Jag dricker kopiösa mängder rött te och äter choklad i min ensamhet, och är alldeles varm i hjärtat. Jag läser på AfterElton att Tom Lenk (via en intervju i månadens nummer av The Advocate) är oficiellt ute, och då menar jag "ute" på det bra, anglofona sättet. Jag sållar mig till dem som säger sig inte förvånas av informationen, men är på samma gång som alltid glad att se det svart på vitt, i skrift, oficiellt. Och jag glad för Toms skull, för min och för världens, och som alltid fylld av beundran för honom som skådespelare. Och är han j'adoreble eller vaddå? Jag känner för att fira genom att ha Buffy-maraton (att jag har en vag känsla av att BtVS-boxen är kvarlämnad i familjehemmet är ingen större katastrof, jag hinner ändå inte se på det förräns nästa vecka när skjorta-skjortblus-blus-väst-projektet är avklarat.), speciellt inriktat på bästa Andrew Moments. Som hans paradavsnitt, Storyteller.
 

Och youtube är en källa till mången fantastisk video... aldrig förr har jag sett Britneys Gimmie More på ett så självklart sätt knytas ihop med Gethsemane från Jesus Christ Superstar.