Jag måste säga att kvällens Melodifestivalkval var något av det sämsta jag sett... Det hela nådde en all-time low då what's-his-name-komikern slaktade Pour que tu m'aimes encore utan minsta anledning. Jag har två ord för er: inte roligt. 
De saker jag trots allt gillade var:

• Caracolas gula klänningen
• BWOs imponerande bedrift att få in ordet "bourgeoisie" i sin låt (såvida jag inet hörde fel)
• Mellanaktsfilmen med Lasse Berghagen
• BWOs muffinsformliknande outfits
• Känslomässiga!Frida
• Mellanakts-moderna dansen (har generellt sett varit ett av mina favoritinslag i årets festival)

Följaktligen var mina två favoriter mot kvällens slut BWO och Caracola. Även om jag av någon anledning röstade (en gång, för Radiohjälpens skull) på Mickey Huscic. Kanske för att jag tyckte att det var roligt att sitta och försöka lokalisera något bekant ord i texten som jag kunde förstå... och lite för att jagt tyckte att han liknade den där manlige kollegan i Medium. Men dock gjorde Fridas (starka!) reaktion på vinsten att jag inte kan tänka mig ett bättre par artister att gå vidare till Globen.
 
Och förresten, var var Melodifestivalkören?

Det är ren sadism med dessa 60-skunderssmakprov. Jag vill höra hela låtarna! Ah well, jag antar att det hjälper till att hålla sp'nningen på topp tills imorgon.

Ola - Love in stereo   

Dodo-kören (eller vad de nu sjunger) har sin charm, men frågan är om det räcker. Låten är varken speciellt dålig eller speciellt bra, och något generad måste jag erkänna att den (minuten) växer. And the coloured girls sing...

Lasse Lindh - Du behöver aldrig mer vara rädd   

Jag gillar Lasse Lindh ibland (de typ två låtar jag hört), men är inte säker på att jag vill se honom just i Melodifestivalen - det liksom belyser det tråkiga i honom och gör att jag undrar vad jag någonsin sett i honom. Det krävs att han bär en rosaglittrig kostym eller fjäderboa imorgon för att jag ska ändra mig.

The Nicole - Razborka    

Den har en viss bisarr charm. Mystiska talade inslag och vodka? Jag gillar instrumenten, och dare I say it, hela låten. Det blir spännande att se/höra hur den ter sig live.

Alexander Schöld - Den första svalan  

Han låter lite som... Björne? Säkert en snäll kille men, nej.

Rongedahl - Just a minute  

Folk borde i allmänhet hålla sig borta från falsett, men trots detta är inte låten så förskräcklig som den kunnat vara.

Sanna Nielsen - Empty Room    

Tack. Ca 46 (!) seklunder övertygar mig inte riktigtom att det är en fantastisk låt, men efter alla förvuxna tonårspojkar är det en välsignelse att få höra en riktig sångdiva. Jag har höga förväntningar. 

Andra Generationen - Kebabpizza Slivovitza    
Melodin och instrumenten är charmerande, sången förbryllar mig så smått och gör mig osäker på vad jag borde tycka om den.

Johnsons & Häggqvist - One Love  

Låten är ganska dålig och deras röster är inte den mest lyckade kombinationen. Det positiva är väl att de i och med samarbetet faktiskt delar på tre minuter, så man behöver inte höra lika mycket av varje som om de gjort varsitt solonummer.

Mina förhandsfavoriter inför morgondagens tävling i Västerås är alltså: Sanna Nielsen och The Nicole (låt oss inte göra någon genusanalys av mitt val, s'il vous plait).

Yay! Den länga väntan är äntligen över. Låt oss nu alla släppa våra förutfattade meningar om vad bra musik är, och njuta så mycket vi kan av dessa Melodifestivallåtar som ju liksom alltid är i en klass för sig. Voilà min preliminärbedömning av låtarna, baserat på de 60 sekunder som funnits tillgängliga att lyssna på on the interweb. För att ge visuellt tilltalande betyg har jag beslutat att idag använda mig av en bild av Mana-samas skor.

E-Type & the Poodles - Line of Fire  

Onekligen trallvänlig, och jag vill genast sjunga med även om den mer analyserande sidan av mig säger att den kanske inte är speciellt bra. Den låter för övrigt litet som något som skulle vara med i en amerikansk high school-film.                                            

Face 84 - Alla Gamla X

Jag kan för det första inte komma över hennes accent. Varför alla dessa prickar över o:na? Ovan nämnda inre analytiker vill tycka att det är fint att hon inte reducerat sin dialekt till någon nollställd rikssvenska, men det hjälper tyvärr inte mot det faktum att låten är rent förskräckligt.

Velvet - Déja Vu     

Kanske inte helt revolutionerande, men av en typ som tål att upprepas. Det känns som en låt som kommer att växa, och som jag kommer bli glad och nostalgisk av om jag hör den om några år.

Brandur - Lullaby  

Han ligger och svävar någonstans mellan charmig och irriterande. Men "sung by butterflys"? Det lutar åt att han landar på irriterande ikväll för mig.

Michael Michailoff - That's Love

Gäsp. Väck mig när det är Amys tur. Låter han inte typ som what's-his-name-Carolas-pojke, Andreas Johnson?

Amy Diamond - Thank You     

Charmig, och Amy är super. Scenkläderna likaså. Allt som glittrar må inte vara äkta guld, men det är i alla fall mycket mer spännande.

Suzzie Tapper - Visst Finns Mirakel    

Inkluderandet av ordet "faktiskt" i texten irriterar mig, men det är å andra sedan mitt största klagomål. Det känns som att jag behöver höra resten av låten för att skapa mig en bättre uppfattning. Men jag gillar ballader, och låga toner är aldrig fel.

Christer Sjögren - I Love Europe   

Sensationell, och fabulösa kläder (dansarnas). Men nej. Jag är allergisk mot allt som andas patriotism, även när det gäller världsdelar.

Mina preliminärfavoriter är alltså Velvet och Amy Diamond, med ett nyfiket frågetecken efter Suzzie Tapper. Jag ser även fram emot Christers scenshow, och funderar på att åter ta upp mitt korsstygnsbroderi som tidsfördriv under tiden som Michailoff uppträder.

Så här glad och förväntansfull är jag: