Det första som möter min blick när jag surfar in på Swedbanks hemsida är denna annons:


Jag menar, säg mig vad jag ska göra, bara, o stora Swedbank, för jag vill ha det huset.

Idag har jag för övrigt sorterat ut för slängning nästan hälften av alla tidningar jag samlat på mig under årens lopp, och därmed gjort plats i mappar för dem som låg och tog upp större delen av utrymmet på mitt skrivbord. Detta arbete utfördes till tonerna av tre svenska artister/grupper: Paris ("Hey Sailor" är genialisk), Blanka (vart tog de vägen?) och Lena PH (what can I say).
   Resten av dagen har jag ägnat åt att städa i mitt rum i allmänhet och åt att idolisera Tabatha Coffey, så här är en till, mer tidsenlig den här gången, bild på Hair Majesty. Hm, undrar om jag har något svart nagellack kvar från back in the days...

Så, låt oss se vad jag har gjort idag. Jag har sett tre avsnitt av Shear Genius (utan att avslöja för mycket kan jag säga att min favorit vann, yay), jag har bakat äpple&kanelmuffins med hemodlade äpplen, jag har ätit konserverade vinbladsdolmar till lunch, jag har ritat ett halvt grundkjolsmönster i fjärdedelsskala och jag har, tillbaka till televisionen, sett det första avsnittet av höstens hetaste nya serie: Tabatha's Salon Takeover (tänk "Elake kocken" fast med frisersalonger). Srsly, det är nästan så att jag är beredd att ta mig igenom frisörskola och stå ut med en hårproduktsförorenad arbetsmiljö bara för att få bli utskälld av en übersnygg Tabatha i svart och stilletklackar.

Jag skulle just kopiera, med högsta kvalitet och allt (sådan som tar så lång tid att skriva)  4-delsskalalinjalen i min mönsterkonstruktionsbok för att kunna anävnda den utan att klippa sönder boken, och vad gör kopiatorn? Jo, den ger mig en linjal som är 25 mm kortare än originalet. Fatta! Detta var familjens skrivare, så om jag har tur kanske jag kan få igång min skrivarkopiator (som tenderar att kräva manuell inmatning av pappret) och be att den ska kunna göra en något mer korrekt kopia.

Jag höll på och ordnade och la till böcker på min Visual Bookshelf på Facebook, då jag kom på att det kanske skulle vara roligt att testa tt klicka på "Recommendations" för att se vilka böcker de, baserat på vad jag angett att jag läst och gillat, tycker att jag borde ge mig in på härnäst.
Vissa av de föreslagna böckerna är intressanta, men vad dyker upp flera gånger på listan över rekommendationer? Jo, böcker som beskrivs som "gay erotica", på ren svenska, litterär bögporr. Alltså, don't get me wrong here, det är inte så att jag är förnärmad eller upprörd eller ens besviken över att Interwebben anser att detta är vad jag borde läsa - däremot är jag  förbryllad. För att citera Pet Shop Boys (förstås): What have I, what have I, what have I done to deserve this? Vad i hela världen har jag gjort för att få den datoriserade boktipsaren att tro att just denna genre skulle appelera så till mig? Är det för att jag gett högsta betyg till Lemony Snickets barnboksserie  (har jag måhända missat någon spännande manligt homoerotisk undertext i denna?) För att jag bara gav två av fem stjärnor till Hemingways "A Farewell to arms"  (av upprördhet över att huvudpersonen gifte sig med en kvinna istället för att leva ut sina homoerotiska lustar med den manliga rumskompisen - den subtexten missade jag inte)? Eller kan det vara min kärlek till Poppy Z Brite, de litterära faghagsens självklara drottning, och Anne Rice, grande dame av vampyrfiktion om vackra, sexuellt ambiguous män, som antyder en böjelse för ovan nämnda typ av böcker? Eller det faktum att jag läst och uppskattat två böcker av Mark Gatiss - för steget mellan dekadent deckare om bisexuell agent och bögporr är ju typ obefintligt?

Ja, jag finner den oproportioneligt stora kvantiteten av rekommenderad gay-erotika högst intressant (för att inte tala om underhållande). Och jag kan ju inte utelsuta möjligheten att den allsmäktiga Tekniken, Interwebben och Den Visuella Bokhyllan faktiskt vet mer om mig än vad jag själv gör själv - och hur fascinera vore inte det, möjligheten att kunna överlämna allt nödvändigt identitetssökande till en dator?

Aja. Istället för att ägna mig åt sådant här borde jag faktiskt se till att bli klar med de böcker jag redan håller på eller har bestämt mig för att läsa. Typ Dostojevskij, som förresten även fanns med på listan över rekommendationer (för om man gillar Tolstoj gillar måste man ju gilla andra ryssar också, väl?)

