För en tid sedan var jag och såg "Låt den rätte komma in" på bio med in syster. Vad som gjorde den på bioupplevelsen följande diskussionen extra intressant var att jag har läst boken, men inte min syster, så på så sätt kunde vi jämföra filmen från väldigt olika utgångspunkter. Ingen av oss var särskilt imponerad. Jag har egentligen oädligt mycket att säga om jag jag (inte) tyckte om (med) filmen, men ska ändå försöka vara någorlunda kortfattad.

Först och främst blev jag förvånad över att allt läskigt verkade ha tagits bort ur filmen - den marknadsfördes ju ändå som någon form av rysare, men borta var zombie-scenen i källaren, slut-dekapiteringen utfördes utanför bild och pedofilgubben framställdes luddigt som någon slags vårdnadshavare och mobbningen kändes väldigt nedtonad och inte alls lika upprörande som i den litterära förlagan. Sedan fanns det en del av mig som även undrade vart all action kunde ha tagit vägen? Som sagt - drama i källaren, massaker i simhallen... för att inte tala om syraskadad-zombie-pedofil-vampyr-upstpåndelse på sjukhuset... i boken var "Låt den rätte..." en action-vamp-rysare förlagd till Stockholmsförort, men i denna audiovisuella version - i ett medium som nuförtiden har ofantlig potential att göra något motbjudande men snyggt av scener som dessa - hade man valt att skala bort just dessa delar (och snarare fokusera på långa händelselösa tystnader och snordroppar, vilka iofs nog kan vara ännu tråkigare i bokform)? Men sedan tänker jag på den skrattretande dåligt genomförda scenen med katterna som attackerade alkisvampen, den enda action-specialeffekt-scen som faktiskt hade tagits med i filmen, och känner mig snarare tacksam över att de inte försökte sig på några mer specialeffekter. Jag menar, man får ju faktiskt bestämma sig för huruvida man vill vara vardagsrealistisk pretto-tystnadsfilm eller dåliga-special-effekter-komedi.

   Det är så här, helt enkelt, att personligen har jag ytterst litet till övers för sådana här übersvenska gråa-tapeter-långa-tystnader-misslyckad-vardags-realism-filmer, jag föredrar generellt sett musikaler och technicolor-estetik, och är därför förstås besviken att en bok som i min mening var en alldeles utmärkt vampyrhistoria, integrerad i svensk vardagsrealism snarare än förminskad till förmån för denna. I min mening är helavampyrgenren dessutom camp i sig (tänk bara vad romantiserade och sexualiserade vampsen är), och vampyren i mångt och mycket en övertydligt uttalad metafor för utansförskap av olika slag, för smitta, förskjutning från världen. Vampyrism (i populärkultur) är inte subtilt. Det är våldsamt, in your face, svulstigt.

   Och hur kunde de, hur i Zeus namn kunde de göra det där sentimentala montaget där Oskar var hos pappa på landet? Med idylliska lantlivs-bilder och Brokeback Mountain-musik? Det som var läskigt från början må ha tagits bort, men det här var srsly en av de mest plågsamma filmscener jag upplevt.

Och hur, som min syster påpekade, kom det sig att Eli kunde vara ute i dagsljus om katt-vamp-kvinnan (i ett plötsligt utbrott av melodramatiska känsloyttringar) brann upp när solen lyste på henne? Det framgick vad jag minns inte alls i filmen.

   Vilket osökt leder mig in på mitt hvudämne, det som inte bara förbryllar eller besviker mig men faktiskt gör mig arg. För det är mycket i filmen som inte framgår. Varför, till ex empel, inkludera en scen där publiken får se en naken Eli med ärrat Barbie-skrev (like a sideways grimace on an eyeless face, som Hedwig skulle beskriva det) om man inte är villig att (som i boken) ge en förklaring till detta? Va, föds vampyrer så? Va, har hon någon typ... hudsjukdom? Va? Att med hjälp av en nakenchock (och "Jag är ingen flicka, Oscar", som visst kan tolkas "för jag är inte mäsnklig") deducera att Eli för några århundraden sedan var en pojke vid namn Elias som fick sina genitalier bortskurna av samma pervo till godsägare (eller nåt) som gjorde honom till vampyr är ärligt talat ganska långsökt, och definitvt inget man kan förvänta sig av en average biobesökare. Så varför, i hela världen, om de nu inte ville förklara den bakomliggande historien, valde de att över huvud taget ha med nakenscenen?

   I boken är Eli en några hundra år gammal vampyrpojke utan könsorgan och med androgyna drag och framtoning. Men i filmen är skådespelerskan som har rollen som Eli tjej (något som uppenbarligen påverkar den allmäna uppfattnignen angående karaktärens könstillhörighet) och Eli framställs som en flicka, helt enkelt därför något annat inte tydligt sägs (och det hade behövt bevisas, eftersom normen säger att Eli - i förhållande till pojk-Oscar - måste vara flicka). I utländskla recensioner ser jag Eli beskrivas ord som "girl nex door", "voisine", "vecina", "she/her", och faktum är att extremt subtila antydningar inte räknas, eftersom vanligt folk (jag själv inkluderad, förstås) ntroligen kommer att missa eller ignorera dem et voilà, så är det som om de aldrig var där.

   Så, man ska ha sökt skådis bland både tjejer och killar för att karaktären är så androgyn, att Eli är en pojke tonas ned till (jämfört med boken) obefintlighet... jag läste i Rue Morgues recension av filmen något om "den kontroversiella sexuella spänningen mellan Oscar och vampyrflickan", men fakutm är att den hade varit way mer kontroversiell om filmen fått låna något av bokens direkthet. Och jag? Det jag närmast kommer att tänka på när jag tänker på Eli, är faktiskt Zoicite, den vackre, feminine fienden från (barn-)serien Sailor Moon. I den japanska animen hade han ett kärleksförhållande (för att vara riktigt tydlig) med Kunzite - och i den amerikanska dubbade versionen (liksom vad jag minns i den svenska) var han plötsligt en ovanligt plattbystad kvinna. Det berodde knappast slarv från tv-bolagets sida; då handlade det om potentiella upprörda föräldrar, vad som kan visas och inte.

   Ponera att de hittat en extraordinär pojkskådis att spela Eli i "Låt den rätte..." och med honom spelat in filmen precis som den är och fundera... hur ofta ser man egentligen två tolvåriga pojkskådisar kyssas på film? Hade det faktiskt varit möjligt i en storfilm hösten 2008?

Förresten, sämre soundtrack har jag inte hört maken till. Hur mycket Per Gessle kan man få in i en film, liksom? Och gissa hur excited jag är och vilka förhoppningar jag har inför den amerikanska remaken!