Idag var jag i skolan och hämtade de sisyta grejerna samt lämnade in mitt passerkort (adios, amor, du har varit en god vän under hösten) och min nyckel. För den senare fick jag till min glädje, om än inte förvåning, tillbaka de 100 kr jag lämnat vid uthämtandet av nyckeln i början av terminen. Så nu är jag rik igen.
   Dock kändes det förstås litet... i can't believe I'm saying this, vemodigt att dels ge upp mitt tillträde till skolan konstiga tider men mest av allt att inte längre ha någon som helst ursäkt att gå dit. Litet avundas jag ju dem som stressar vidare med sina underställ och anoraks och allt vad de sysslar med nuförtiden, som ska lära sig att göra korsettliv, som fördjupar sina kunskaper vidare inom sömnads- och mönsterkonstruktionsdiciplinen. Och strukturen som finns där när man har lektioner att gå till. Köket där alla elever tränger ihop sig vid tolvtiden för att värma sin medhavda mat. Och trots min folkskygghet, jag lovar, klasskamraterna.
   Men. Faktum är ju att det bara lockar så här i efterhand, när jag har en viss betryggande distans till det. Så det är så här det ska vara, definitivt, med mig vid sidan om. Om intet annat får jag försöka gå på skolans visningar och se om jag känner igen någon, eller något från sysalen.