Jag insåg det inte förrän nu (det kan ha varit modellen+minimalistiskt foto som öppnade mina ögon) men j'adore den här känningen.

Mmm, när jag ser klänningen vill jag bara bli kändisstylist och övertala Tabatha Coffey att bära den på någon slags passande event (företrädelsevis om hon nomineras till en Emmy eller något - jag känner att det är en typisk nominee-klänning.) Mycket svart, lagom avslöjande och anständigt på samma gång, hög hals, armbågshöga handskar, och en överliggande majestätisk känsla. Tänk det i kombination med kort vitblonderat hår och världens fierceaste tv-programledare... kan det bli bättre? Annars tänker jag att en vit version skulle kunna fungera för ett klassiskt bröllop (förutsatt samtycke från det potentiella brudparet - i ordagrann bemärkelse, mind you - samt att ett dylikt giftermål fortfarande är lagligt i the land of the free när min karriär väl tagit fart...)
   Hm, tänk om jag skulle använda mina succesivt nyförvärvade kunskaper i sömnad och sådant från höstens kurs inte till att bli misslyckad modedesigner, bitter teaterkostymör eller mönsterkonstruktör på typ Gina Tricot (eller något annat märke), men stället för att göra ändringar (så att de ska passa Riktiga Kvinnor, som man säger)på de fabulösa kreationer jag i egenskap av superkändisstylist  får mina än mer fabulösa klienter att ha på sig.

Vad hon egentligen säger är typ "Would you like a magazine?", men är inte det här en typisk sån bild som bara skriker efter att få en caption? Vad tror ni att killen i brakgrunden säger? Kvinnan i stolen? "Omigod you're giving me your hair color? With super strong textile bleach? Haha, how absolutely great! "

Säsong 1 "I might as well be fabulous": det var då allt var så nytt, så enkelt och osäkert och vinnaren inte ens fick någon bil i belöning. Jag läste någonstans om att serien skulle börja sändas på svensk tv och (frälst för modedokusåpor som jag tidigare blivit av europeiska Fashion House) och beslutade att ge den en chans. Enter Austin Scarlett och there goes my resistance. Vem kan motstå en beläst dandy med perfekt lockat hår, kropp som en kvinnlig modell, nattmössa och stil som tagen från ett annat århundrade. Och kläderna han gjorde! Men, men, där fanns mer att njuta av: Kara Saun, den samlade och begåvade som gjorde konsekvent snygga kläder; Robert Plotkin, den rysktalande heterokillen som liknade kvinnor vid sportbilar och drog på sig en huvudskada för att imponera på Alexandra; och så förstås vinnaren, Jay McCarroll, den konstant underhållande deltagaren som då och då åstadkom något genialiskt (det var han som lärde mig att känna igen the Chrysler Tower i bilder av NY, därför att hans design inspirerad därav verkligen liknade det) och gjorde den i särklass snyggaste finalkollektionen någonsin. Sedan fanns där förstås Wendy Pepper också, och den galna modellen Morganza... Project Runway har sedan dess utvecklats och växt något ofantligt (inte bara vad gäller antalet deltagare per säsong), blivit otroligt populärt och omtalat, men trots detta har ingen av de efterkommande säsongerna gått upp mot säsong 1:s blandning av karaktärer, så kallad raw talent, entusiasm och nybörjarglädje. Det här är essensen av Project Runway, och vet ni vad? Den är fabulous.
Favoritdeltagare: Austin Scarlett
 
Säsong 2 "What happened to Andrae?": mitt personliga favoritögonblick från säsong två är föga förvånande inte av något fantastiskt plagg som gjordes, utan som sig bör i en dokusåpa, av ett speciellt tillfälle i arbetsrummet. För jag står fortfarande fast vid att Santinos tolkning av NIN's Closer to God som Tim Gunn är ett av tv-historiens allra mest absurda och roliga stunder. För första gången tog en kvinna, en begåvad och fokuserad business woman från Vietnam och Texas, hem vinsten (och enda gången, hittills, mind you.) Annat som hände var att Andrae grät, exmodellen Zulema anordnade en motherfucking walk-off, Santino var otrevlig och Diana högteknologisk och Daniel Franco var tillbaka och uppmanade oss att följa vår "bliss."
Favoritdeltagare: jadu, det var ingen jag kände *så* starkt för, men ska vi säga... Diana.

