Julklappar
Så här ser min snygga fönsterljusdekoration från Hajom, typ, ut bakom spetsgardinerna, underexponerat och oprofessionellt fotad med ostadig handkamera. Man ser tyvärr inte på bilden att den är grön och att den har en massa plastlöv och knappt att den är en krans. Men you get the picture, väl?
Onåbart.
Nu lyssnar de som bor ovanför mig på hög musik och sjunger med, falskt. Det är obehagligt att höra, så jag ska fösöka dränka falsksången med ljudet från Top Chef 5 avsnitt 3, och resten av mina sorger med alkoholfri glögg med, pepparkakor och choklad.
Jag sydde den här blusen i skolan. Min lärare sade att det är en tantblus, men egentligen och i hemlighet är den inspirerad det sremitransparenta djurmönstrade krage-som-sjal plagg som inspierade ägaren till De Cielo Salon & Spa att säga till Tabatha Coffey att hon klädde sig som Cruella DeVille. Vilket ju är befängt. Man kan ha kragen som typ slips, som rosett eller som sjal över axeln (jag föredrar det senare). Det är väldigt versatilt, försökte jag förklara för lärarna.
Do you think it's enough to get us there?
"You can safely assume that you've created God in your own image when it turns out that God hates all the same people you do." (Anne Lamott)
Jag insåg förresten att min typ enda lektion nästa vecka infaller på samma gång som M.C. är i Borås för Körlsaget-auditions. Inte för att jag har så stora illusioner om min egen musikaliska kapacitet, och jag vet ju inte ens om jag är tillräckligt mycket boråsare för att får vara med, men ändå. Det är inte ofta det händer, men ibland dyker det upp celebriteter i staden där man bor och erbjuder något som liknar den där utvägen från ens malplacerade existens som man alltid drömt om. En quick fix, det där som ska bli startskottet på allt som är bra och visa vägen ut ur den grymma lilla staden men ändå leda hem.
Ord, ord, ord. Och inga förskönande bilder.
Det är ju ingen nyhet att de som textar tv-program av olika slag är antingen extremt slarviga eller extremet obildade och definitivt dåliga på sitt jobb (såvida inte "hallå yxskaft" står i arbetsbeskrivningen), men vad upptäcker jag idag? Jo, de promotar heteronormativitet också. Vilket förstås är upprörande (och i Xena, av alla tv-serier!) Så här är det: ibland är det svårt att höra vad folk säger, när de inte talar så där pedagogiskt långsamt som franska toppolitiker brukar göra. Det kan till och med hända att ett pronomen så elegant knyts ihop med kingliggande ord att det är fullkomligt omöjligt, för båd utbölingar och infödingar, att urskilja och identifiera det. Så ligger det till med en scen i det avsnitt av Xena: Krigarprinsessan som visades på tv6 i förmiddags, då Gabrielle förklarar för sin prinsess-coach (som förresten talar om en "speciell person" som han håller av, vilket ju är subtextvarianten av att stolt vifta med en regnbågsflagga) varför hon omöjligen kan gifta sig med den kung vars maka hon rövats bort för att bli.
"I can't marry the king because my heart belongs to another. And even though I can't be with 'em now, I'm not ready to be with anyone else."
Men, vad var det där egentligen? Sa hon "him" (det finns ju ett antal döda expojkvänner att välja mellan)? Eller sade hon "them", inte som i polygami men som i provisoriskt könsneutralt pronomen? Länge har interwebbens lärda (och mindre så) tvistat därom, om detta korta men ack så avgörande "m"-ljud i mitten av repliken. I min mening är det förstås ingen tvekan om vad eller vem som åsyftades, men det är inte det viktiga här (även om någon poängterade det intressanta att om en bard - vars yrke är att tala - hade velat säga "him" så hade hon gjort det, och därmed är eventuell brist på artikulation är snarare ett tecken på medveten vaghet), utan det som gjorde mig så upprörd var att det i den svenska textremsan stod (ungefär) "trots att jag inte kan vara med honom nu..." Qué? Där finns ingen som helst otydlighet, ingen grund för diskussion. Sure, det är svårt att på svenska få "honom" och "dem/den" att inte bara låta likadant men även i skrifta vara snarlika (voilà ett argument för dubbning à la française), men ärligt talat, av två onda ting, kunde man inte ha valt det inte riktigt lika definitiva "dem/den" (eller motsvarande) då detta trots allt skulle kunna referera till vem. som. helst. man, kvinna, centaur, cyklop, Euripides...
