Current music: Suzy Solidor

I onsdags lämnade jag resten av gruppen åt sitt öde på väg till Moulin Rouge, och tog mig istället en långpromenad som enligt mina uträkningar ineffatade 3e, 11e, 12e, 4e och 1er arrondissementet. Jag har alltid tyckte om att vandra omkring i städer, och tillbringade en merveilleux förmiddag inte-helt-vilse på Paris gator. Först gick jag (från hotellet, vid métro Filles du Calvaire) via Boulevard Voltaire, som jag kände igen lite sedan jag för några år sedan gick där på väg till Père Lachaise, till Place Léon Blum där jag tog av på Rue de la Roquette för att titta in på en tygaffär vars namn jag glmöt (nånting med ett personnamn och "tissus"). Jag hade dock inte råd att köpa något där, och gick sedan vidare längs med Lédru-Rollin, där jag visste att Baby the Stars Shine Bright ligger (jag mindes inte exakt var, men den var ju tvungen att dyka upp såsmåningom)...
   Låt oss stanna där och fördjupa oss litet: Baby är en sådan affär som det, på grund av att det för det mesta inte direkt kryllar av kunder (när jag varit där, åtmisntone), är svårt att gå in i utan att köpa något. Affären är rosa på utsidan, och sött inredd med en passande bedårande kassörska i Lolita-utstyrsel. Eftersom mina ekonomiska tillgångar som vanligt var något begränsade blev det ingen klänning eller jacka e.d. därifrån för min del, utan den tygkasse, exklusiv för Paris-affären, som jag nämnde i förra inlägget. Jag kan förresten säga att man fick god service i priset - först slog hon in väskan i rosa smällkaramellpapper (i brist på bättre ord...), och sedan lade hon den i en  plastpåse som hon tejpade ihop med ett litet klistermärke med loggan. En väska. Jag hade kunnat ta den i handen, liksom. 


Innan jag går vidare måste jag nämna något om vädret. När vi vaknade på morgonen hälsades vi glada av sol utanför fönstret (illsutrerat av mitt kisande på första fotot.) Det blåste sedan något förskräckligt (jag flög nästan bort), och var hyfsat soligt. Dock ändrade det sig litegrann medans jag gick, och när jag såsmåningom nådde Place de la Bastille och såg statyn den lilla ängeln... kände jag hur vattendroppar började falla ned på mig. Förtydliganden: när jag såg ängeln började det regna.
För det obekanta örat kan detta tyckas som något helt oviktigt och inte alls magiskt, men med tanke på att jag spenderat den senaste månaden lyssnandes på soundtracket till filmen Les Chansons d'Amour får det en annan betydelse. I en vacker scen i filmen sjunger nämligen huvdpersonerna (flera gånger) att

il pleut des cordes sur le génie
de la place de la Bastille

Är det då konstigt att upplevelsen blev nästintill religiös för mig?

Anyway. Från la Bastille gav jag mig av mot mitt älskade 4e arrondissement, och när jag nådde bekant mark vid Place de Vosges dök solen återigen upp och lyste vackert upp himlen, husen och gatorna. Därifrån gick jag sedan via Rue des Rosiers, som kryllade av falafler, kosher och hebreiska tecken, och slutligen till min favoritgata med det alltför långa namnet Rue St Croix de la Bretonnerie, där nästintill varje skyltfönster pryds av en regnbågsflagga. Efter lite shopping (deckaren, och Solidor-skivan) i bokhandeln Les Mots à La Bouche gav jag mig sedan av, St Croix de la Bretonnerie till slut och förbi Centre Pompidou, till resten av gruppen som vid det laget befann sig i Les Halles.

I mitt konstnärliga fotokollage, lägg märke till himlens skiftande färg (det är kanske 20 minuter mellan dem), de fabulösa leopardstövlarna som hänger men inte är till salu i second hand-affären jämte Les Mots à la Bouche, och vegetationen på trottoarerna och på gatan (?) som går in mellan husen bredvid restaurangen Le Gai Moulin. Och det fototekniska misstaget att fotografen i sin rosa sjal (la voile is teh shit) speglades i glaset när jag skulle ta kort på det smakfulla upplägget av paljetterade tygstycken i regnbågens färger i fönstret till Café Amnésia.

Efter fyra dagar av metroåkande, vandrande, diskret kartläsande (man vill ju se ut som om man går där varje dag) je suis (suis-je? borde jag ordna mig efter fransk svensk ordföljd?) de retour de Paris. Vistelsen var högst angenäm, även om jag inte kan gå in på det närmare nu, då jag måste läsa ut sista bandet av Leo Tolstojs fabulöas verk Anna Karenina till på måndag. Och äta sushi.

Ciao!

From Azerbaijan with love... ESC-debut: Elnur Gusseinov & Samir Javadzadeh - Day by day
 

Ignorera objektet men förundras över det faktum att detta är den sämsta filmkvaliten (eller den som tar minst plats, iallafall) på min kamera sans minneskort. Fantastiskt.
(Och så dåligt sjunger jag inte, jag lovar. Tonerna är typ rätt. Och jag hade absolut, prydhet till trots, postat originalvideon med låten här om jag inte ansett att den avslöjat för mycket om handlingen i den film den kommer från.)