Säsong 3 "We bought four million bags of rhinestones": ett ord, darlings, SugarKayne! Han tog strassen och pageantandan med in i tv-modevärlden och skapade glittrande Miss America-magi tillsammans med Robert Best, Barbie-designern som även visade sig vara ett komiskt geni. Andra deltagare var Laura Bennet, den gravida arkitekten till fembarnsmamma (gift med en mad scientist) som var glamorösare än vad man trodde möjligt och alltid imponerade i sina eleganta djupt urringade klänningar, Bradley som undrade vem Cher var och kände sig som en bläckfisk utan hav, den okrönta drottningen av kombinerade mönstrade tyger Uli från Öst-Berlin, Malan med sitt skratt och sin dialekt, Keith som blev diskad och den där otrevlige typen som vann. Jefferey. Och så gjorde de studiebesök på Parsons Paris (och kom kanppt dit då Kayne aldrig tidigare varit utanför landet och därmed inte hade något pass). Och en endemi av graviditet
Favoritdeltagare: Kayne Gillaspie
 
Säsong 4 "A hot tranny mess": kontroversiellt meriterade designers, spottmarkeringar, SJP, hårspray, Sweet Pea som sägs vara lika snäll som hon verkade, en drag queen och en som var riktigt passionerad vad gäller drapering... Det var så nyss, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men säsongen var fierce och jag var glad att min absoluta favorit från dag ett vann det hela, och fortsätter att förvalta sin vinst på ett optimalt sätt. Verkade inte stämningen desigernsarna emellan väldigt god, förresten? Ingen hade den där rent otrevliga rollen, som tidigare. Och Kevin är fortfarande staight, vad jag vet.
Favoritdeltagare: Christian Siriano

Säsong 5 "Holla at your boy!" Nutid. Leatha. Liberia. Blå fauxhawk i tredje tredje person singular. Blayne-licious, en ex-mormon, skulpturella klänningar och designern som vågade vara otrevlig mot Tim Gunn (och domarna, jo, men det är inte ens nämnvärt jämfört med hur Santino uppförde sig). Som Bravos sista säsong valde man att gå back to basics och låta första utmaningen vara att skapa ett plagg av material från en mataffär - och som göstdomare syntes förstås den oändligt fabulösa original-livsmedelsinnovatören (ni minns väl majskolvblad-klänningen, vinnare av första utmaningen någonsin?) Austin Scarlett. En annan utmaning som jag personligen kan säga att jag väntat på hela serien är den där designerserna fick i uppgift att skapa outfits åt varsin drag queen (där kan man snacka om storleksmässig mångfald). Jerrel klädde sig som en soldat från första världskriget, två av deltagarna fann Kärleken, Stella gillade verkligen leatha, Korto visade inte onödigt många känslor och Kenley blev känd som årets bitch men, ni vet, bitches get things done, och dessutom gör de bra tv. Och finalisterna är alla fabulous på sitt eget sätt. Vem av dem som än vinner kan det inte bli annat än en vacker avslutning på dessa fem fabulösa säsonger, och jag säger bara "må bästa..."
Favoritdeltagare: Korto Momolu

Så... finalen av Bravos sista säsong av Project Runway visas alltså ikväll, onsdag, amerikansk tideräkning. Jag ser fram emoit att se upplösningen, och jag tackar och bugar för five seasons of fabulous.

Det är fantastiskt hur bra barnprogram blir när man blivit äldre. Jag råkade just se ett avsnitt av den där gamla teckande serien om FNs barnkonvention "Visst har barnen rätt" (visst gick den nör jag var liten också?) och höll på att krevera av skratt då en barnröst berättade den illustrerade historien om hur den fulaste elakaste gubben Smaken-Som-Baken Diskriminericus försökte förbjuda alla glassorter (representerade alla olika barn) han inte tyckte om, men misslyckades totalt då den visa glassförsäljaren minsann visste att man inte får (eller bör) diskriminera någon. Så då sprang Smaken-Som-Baken istället iväg och grävde ned sig och satte till och med upp ett litet kors för att markera sitt gömställe (ska vi möjligen tolka det som att han grävde sin egen grav?) alltmedan barnrösten förklarade att som vi såg var Diskriminericus egentligen väldigt rädd.
   Anlednignen till att jag hade tvn på när ovan nämnda prgram visades var att jag just hade sett Card Captor Sakura, som gick precis innan, och även den borde ju med tanke på huvudpersonens ålder och de relativt enkla och pedagogiska historierna (samt att låten i slutet om jag inte minns fel är förtydligande textad med furigana) vara riktad till en yngre publik. Nu liksom förra gången den gick på Barnkanalen, förundras jag, som när jag såg  avsnittet idag, av hur storebror Toyas kvinnliga skolkamrater pratar om hur snygg han är för att sedan ta upp hur underligt det är att han och "bästisen" Yuki inte har haft några flickvänner. Det är liksom så övertydligt det möjligen kan vara utan att man gör en stor grej av det. Fär det är ju knappast något sensationellt i en serie där inte bara Sakura men även Li vid något tillfäller har varit barnsligt förälskade i Yuki (så populär), Sakura i sin lärarinna (av magiska själv, men who cares) och Tomoyo i Sakura och där det dessutom berättas om hur Tomoyos mamma älskade Sakuras mamma. (Och verkar extra betydelsefullt, då man ansåg det värt att tas bort eller tonas ned i den engelska versionen av serien, Cardcaptors.)

Det intressanta är att om jag hade sett det här när jag var i Sakuras ålder hade jag inte reagerat på något ovanligt alls. En massa karaktärer och en massa relationer och en massa spännande äventyr. På samma sätt som Smaken-Som-Baken bara hade varit en ful gubbe som det gick dåligt för eftersom han var så dum. Att se dem nu, och faktiskt till någon grad förstå hur de är uppbyggda, det övertydliga och det subtila, är en upplevelse.



Och jag försår inte hur jag kunnat missa det fram till nu, men Flipping Out har alla de bästa ingredienserna i en dokusåpa (förutom Tabatha Coffey & Austin Scarlett, that is): husförsäljning, renovering, medier, exorcismer, en supernitisk chef, bra och dåliga anställda, en sjuklig katt som får akupunktur och är så ilsk att assistenten börjar gråta, lyx, rivning av väggar... vad sägs om ett litet visdomsord för arbetsgivare:
   "And how do you fire someone who brings your cat a little mouse the next day?"

*multi-taskar och ser på säsong två av A shot at love with Tila Tequila, classy*

Jag har litet mer Project Runway-paralleller att dra till partiledardebatten (kanske är  det eftersom PR as we know it, originalet, kommer vara slut, fini, imorgon som jag inte kan sluta tänka på det?), och den här gången vill jag tala om hur Maria Wetterstrand (var det andra personer med i debatten också, säger ni?) plötsligt fick för sig att injicera litet välbehövt drama i programmet när programledaren tog upp ett ämne som till en början tycktes på väg att förvandlas till något av en non-issue, en ickedebatt: den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. För till Reinfeldts bestörtning (hans anklagande hundögon har etsat sig fast på min näthinna, vad ska jag göra?) gjorde hon det där som man ska vara så försiktig med i debatter och, oh my goodness, höjde rösten. Vet ni, I don't care vad som är god debatteknik, för public service eller inte så är det fortfarande television, och jag vill se litet liv, litet passion (må den så vara verklig eller scripted eller i gråzonen däremellan) i min tv.
 