Förstår de inte att det som sägs mellan raderna (och ibland i korta men väl genomtänkta repliker) är minst lika viktigt som allt annat för att hålla tittarnas (ok, vissa tittares) intresse vid liv? Om människor har oliak uppfattningar om och diskuterar vad de sätt på tv är det positivt, för sådan publiciet är bra publicitet. Så srsly, fortsätt med era yxskaftiga översättningar (även om dessa - för att vara rättvis - mest förekommer i dokusåpor på tv3), men lämna subtexten ifred.
Jag är faktiskt själv lätt bestört över insikten att jag just har skrivit ett relativt långt inlägg om ett pronomen i en replik ur en sex säsonger lång tv-serie. Tänk bara hur mycket jag skulle kunna få ihop om, säg, Star Trek: Voyager (merparten av avhandlingen skulle förstås ägnas åt Kate Mulgrews minspel när hon i Endgame får reda på att Seven inte bara är död men har varit gift med omg... Chakotay!)
Men godnatt iallafall, dear unfortunate reader. Och som ett postscriptum kan jag nämna att jag såg Avenue Q som var helt sjukt überfabulös i Kungsbacka igår; om vilket jag planerar att återkomma någon annan gång.
S'en aller cultiver ses tomates
"So people would probably be shocked to know that I grow tomatoes, and I have a great garden [,..]"
Jag är kanppast chockad (i mina ögon har hon alltid varit en mångbottnad karaktär), men jag får däremot något drömsk i blicken när jag ser framför mig hur Tabs står där i en solhatt (eller utan? är det allt trädgårdsarbete som gör henne så solbränd?) och med jordiga händer (och bara jordiga fötter, till och med) bland de frodiga tomatplantorna i en prunkande trädgård, badad i solsken... för är det något jag romantiserar så är det (förutom utvalda tv-stjärnor) trädgårdsarbete.
För att litet freudianskt se tillbaka på min barndom så tror att det skulle kunna ha en viss koppling till Frances Hodgson Burnetts bok "Den hemliga trädgården", om den sjukliga och bortskämda flickan som kommer från Indien till ett gammalt hus (släktingar) på Englands vidder, och hittar - inte bara en sjukligare pojke med solbrist instängd i ett rum - utan även en låst, övervuxen, förträngd och försakad trädgård som hon efter mycket arbete tillsammans med en grannpojke får att åter blomstra (bokstavligt och bildligt talat). Jag älskade alltid tanken på trädgården som vaknar till liv igen, skotten som grävs fram från under högar av löv, solen som letar sig in, den långsamma men stora förändringen... Senare, det måste nog ha varit så sent som i år, hade jag tur att råka se en filmatiserad version på tv, där man hade fått snilleblixten att filma större delen av filmen i svartvitt, utom scenerna i den återuppväckta trädgården som istället fick lysa i färgsprakande Technicolor (à la Trollkarlen från Oz). Beautiful. Följaktligen vill jag alltså ha en trädgård, och gärna tomater (då det krävs viss värme för att dessa ska växa), och ett stort spännande grönsaksland, och en massa fina blommor och fruktträd att plocka frukt från och baka paj med och bjuda folk.... hmm....
Så att Tabatha Coffey odlar tomater finner jag förstås oerhört charmerande; nästan i klass med författaren Jason Goodwin (upphovsman till böckerna om Yashim, eunucken i Istanbul) som enligt sin hemsida inte bara odlar grönskaker, men till och med har höns. Seriously. Idylliskare än så blir det inte (tycker jag bara för att jag nostalgiskt påminns om den tid då min egen familj hade hönor omrkingtrippandes i trädgården),
Anyways, jag är inte den enda som flyr den gråa verkligheten genom drömmar om att odla tomater i solen...
