viftar kokett med ögonfransrna): Bigotry is a legitimate look!
Politisk expertkommentator för morgon-tv (till en tv-skärm någonstans): What is going on? Have you all lost your minds?
Och litet senare, typ 2010 till exempel, svenska folket (till Göran H & co): You just don't measure up.

För ögonblicket känner jag mig litet som Tabatha (Coffey, of course) måste ha gjort när hon hittade ögonmasken i kylskåpet eller de ruttna körsbären i té-till-kunderna-skåpet (fast inte alls lika snygg och cool och välfriserad som hon, då, förstås, och sans den fantastiskt uttrycksfulla och övertydliga "det äcklar mig att du låtit det bli så här smutsigt"-minen samt vetskapen om att det inte är hon som kommer behöva städa). Efter att ha tagit en dusch efter en hård dag av sömnad upptäckte jag till min bestörtning att badrumsgolvet var täckt av inte litet men typ 1 cm högt vatten. Så, jag försöker förstås hitta orsaken till detta plötslgit förhöjda vattenstånd, och vid närmare inblick under badkaret ser jag hur någon halvdecimeter vatten stilla ligger i träda på den nedsänkta vattengallerhålgrejen. Då denna alltså är totalt ingrodd med jag-vill-inte-veta-vad. Jag vet inte ens om det bara ligger ovanpå gallret eller om man måste skruva loss något på något vis, och då jag har halvdag i skolan imorgon och i över morgon känns det som att jag har gott om tid att ta på mig att åtgärda problemet, hur äcklad och rent illamående jag än blir bara av att tänka på det.

Det var så äckligt att jag hade sett ut så här om jag varit en überfabulous blonderad australiensisk superhårstylist/tv-programledare:

Man har ju hört talas om folk som syr sig i fingrarna eller sticker sig på nålar, men jag lyckades åsamka mig själv värsta (lättsam användning av ordet) blödande såret på höger pekfinger när jag ritade mönster. Herregud liksom.

Annars är min nya favoritsysselsättning, när jag inte ser på Tabatha's Salon Takeover, att läsa J-Mos högst humoristiska recaps av samma serie på TVgasm. Problemet är bara att jag näst intill får andnöd av att försöka att inte skratta högt när det är folk i samma rum. (Vilket jag kommer slippa behöva oroa mig för när jag, snart, bor ensam. Men är det värt det?)

Enligt min besöksstatistik har jag gått från två unika besökare igår, till 38 stycken idag, vilket i princip skulle vara mer än vad jag sammanlagt haft hittills. Borde jag tolka det här som ett säkert tecken på att blogg.se har some serious problem med sitt statistiksystem? Minns att det var här ni hörde det först.

Men anyways. Jag måste säga att, trots en högst originell och fascinerande mentor, så är Project Runway Australia, att döma av de avsnitt jag hunnit se, inte speciellt mycket att hänga i granen. Av någon anledning verkar det som att det är förunnat endast de nordamerikanska nationerna att kunna göra bra och hyfsat classy ersioner av tv-serien, medan Storbrittannien och Australien bara lyckas få ihop något halvdant, sjaskigt och grått - men ändå vulgärt, på något vis - med obegripliga domare och generellt-sett-inte-så-duktiga ofokuserade deltagare, suspekta priser (Grazia Magazine är inte Elle Magazine, är över huvud taget inte jämförbart med Elle), och challnges som är stulna rakt av från (och blir sämre kopior av) den amerikanska förlagan. Tack och lov då för emigrerade australienare, som Darren Hayes och Tabatha Coffey. (Ja, den här utläggningen var bara en ursäkt att få utsmycka min blogg med ytterligare en bild på den senare.)

Det första som möter min blick när jag surfar in på Swedbanks hemsida är denna annons:


Jag menar, säg mig vad jag ska göra, bara, o stora Swedbank, för jag vill ha det huset.

Idag har jag för övrigt sorterat ut för slängning nästan hälften av alla tidningar jag samlat på mig under årens lopp, och därmed gjort plats i mappar för dem som låg och tog upp större delen av utrymmet på mitt skrivbord. Detta arbete utfördes till tonerna av tre svenska artister/grupper: Paris ("Hey Sailor" är genialisk), Blanka (vart tog de vägen?) och Lena PH (what can I say).
   Resten av dagen har jag ägnat åt att städa i mitt rum i allmänhet och åt att idolisera Tabatha Coffey, så här är en till, mer tidsenlig den här gången, bild på Hair Majesty. Hm, undrar om jag har något svart nagellack kvar från back in the days...

Jag skulle just kopiera, med högsta kvalitet och allt (sådan som tar så lång tid att skriva)  4-delsskalalinjalen i min mönsterkonstruktionsbok för att kunna anävnda den utan att klippa sönder boken, och vad gör kopiatorn? Jo, den ger mig en linjal som är 25 mm kortare än originalet. Fatta! Detta var familjens skrivare, så om jag har tur kanske jag kan få igång min skrivarkopiator (som tenderar att kräva manuell inmatning av pappret) och be att den ska kunna göra en något mer korrekt kopia.