Så... vet ni vad det (något långsökt) påminner mig om? Jo, när Iman satte skåpet där det skulle stå i Prjoect Runway Canada, och på ett dräpande intellektuellt sätt (och med fabulösa rullande r, hur många språk är det hon talar nu igen?) skällde ut MG - och alla som vågade tala till dennas försvar - för hennes vedervärdiga pesudogoth-outfit. Ponera, för skojs skull, att politiken lärde sig litet av PR, om Iman-Marias utspel möttes av Göran H som vänskapligt men med sin mest kraftfulla röst (han lär få öva på den, men inget är omöjligt) utbrast i ett inte helt okaraktäristiskt "May God strike you dead" (som om han inte velat säga det) och bidrog till underhållningsvärdet på samma gång som han kunde fiska litet extraröster hos konservativa religiösa väljare. Sedan fortsätter det, med idel citat (parafraser)...
MarIman: Gay marriage is not trashy!
GörIman (viftar kokett med ögonfransrna): Bigotry is a legitimate look!
Politisk expertkommentator för morgon-tv (till en tv-skärm någonstans): What is going on? Have you all lost your minds?
Och litet senare, typ 2010 till exempel, svenska folket (till Göran H & co): You just don't measure up.

För ögonblicket känner jag mig litet som Tabatha (Coffey, of course) måste ha gjort när hon hittade ögonmasken i kylskåpet eller de ruttna körsbären i té-till-kunderna-skåpet (fast inte alls lika snygg och cool och välfriserad som hon, då, förstås, och sans den fantastiskt uttrycksfulla och övertydliga "det äcklar mig att du låtit det bli så här smutsigt"-minen samt vetskapen om att det inte är hon som kommer behöva städa). Efter att ha tagit en dusch efter en hård dag av sömnad upptäckte jag till min bestörtning att badrumsgolvet var täckt av inte litet men typ 1 cm högt vatten. Så, jag försöker förstås hitta orsaken till detta plötslgit förhöjda vattenstånd, och vid närmare inblick under badkaret ser jag hur någon halvdecimeter vatten stilla ligger i träda på den nedsänkta vattengallerhålgrejen. Då denna alltså är totalt ingrodd med jag-vill-inte-veta-vad. Jag vet inte ens om det bara ligger ovanpå gallret eller om man måste skruva loss något på något vis, och då jag har halvdag i skolan imorgon och i över morgon känns det som att jag har gott om tid att ta på mig att åtgärda problemet, hur äcklad och rent illamående jag än blir bara av att tänka på det.

Det var så äckligt att jag hade sett ut så här om jag varit en überfabulous blonderad australiensisk superhårstylist/tv-programledare:

Vanligtvis har Idol fått mig att känna mig osäker och rädd för att någonsin öppna munnen och sjunga igen. Men i år har något förändrats (med mig, eller programmet, vem vet), för snarare än den tidigare avskräckande inverkan har jag nu istället känt mig uppmuntrad - för om andra människor som inte kan sjunga till och med får uppträda i tv, varför skulle inte jag också kunna göra det (om man nu byter ut "tv" mot "blogg som ingen läser")? Det är något av en punkattityd liksom, alla kan om de vill. Eller en Gunde-Ingenting-Är-Omöjligt-Svan-attityd, om man så vill.

Srsly, what's the deal med att det bara är män som är expertkommentatorer i den usla "dokumentär" (i klass med vh1s dokumentärer, eller "All Access" på mtv) om vampyrfilmer. Är det verkligen en såpass manlig sfär att man inte kan vaska fram en endaste kvinna som kan säga något meningslöst om en film hon eventuellt sett någon gång? Och om vampyrfandomen nu är en såpass homosocial värld, varför tar de inte upp den mystiskt underutvecklade homoeroticismen i Stokers Dracula (som framträder mest i sin frånvaro, då Dracula plötsligt glömmer Johnathan totalt efter några kapitel för att bli helt besatt av dennes hustru istället)?

"How dare you touch him, any of you? How dare you cast eyes on him when I had forbidden it? Back, I tell you all! This man belongs to me! Beware how you meddle with him, or you'll have to deal with me."

(Oh my, där fick jag fel, det är ju faktiskt en kvinna med. En snygg blond cool skådespelerska. Som spelat vampyr. Inget ont alls om Kristianna Loken, hon var ju med i L Word ett tag, men så länge hon är skönheten bland en massa nördiga odjur är jag inte övertygad.)