Kvällsmat
Om jag plötsligt dyker upp och är väldigt tjock vill jag ju inte att någon ska bli chockad...
Kvällens förtäring och tv:
veganska amerikanska pannkakor, stekta i margarin eftersom olivoljan är slut, med ekologisk lönnsirap och äppelklyftor
ekologiskt rooibos-té med björnbärssmak
Top Chef
Sing-A-Long (var Nina S så snygg när hon var med i West End Star? litet som om Lucy Lawless och Tracy Turnblad fick ett kärleksbarn)
Xena: Warrior Princess
On a lighter note...
Låt den rätte (den rätta?) komma in & Sailor Moon
För en tid sedan var jag och såg "Låt den rätte komma in" på bio med in syster. Vad som gjorde den på bioupplevelsen följande diskussionen extra intressant var att jag har läst boken, men inte min syster, så på så sätt kunde vi jämföra filmen från väldigt olika utgångspunkter. Ingen av oss var särskilt imponerad. Jag har egentligen oädligt mycket att säga om jag jag (inte) tyckte om (med) filmen, men ska ändå försöka vara någorlunda kortfattad.
Först och främst blev jag förvånad över att allt läskigt verkade ha tagits bort ur filmen - den marknadsfördes ju ändå som någon form av rysare, men borta var zombie-scenen i källaren, slut-dekapiteringen utfördes utanför bild och pedofilgubben framställdes luddigt som någon slags vårdnadshavare och mobbningen kändes väldigt nedtonad och inte alls lika upprörande som i den litterära förlagan. Sedan fanns det en del av mig som även undrade vart all action kunde ha tagit vägen? Som sagt - drama i källaren, massaker i simhallen... för att inte tala om syraskadad-zombie-pedofil-vampyr-upstpåndelse på sjukhuset... i boken var "Låt den rätte..." en action-vamp-rysare förlagd till Stockholmsförort, men i denna audiovisuella version - i ett medium som nuförtiden har ofantlig potential att göra något motbjudande men snyggt av scener som dessa - hade man valt att skala bort just dessa delar (och snarare fokusera på långa händelselösa tystnader och snordroppar, vilka iofs nog kan vara ännu tråkigare i bokform)? Men sedan tänker jag på den skrattretande dåligt genomförda scenen med katterna som attackerade alkisvampen, den enda action-specialeffekt-scen som faktiskt hade tagits med i filmen, och känner mig snarare tacksam över att de inte försökte sig på några mer specialeffekter. Jag menar, man får ju faktiskt bestämma sig för huruvida man vill vara vardagsrealistisk pretto-tystnadsfilm eller dåliga-special-effekter-komedi.
Det är så här, helt enkelt, att personligen har jag ytterst litet till övers för sådana här übersvenska gråa-tapeter-långa-tystnader-misslyckad-vardags-realism-filmer, jag föredrar generellt sett musikaler och technicolor-estetik, och är därför förstås besviken att en bok som i min mening var en alldeles utmärkt vampyrhistoria, integrerad i svensk vardagsrealism snarare än förminskad till förmån för denna. I min mening är helavampyrgenren dessutom camp i sig (tänk bara vad romantiserade och sexualiserade vampsen är), och vampyren i mångt och mycket en övertydligt uttalad metafor för utansförskap av olika slag, för smitta, förskjutning från världen. Vampyrism (i populärkultur) är inte subtilt. Det är våldsamt, in your face, svulstigt.
Och hur kunde de, hur i Zeus namn kunde de göra det där sentimentala montaget där Oskar var hos pappa på landet? Med idylliska lantlivs-bilder och Brokeback Mountain-musik? Det som var läskigt från början må ha tagits bort, men det här var srsly en av de mest plågsamma filmscener jag upplevt.