Om jag inte hittar på något att göra med mitt liv efter gymnasiet kan jag ju alltid gå på Idol-audition i någon iögonfallande Lolita-outfit och sjunga typ Srce od kristala på dålig serbiska och skämma ut mig i tv och bli kändis.

Familjen var förresten i Gällstad idag (första gången för mig). Själva det omtalade Lager 157 (? jag är dålig på siffor) var mindre imponerande, även om pastasalladen och chailatten var god, men i en butik i omnejden lyckades jag med den tvivelaktiga bragden att slösa bort mina just intjänade pengar på en klänning à ca 650 kr (vilket inte är något emot BtSSB-klänningen jag käte för min matkassa i Amsterdam, men det svider ändå då jag hade tänkt spara.) What kan I say, jag blev förälskad i tyget (/motivet på detta).

Idag på jobbet, när klockan började närma sig 18 och jag som tur är kan skylla mitt beteende på trötthet, drabbades jag av en våldsam skrattattack som gjorde att jag bokstavligt taget hamnade i en hög på golvet.
Bakgrunden till detta var att jag plockade upp en bok med titeln "Kids who kill", med antagandet att det bara rörde sig om your everyday våldspornografi, och frågade chefen om det verkligen var någon som köpte sådana böcker. Jag hade tänkt följa upp med något sarkastiskt som "Isåfall, registerar du kunderna ifall polisen skulle vilja veta vilka de va?", men kom aldrig så långt då min blick plötsligt fastnade på omslaget till boken. Författaren till "Kids who kill" var nämligen ingen annan än... tadam, guvernör Mike Huckabee!
Et voilà, hysterisk skrattattack.

Vid närmare undersökning visade det sig att boken endast var förklädd till våldsbrottspornografi, och egentligen var en högerkonservaitv förtäckning över allt som är fel i dagens samhälle (abort, homosexualitet, multikultur, blablabla...) och gör att barnen börjar döda varandra.

Så kan det gå. Fast någon borde faktiskt stämma honom à l'Americain för vilseledande marknadsföring- den innehöll inget av det blodiga vältrandet i våld som omslaget antydde.

Trots trötthet kunde jag förstås inte låta bli att hålla mig vaken för att se drama-debatten/samtalet mellan  Åke Green (det är nästan så att jag skäms över mitt halvöländska ursprung, och förresten, what's with det desperata presque-falsettonläget?), Lars Gårdfeldt som jag fått för mig satt framför mig på Antony & the Johnsons på Trädgår'n för några år sedan (?), och två andra mindre celebra personer, ledda av en elegant Elisabeth Olsson Wallin.
   Och vet ni, man lär sig alltid något nytt. 
  
Det visar sig nämligen att Åke Green inspirerades till att skriva sin (ö)kända predikan efter att ha sett på Melodifestivalen. Tänka sig.

Och dessutom kan jag mycket mindre franska än jag vill. Vilket oroar och irriterar mig. Och till råga på allt har jag troligen skmolkat från fler lektioner de senaste två veckorna än jag gjort under min sammanlagda skolgång.
Och varför ska det vara så svårt att hitta en fralla utan kött, smör eller ost i Göteborg? Det är så att man får lust att sluta äta helt och hållet.

Igår var jag i övrigt på filmfestivalen igen, och såg denna gång en svartvit argentinsk nästan-stumfilm kallad La Antena (The Aerial på engelska). Den var fint gjord och tillräckligt underhållande när man såg den, men satte inga djupare spår i själen (till skilland från Chansons d'Amour, soundtracket på vilket jag fortfarande lyssnar 24/7). Dessutom förekom det scener som irriterade mig mucho - som där fyra barn, två pojkar och två flickor, såg på boxning på tv och pojkarna stod och låtsasboxades mot skärmen och flickorna satt i soffan och knappt vågade titta. Det var bara onödigt, liksom. Dessutom var det oversizade hakkorset och davidsstjärnan kanske litet väl övertydliga. Och vadan denna plötsliga genomgång av europeisk historia?
Det enda som var odelat bra i filmen var a) flyguniformerna och b) den ondes son/cykelbudet  som såg ut som en butch (kvinna) från svunna tider.
Samt även det faktum att filmen (på grund av frånvaron av tal) var textad både på spanska och engelska. Muy lärorikt.

Ohmygoddess jag har en ny kamera! Eller, tja, ny kanske är att at i lite med tanke på att jag inte haft någon kamera alls de senaste kanske fem åren. Anyways, jag är nu ägare till något så fabulöst som en rosa digitalkamera. Och tro det eller ej, den verkar till och med fungera.

Allt jag behöver nu (förutom ett minneskort) är en bättre modell. Eller så håller jag mig till att fota föremål. Som mitt Parisiska kort av Sinan Bertrand som (Lullaby som) Marpessa Glove i Le Cabaret des Hommes Perdus.

Om jag bara hittar (lyckas snickra ihop?) en ram i rätt storlek tänkte jag ge kortet (Marpessa, inte mitt egna foto) en hyfsat glamorös rosa minimosaikinramning.

Idag gick jag upp klockan halv sju för att åka till skolan och äta tårta och kakor, i princip. Ah well. Jag fick åtminstone se min syster spela Bob Marley i hotpants i (gymnasie)ettornas julpjäs.

Voilà en dålig och juligt rödögd bild av min nygjorda julkjol. Håll med om att den ser ganska proffsig ut? (Kjolen, inte bilden.)