Men tillbaka till "det är något de undlåter att nämna" ämnet: när turen så kommer till att lovorda Anne Rice och hennes nya ras av sexiga vampyrer visar de mest bilder av Kirsten Dunsts  vampyr-Lolita Claudia och glömmer att omtala kemin mellan Lestrat och Louis och Armand (inte för att den görs direkt explicit när Tom, Brad & co. sätter löständerna i karaktärerna), trots att alla Anner Rices manliga karaktärer verkar vara bisexuella, punkt slut.

En gång när jag blivit känd och rik och jobbar Med TV ska jag bannemej göra en dokumentär där endast kvinnor (och möjligen James Marsters som får representera den blonda vampyrskådissexsymbolen) av alla typer och storlekar och hårfärger (inkl. Kristianna Loken, och helst med Poppy Z Brite som superüberexpert) intelligent kommenterar utvecklingen av vampyrgenren inom film och litteratur och kommer med både inressanta teorier och ytliga åsikter om huruvida de föredrar Spike, Angel eller möjligen Lestat.

För att vara litet övertydlig vill jag påpeka att det mest itnressanta med Bram Stokers vampyrklassiker är just eventuell subtext, samt försök till djupare tolkning av historien. I den utgåva av boken jag äger var det alltså förordet, av någon sakkunnig vars namn jag inte minns, snarare än själva romanen, som hade det största underhållningsvärdet (och gjorde att resten av boken blev litet intressantare att läsa).

Goodness jag är bitter ikväll. Vad kan jag skylla på? Tidigare idag belönade jag mig själv (ingen bra idé) för att jag gått till skolan en helgdag genom att shoppa loss på Åhlens. Där hittade jag äntligen en behållare med måttet "cup" (och olika bråk av detta), och likaså dl, ml och oz tryckt på utsidan, och när jag väl hade kommit igång med konsumismen kunde jag omöjligen motstå den dvdbox med första säsongen av Damages som förföriskt lockade med sin übersnygga framsida där den stod på filmavdelningen... När jag kom hem såg jag på extramaterialet, eller, en del av det. Och jag kan meddela att Glenn Close är precis lika  snygg och übercool även när hon inte har ett manus (och när hon har det... well, se  själva, hennes awesomeness kan inte beskrivas med blotta ord.) Eventuellt är det Damages' fantastiskhet som gör att jag blir extra upprörd när jag ser något på tv som är så dåligt.