Och hur, som min syster påpekade, kom det sig att Eli kunde vara ute i dagsljus om katt-vamp-kvinnan (i ett plötsligt utbrott av melodramatiska känsloyttringar) brann upp när solen lyste på henne? Det framgick vad jag minns inte alls i filmen.
Vilket osökt leder mig in på mitt hvudämne, det som inte bara förbryllar eller besviker mig men faktiskt gör mig arg. För det är mycket i filmen som inte framgår. Varför, till ex empel, inkludera en scen där publiken får se en naken Eli med ärrat Barbie-skrev (like a sideways grimace on an eyeless face, som Hedwig skulle beskriva det) om man inte är villig att (som i boken) ge en förklaring till detta? Va, föds vampyrer så? Va, har hon någon typ... hudsjukdom? Va? Att med hjälp av en nakenchock (och "Jag är ingen flicka, Oscar", som visst kan tolkas "för jag är inte mäsnklig") deducera att Eli för några århundraden sedan var en pojke vid namn Elias som fick sina genitalier bortskurna av samma pervo till godsägare (eller nåt) som gjorde honom till vampyr är ärligt talat ganska långsökt, och definitvt inget man kan förvänta sig av en average biobesökare. Så varför, i hela världen, om de nu inte ville förklara den bakomliggande historien, valde de att över huvud taget ha med nakenscenen?
I boken är Eli en några hundra år gammal vampyrpojke utan könsorgan och med androgyna drag och framtoning. Men i filmen är skådespelerskan som har rollen som Eli tjej (något som uppenbarligen påverkar den allmäna uppfattnignen angående karaktärens könstillhörighet) och Eli framställs som en flicka, helt enkelt därför något annat inte tydligt sägs (och det hade behövt bevisas, eftersom normen säger att Eli - i förhållande till pojk-Oscar - måste vara flicka). I utländskla recensioner ser jag Eli beskrivas ord som "girl nex door", "voisine", "vecina", "she/her", och faktum är att extremt subtila antydningar inte räknas, eftersom vanligt folk (jag själv inkluderad, förstås) ntroligen kommer att missa eller ignorera dem et voilà, så är det som om de aldrig var där.
Så, man ska ha sökt skådis bland både tjejer och killar för att karaktären är så androgyn, att Eli är en pojke tonas ned till (jämfört med boken) obefintlighet... jag läste i Rue Morgues recension av filmen något om "den kontroversiella sexuella spänningen mellan Oscar och vampyrflickan", men fakutm är att den hade varit way mer kontroversiell om filmen fått låna något av bokens direkthet. Och jag? Det jag närmast kommer att tänka på när jag tänker på Eli, är faktiskt Zoicite, den vackre, feminine fienden från (barn-)serien Sailor Moon. I den japanska animen hade han ett kärleksförhållande (för att vara riktigt tydlig) med Kunzite - och i den amerikanska dubbade versionen (liksom vad jag minns i den svenska) var han plötsligt en ovanligt plattbystad kvinna. Det berodde knappast slarv från tv-bolagets sida; då handlade det om potentiella upprörda föräldrar, vad som kan visas och inte.
Ponera att de hittat en extraordinär pojkskådis att spela Eli i "Låt den rätte..." och med honom spelat in filmen precis som den är och fundera... hur ofta ser man egentligen två tolvåriga pojkskådisar kyssas på film? Hade det faktiskt varit möjligt i en storfilm hösten 2008?
Förresten, sämre soundtrack har jag inte hört maken till. Hur mycket Per Gessle kan man få in i en film, liksom? Och gissa hur excited jag är och vilka förhoppningar jag har inför den amerikanska remaken!
Our love has changed... it's better.
Pojkband är ett av de fenomen från min barndom som gör mig mest nostalgisk, och som alltid tycks ha ett rosa skimmer omkring sig. Jag tänker mig att de ändå stid för något... sympatiskt. Snällt. Hursomhelst blir jag följakltigen nostalgisk och varm i hjärta när jag tittar på gamla Boyzones nya video, "Better." Se, de är all grown up, även om det väl kanske är ett tag sedan ordet "boyband" gav en korrekt beskrivning av bandet, och Better är en kombination av ett sound som de haft sedan 90-talet, och en video som inte hade sett ut som den gör idag om den hade spelats in på andra sidan om milleneskiftet.