Now I don't make lists in my sleep, baby, men när jag finner mig sysslolös vid sommarens slut gör jag alltid listor. Böcker jag läst (i sommar, tio hittills), böcker jag ska läsa, saker jag ska göra...

Ibland saknar jag min livejournal. Som fortfarande finns där, förstås.

Idag har jag cyklat och tappat mitt übersnygga armband som jag gjorde typ i förrgår och lagat alldeles för mycket gazpacho. Nu är jag velig och kan inte besluta om jag ska ringa ett obehagligt telefonsamtal, cykla till Byxelkrok och köpa glass eller bara gömma mig någonstans i huset med en bok och tycka synd om mig själv. Det sista alternativet känns väldigt jag. 
   För övrigt. Även om jag till skillnad från alla andra inte har kommit in på den kurs jag velat gå i höst betyder inte det att jag inte har några planer alls. Nej, i mitten av augusti ska jag nämligen åka till Stockholm och se inte bara Hedwig & the Angri Inch men även Petra von Kants bittra tårar. Kulturweekend, liksom. Och senare i höst tänkte jag åka till Paris och se Jérôme Pradon i L'Opéra de Sarah. Det är hyfsade framtidsplaner, väl?

Varför kan inte tåget till Borås stå med i de nya busstidtabellerna? För skriva ut det från Internet kan jag förstås inte, för vår skrivare har fått fnatt (eller snarare haft det under en längre tid).

Efter att nästan ha blivit jagade av psycho-maffia-hundar under en promenad i Olivetta, Italien, tyckte jag och min syster att det var dagfs att öva litet på våra kampsportsfärdigheter (inhämtade, i mitt fall, från BtVS).

Igår var jag och min syster i Göteborg i nästan 12 timmar, som vi på något vis fick svårt att få räcka till. Vi inledde vistelsen med fly regnet utomhus och ta en längre fika på Espresso House (oo, som jag har saknat sweet soya-chailatte när jag varit och villat ute i Europa), och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till och beundran för den som kom på att bygga en slags balkong där man kan sitta med sin fika och se ut över affärens (köpcentrats?) bottenplan pch allt spännande som försiggår där. På något vis föll det sig sedan så att vi fastande inne på NK, och inte gav oss ut på (de då inte längre regninga) gatorna förrän flera timmar senare. Jag vet inte vad det är som har h'nt med mig, men jag får erkänna att "realisation" (se, de orkade till och med skriva ut hela ordet) på NK är något av det roligaste jag varit med om de, um, senaste dagarna. Jag köpte en svart klänning på 70% och något så okaraktäristiskt som ett par - wait for it - gymnastikskor. Vars pris, trots realisationen, översteg min vanliga gräns på 100 kr. Detta innebär att jag, för att inte behöva gråta över slösade pengar, måste inleda ett nytt skede i mitt liv (småsmåningom) och börja träna. Även den fabulösa klänningen jag inhandlade förser mig med motivation till att göra detta, då den är i storlek 34 och ganska tight.
Såsmåningom lämnade vi dock den varma gallerian och gav oss iväg mot nya äventyr, vilka för mig bland annat gick ut på att köpa ett par högtalare till min i-pod (och hypotetiskt sett till min dator, om den hade fungerat, vilket den fortfarande inte gör), en fullpris(!)-kofta från MQ och 7,5 meter (jag var duktig och köpte så litet som jag möjligen skulle kunna klara mig på) vit spets på Knappcarlsson. Och så åt vi sushi, förstås. Och nej, jag kan fortfarande inte äta ordentligt med chopsticks, även om jag i Italien övade på att äta pasta med sådana då vi insåg hur praktiska de var att ta med sig till matsäcken.
När klockan började lida mot 18 begav vi oss så bort mot Bergakungen, med händerna passande fulla av NK & MQ-kassar (vi hann helt enkelt aldrig till H&M och Myrorna) och skokartonger (med praktiska snören att bara den i), för den huvudsakliga ursäkten till vår stadsvistelse: Sex & the City! Yay! Filmen var, som jag hade hoppats, alldeles underbar och superb och trots sin längd inte alls tråkig. Både skådespelarna och kläderna och skorna var lika syngga som vanligt om inte än mer, och jag blev bara glad av den.

Förresten. Jag vet inte om det är jag som har sett för mycker tv (of course i have!) och börjar se i syne eller, men jag är övertygad om att expediten som jag köpte den svarta klänningen av på NK har varit med i Scandinavia's Top Model. Bara så att ni vet.
Och på tal om talangjaktsdokusåpor började ju tv3 som bekant visa den fantastiska fkjärde säsongen av Project Runway häromdagen (Christian Siriano!), och det första avsnittet av säsong två av Shear Genius sändes i onsdags i USA, och sist men inte minst är det bara några veckor kvar tills säsong fem, den sista på Bravo, av Project Runway börjar visas i USA.
Den fråga som återstår är: när ska någon svensk kanal visa PR Canada (mig veterligen har ingen ännu  tagit sig i kragen och gjort det)? Vår nation behöver kanadensisk design, Iman och Lucianm från Transylvanien.