Anledning till att jag plötsligt tänker i modifierade L Word-citat (för nej, det är faktiskt inget jag har för vana att göra) är säsongsfinalen av Tabatha's Salon Takeover, i vilken seriens stjärna valde att röra om litet grann i frisyrgrytan genom att låta sitt hår som vanligtvis ligger ganska slätt efter huvudet i en elegant snedbena anta en mer högtflygande skepnad. Förutom hårspray och en lila variant av den übersnygga klänningen hon bar som gästdomare i Shear Genius (är det inte underbart när folk har samma plagg i olika färger? det är vad jag kallar commitment det) innehöll det åttonde och sista avsnittet av första säsongen av TST vitt skilda saker som en känslomässigt laddad och daterad väggmålning, en påse med än mer daterade och ruttna flugattraherande ruttna körsbär, tårar och ett cameo appearance från Work Outs Jackie Warners terapeut (den-enda-psykologen-i-LA?), den alltid lika lugna, behagliga och kameravänliga Dr Shirley. Man får en känsla av att hon spenderar hela sina dagar hjälpandes Bravos blonderade voluminiserande-hårproduktsbrukande afärrssmarta business owner-celesbians på olika sätt... så frågan är om hon inte förtjänar en egen show för det. "Project Therapy: Watch Dr Shirley nod slowly and speak with her low voice and look deep into the eyes of your favourite Bravo celebrities". Jag pitchar desperat reality show-idéer i mitt huvud för att fylla den tomhet som TST kommer lämna efter sig, även om den förhoppningsvis kommer tillbaka. Någorlunda snart.
   Och in the meantime tänker jag för övrigt fortsätta att nyfiket kika in i varje frisersalongsfönster (och det är nästan ett heltidsjobb, because I'm telling you, att flanerandes i Borås ser man en salong typ var tionde meter) för att se om de har smaklösa väggmålningar, betongblock under stolarna eller hår som ligger och skräpar på golvet. Det som gör mig litet nervös är dock att jag känner att jag själv snart borde besöka en hårstylist (som jag nästan börjat säga spontant) för att korta mitt eget hår litegrann, om jag inte vill spara ut till Austins frisyr (som jag är rädd verkar vara alldeles för high maintenance för mig.) För nu när Tabatha lärt mig allt om vad man bör kräva i form av customer service när man besöker en salong vet jag inte om jag kommer att ha lika lätt att acceptera vad som helst (och gudhjälpe nästa frisör som säger det minsta negativa om att klippa håret kort), på samma gång som jag inte anser mig ha råd att gå och klippa mig hos en frisör med högre priser typ en gång varannan månad för att underhålla min nuvarande frisyr, och därmed är tvungen att välja mellan dem vars (under)priser får mig att oroa mig över utbildnings- och kunskapsnivå (alternativt ekonomisk situation) och dem som jag helt enkelt inte har råd med. Quel dilemma. Jag undrar om jag kanske kan gå till någon och beställa tid, och ta med mig en liten dvd-rom med samtliga avsnitt ur säsong ett av TST och be dem titta igenom den innan jag kommer tilbaks för min klipptid? Och sedan ska det ju finnas en ekofrisör här i staden också, så.... vart jag än går kommer det dåliga samvetet finnas där (det står på ekosalongens hemsida att de har "härlig avslappnande musik" i bakgrunden, vilket gör att jag seriöst tvekar att våga mig dit). Och utöver det går jag på väg hemifrån till Stora Torget ett ställe som har en affisch från Joico i fönstret eller på väggen (placeringen är mindre viktig). Joico, alltså. Som Tabatha Coffey är med i något slags artistic team (bestående av fyra personer, varav en är Tabs' bästis från SG, Anthony) för.

Och i vilket fall behöver jag köpa hårspray av något slag. Var hittar jag icke djurtestad (ekologisk?) sådan? Google? Och när jag ändå är inne på produktefterlysningar: ostkaka utan animaliskt löpe? Eller måste jag göra den själv?

(Uppdatering ang. icke djurtestade hårdprodukter med litet glamourös känsla: JOICO är med på PETAs lista över företag som inte testar på djur, medan Paul Mitchell lyckas med bragden att även hamna på Djurens Rätts strängare och ofantligt mycket kortare lista. De senare har t.o.m. en Miljöpolicy på sin hemsida, vilket jag alltid är svag för.)
   Och plötsligt är det mitt i natten. Men hursomhelst, för att sammanfatta: inga nya avsnitt av fantabulösa Tabatha's Salon Takeover på ett tag (jag får alltså se om de gamla) och det finns hårprodukter som används av tv-kändisar som inte är djurtestade, men knappast någon ostakaka utan animaliskt löpe. Och så en avslutande tanke....
   ...hur übersnygg var inte Linda Bengtzing i dagens Sing-A-Long?

Jag förstår så Rachel Zoe, det är förskräckligt att packa. Och då har jag inte ens en massa dyra vintage designer-klänningar att trycka ned i stora resväskor (utan snarare second hand H&M-klänningar i en gammal ryggsäck).

Y'know, jag tänker mig att det faktiskt finns något positivt - som ett utbildningsvärde, educational value eller vad man nu kallar det - med att slaviskt följa fyra Bravo-realityserier på samma gång. De kompletterar varandra.
   Top Design inspirerar mig att anstränga mig litet extra för att göra mitt hem presentabelt (vilket det nästan är, förutom att garderoben svämmar över och jag måste dammsuga bort alla sytrådsbitar som fastnat i heltäckningsmattan). Sedan har vi the Rachel Zoe Project, som - mindre positivt - får mig att aspirera till att dricka stora Starbucksmuggar med takeaway-kaffe(/sojalatte) och gå på modevisningar i New York och kindpussas i luften och köpa mycket mer konstiga begagnade kläder än jag har råd med. Ensam kunde denna serie alltså ha varit katastrofal för min ekonomi, men tack och lov vägs dess negativa inflytan upp av dels Project Runway, som får mig att tro att jag skulle kunna lära mig att själv sy snygga och konstiga klänningar (och på så sätt bara behöva betala för tyget), och dels Tabatha's Salon Takeover, som förvarnar om vad som kan hända om man faktiskt spenderar mer pengar än vad man har, och lär ut ett ekonomiskt hållbart och välstrukturerat leverne (samt ger avskräckande exempel på hur ett rum kan se ut om man inte städar, eller, säg, lämnar en påse körsbär att ruttna i ett skåp...)