'Nuff said.
(Men förresten: varför har jag varit i sammanlagt tre ica-affärer idag utan att hitta Valios laktos(och löpe-)fria cottage cheese? Jag som hade planerat och sett fram emot hela veckan att göra laktovegetarisk ostkaka i helgen, och så plötsligt idag är huvudingrediensen försvunnen från butikshyllorna? Var i hela världen har de gömt den? Eller är den någon slags blockad...? Kalvslaktarlobbyn som köpt och bränt hela lagret för att de är upprörda över att det görs keso utan löpe?)
This is about the human heart.
"With so much hate in the world, with so much meaningless division and people pitted against each other for no good reason... this is what your religion tells you to do?
With your experience of life and this world and all its sadnesses... this is what conscience tells you to do?
With your knowledge that life, with endless vigour, seems to tilt the playing field on which we all live in favour of unhappiness and hate... this is what your heart tells you to do?"
Cara mia.
Men ibland händer något som gör att den där tv-serien man gillar plötsligt går från att vara utmärkt till utsökt, och i Medium ifann sig detta ögonblick då den superba Anjelica Huston dök upp som missing persons-hittaren (vad är det oficiella ordet?) Cynthia Keener och förgyllde varje scen hon var med i. Det meförde dessutom en del bonding - komplex, komplicerad och perfectly flawed - mellan två vuxna professionella kvinnor, något man knappast kan få för mycket av (särskilt som det kanske inte är det vanligaste i tv-serier). Och idag visades alltså det sista, nervkittlande avsnittet där Cynthias 7 avsnitt långa historia medverkan nådde sitt stillsamt dramatiska slut. Jag ser inte mycket positivt i att hon lämnar serien, men att en filmskådespelerska över huvudtaget merdverkar i tv är inget att ta för givet, och om en gästande karaktär ska göra sorti så ska det vara med grace och dramatik (ingen simpel write-off för att tv-bolaget fick kalla fötter, alltså, *host*Grey's*host*). Och i denna sista två-avsnitts story arch för Cynthia fick Anjelica till sist bidra med något annat än att bara vara extremt snygg i skjorta (nästan lika snygg som Glenn Close) då vi tilläts följa med bakom hennes karaktärs sammanbitna (men ändå alltid ack så charmerande, vill jag påstå) yttre.
Ju mer av kvällens avsnitt som utspelade sig, ju mer nervös kände jag att jag blev, känslan av förebådande starkare: för där fanns ju en potentiell utgång som antyddes, en ganska originellsådan (och jag tycker faktuskt att Medium har en historia av imponerande twists), som skulle innebära ett helt nytt slags konsekvens av Allisons syner, en fantastisk möjlighet för Huston att visa vad hon går för, men som onekligen skulle innebära Cynthias farväl från serien. Och så blev det, och Medium starkast lysaste gästande stjärna är ute ur serien, men utan att hon blev offer för någon av de frekvent medverkande mördarpsykopaterna och dog och utan att hon och Allison blev ovänner. Istället gör Cynthia ett val (eller om det är ett måste), lugn och saklig som alltid, får sitt avslut och syns i sista scenen sittandes på en trappa tillsammans med Allison. Hand i hand.
That's what I call a star, boys. Och att hennes sista scen var med Allison, bara, stillsam, var så rätt och precis som det måste vara.
Och... för eventuella personer som inte ännu har insett hur fantastisk Anjelica är, låt oss litet ytligt avsluta med ett foto.
It's kind of worth crying about.
Men alla tårar idag är inte tårar av glädje eller lättnad; presidentämbetet var inte det enda amerikanerna röstade om idag. Florida förbjuder registrerat partnerskap, Arizona lägger till förbud av homoäktenskap i sin konstitution, och i Arkansas beslutades det att adoption bara är förunnat gifta par.