I andra nyheter var jag i Stockholm några timmar (lördag eftermiddag till söndag morgon) häromveckan för att se den sista föreställningen av Hedwig & the Angry Inch på Stadsteatern.
(Rolig kuriosa är att jag - trots mitt självpåstådda relativt goda lokalsinne - lyckades gå vilse på vägen från Tågstationen till Kulturhuset (!) och var så gott som övertygad om att jag gick förbi Peter Jöback på en gata. Jag bannade sedan mig själv för att jag inte passade på att slå två flugor i en smäll (orienteringshjälp och identitetsfastställande) och fråga om vägen.)
Anyways, hade jag kvällen till ära kommit över en biljett (längst åt sidan) på första raden, och hamnade till min förtjusning bredvid ett par fabulösa (och högljudda) för tillfället uppklädda och passande glittriga människor som berättade att de hade sett föreställningen sammanlagt sju (har jag för mig) gånger, tillräckligt för att de medverkande stjärnorna skulle känna igen dem, och ´(om jag inbte missminner mig) till och med ägde en av Hedwigs svettdukar. Jag var förstås något avundsjuk (likaså när de drogs upp på scenen till extranumret *suck* och vägrade lämna den efter showen), men när jag senare under kvällen satt i Spånga och väntade på en buss räknade ut hur mycket pengar jag lagt på att se Hedwig två gånger insåg jag att det var ett (mycket) mer än rimligt antal för någon som bor på andra (lång)sidan av Sverige...
   Hursomhelst var musikalen förstås fantastisk men, yadda yadda, det visste jag ju sedan tidigare och har redan redovisat här i bloggen. Vad som gjorde att mitt andra besök fint kompletterade det första vara att a) jag satt väldigt nära scenen, och då i synnerhet dansarna vid vissa tillfällen, att jag fick några droppar vätska (vatten, hoppas jag, även om det var ölburksförpackad) som Johannes-Hedwig haft i sin mun då han sprutade ut det över han-som-satt-näst-bredvid-mig (jag tror inte att jag fick deras namn, därav förvirringen), samt mest av allt, att jag äntligen fick se extranumret (Sugar Daddy!) vars frånvaro förra gången lämnade mig med en känsla av saknad i hjärtat.
   Efteråt kände jag mig.. nöjd. Med att ha sett föreställningen två gånger, ur två helt olika perspektiv (längst fram till vänster, högre upp till höger), med att faktiskt ha återvänt till något jag älskade första gången och med att ha fått uppleva showen tillsammans med en underbart entusiastisk publik som förtjänade och fick sitt extranummer.

Typ så här såg jag ut när jag såg Hedwig & the Angry inch för andra gången. Fast med skor förstås, då, i svart lack med tillräckligt hög klack.

Klänning: jättepaljetter extraordinaires från H&M via Myrorna i Borås
Skärp: midjegivande från  Van Asch
Örhängen: rosa virrvarrbollar av ståltråd från lokal luffarslöjdare
(Det intressanta är att skärpet kostade ungefär fem gånger så mycket som klänningen.)

Jag har förresten inget positivt att säga om varken designen av Sergels torg, Wayne's Coffee därvid, eller caféet som ligger bredvid Wayne's (Kofi, typ?). En plats för förtäring, eftertanke och inte minst läsning som däremot är fabulös är den gammaldags inredda (grönt och guld dominerar...) restaurangvagnen på InterCity.