Och Californien? Ja, den där staten på västkusten där samkönade par för en inte alltför lång tid faktiskt fick rätten att gifta sig (tänk Ellen & Portia, George Takei och hans man). Idag påminner oss något mer än 50 procent av Californiens befolkning att det inte räcker med ett "I do" från brud/gumm/en som svar på frieriet för att få till stånd ett bröllop. Det finns andra, inte alls lika romantiska, instanser.
För ni har väl sett, när det vanskas giftermål i amerikanska filmer och tv-serier, hur prästen alltid vänder sig till bröllopsgästerna och frågar dem: "Om någon ser en anledning till varför dessa två inte borde få ingå heligt äktenskap, may they speak now or forever hold their peace." Så tänk er då detta in absurdum, tänk er att inte bara de inbjudna släkten och vännerna har rätt att tala emot föreningen, utan att hela den delstat du bor i ska vara med och bestämma huruvida du har rätt att gifta dig med den du älskar eller ej.
I Californien röstade man i valet även om den omtalade (vilken kändis har inte gjort en video mot förslaget?) s.k. Proposition 8 som går ut på att ändra lagen igen och förbjuda homoäktenskap. Runt 52% ska alltså ha röstat ja till förslaget - alltså ja till en explicit diskriminerande lagstiftning och nej till kärlek. Och jag menar, herregud och vad fan, har folkomröstningar med äktenskap att göra? Hur jävla bisarrt är det inte att en liten majoritet ska få inte bara diktera vem du får gifta dig, utan till och med upphäva ditt äktenskap?
Men, världen slutar förhoppningsvis inte här, och även om det här är ett steg tillbaka, betyder det inte att vi (mänskligheten, jag vet inte) behöver stanna här. Utgångspunkten må förändras konstant, på gott och ont, och man arbetar alltid vidare för att göra världen bättre.
Och på samma gång. Strax innan kl sex svensk tid, nämnde (erkände, belyste) Obama homosexuella i sitt vinnartal, och för gudinnas skull, Barack Hussein Obama är, som de säger, USAs 44:e president.
Ça c'est tout för mig om det amerikanska presidentvalet. Grattis och lycka till, everybody.
Happy Election Day!
Så. Anyways. Jag är ju inte amerikan eller så, så det är ju inte mitt val per se, men jag kan ändå säga att om jag trots allt skulle ha gjort verklighet av mina planer på att åka till New York och bli antingen a) Austin Scarletts BFF, b) någon form av högt uppsatt assistent till Andy Cohen på Bravo, c) Tabatha Coffeys andrahustru eller d) adopterad av (som kompletterande extrafamilj) Jonathan Adler och Simon Doonan så hade jag idag lagt min röst på Barack Obama och demokraterna (även om jag i partiledar skulle ha röstat på Clinton). Särskilt som, om jag spinner visdare på och elegant knyter samman min hypotes, John McCain, om han fick bestämma, som sin föregångare skulle försöka se till att eliminera minsta chans för mig (och to be honest är den redan minimal) att bli varken Tabs' andrahustru eller extrabarn till äkta paret Adler-Doonan. (Annars håller jag generellt sett med om det mesta Ms Snarker har att säga om valet. Mina gamla hår-obsession, när han var blond, Alexander Chamberland kan också rösta och blogga om det.) Så. Alltså. Heja Obama.
Här följer en bild som är mer utsmyckning än relaterad. Men jag tycker ändå att den ger en vacker bild av det amerikanska folket...
Christian Siriano y su novio, på Heidi Klums alltid lika fascinerande halloweenparty.
Lägesrapport.
Men vädret idag är soligt och fantastiskt, ser jag genom mina små fönster, och upplevde first hand nä'r jag gick till sopstationen imorse. Det är högst okaraktäristiskt, men jag börjar sakta men säkert förvandlas till en person som stundtals känner att hon vill gå ut.
Dagens sömnadssoundtrack består hittills av: cast recording från franska musikalen Panique à Bord och diverse K.D. Lang. Hur ska jag gå vidare, musikaliskt, för sista skjortan?