Men som Scarlett O'Hara sade och Christer Björkman sjöng: imorgon är en annan dag. Så lahko noc, darlings.

Jag blev så inspirerad av Project Runway (som alltid), så igår beslutade jag att göra en hatt. Med tyg överblivet från diverse projekt, hårdpapp från mappar och ritblock, stenlim från när jag gjorde minimosaik och en bit juldekoration från IKEA. Man tager vad man haver liksom, och ibland kan brist på färdigheter vara ganska befriande, då det gör att det känns helt ok att tejpa ihop en huvudbonad av rester.

Vad gäller bildserien var tanken därbakom litet "Madwoman in the attic på vift", typ. Och nej, jag lever inte i förnekelse vad
gäller min nya frisyr. Jag drabbades bara av ett sådant perukavund när jag såg drag queenarna (...) i PR. Någon gång ska jag köpa en ny peruk där allt plastigt hår inte har trasslat ihop sig i en klump.

Jag kan inte påstå att jag vanligtvis är speciellt intresserad av Marc Jacobs, men... alla gör ju något bra ibalnd. Reklamkampanjen för kollektionen höst/vinter 08-09, med en modell vid namn Cole Mohr:

Jag har lämnat bort min dator. That is so not me (märks på det faktum att jag lämnat den först nu, efter flera månaders konvalescens). Jag saknar av någon anledning förtroende för folk som påstår sig kunna datorer, och vill därför helst veta varje exakt litet steg i deras arbete så att jag inte bara kan memorera det för framtida använding utan även på ett objektivt och källkritiskt sätt bedöma om det är Det Rätta att göra. Jag menar, om man lämnar in ett par skor till lagning finns det inte så mycket som kan hända (förutom att de är något mindre när man återser dem), men en dator... O, denna oro.
   I vilket fall som helst ser det ut som att det regnar ute, vilket gör det avgjort mysigare att sitta inomhus.

Hedwig, alltså, på Stadsteater. Får jag först ta ett ögonblick att påpeka hur jag avgudat filmförlagan av musikalen sedan jag först såg den (snubblade över en då jag zappade i en reklampaus i Buffy the Vampire Slayer), hur jag sett den om och om igen och lyssnat på skivan sjungit med i låtarna och längtat efter att en dag få se den live på scen. De har spelat den off Broadway, i Japan, i Storbrittannien, i Frankrike, i Danmark... och i år, äntligen, sattes den, nyöversatt av Farnaz Arbabi som även står för regi, upp i svensk tappning på Stockholms Stadsteater. Det här är major, liksom.
Så jag klädde upp mig i min nyskräddade klänning och min nyinköpta hatt.

Tillsammans med min mor och min svärmoster, som jag övertygat om att de bara måste se den, lämnade jag radhusets trygghet och begav mig in mot staden.

På vägen hamnade vi på en VIP-visning på ett galleri. Nej, ärligt, konsten på Spångas pendeltågsstation är fabulous.

Så, alltså, nog om mig och. Föreställ er, en teatersalong, mjuka stolar, en scen med plank prydda av bokstäverna HEDWIG i stort teckensnitt. Och jag ska inte ge någon minut-för-minut-beskrivning av föreställningen, då en sådan a) tar för lång tid att skriva och b) aldrig kan komma i närheten av att göra upplevelsen rättvisa - snarare borde ni åka och se den själva, någon av de sista föreställningarna, eller än bättre, göra mig sällskap på en återvändande-resa till Stockholm och Hedwig.

Hursomhelst. Jag var orolig innan att jag skulle tycka att det var konstigt att se historien framföras av andra skådespelare, på ett annat språk, att jag inte skulle se Hedwig, Yitzak, Tommy utan någon slags kopior. Men även om jag satt och gissade mig till hur replikerna och låttexterna skulle vara översatta gjorde det ingenting, berättelsen var den jag vid det här laget kan så väl men aldrig förr hade den varit så nära. Känslan när tonerna av The Origin of Love, Kärleken kom, fyller hela salongen, som om man var där när Zeus kastade blixtar, som om vi alla känner den där smärtan på samma gång och för första sätter någon ord på den, förklarar den och inger oss styrka i musiken. (Det blir så här, man svamlar, när man är extra känslosam gällande något.) Wicked little town, grymma lilla stad, hur kan man inte känna att den låten handlar om en själv, om ens egen grymma lilla stad, och när sångerskan är så nära, när hon sjunger inte vänd mot en kamera eller Tommy utan mot publiken, mot dig... hur kan man inte bli tårögd? Under hela föreställningen förekom en viss fukt i mina ögon, av lycka eller av rörelse (toligen båda på samma gång), både för det som utspelades och för att det utspelades just på den scenen, just då, så nära. Och du vet den där känslan, när du sitter i en salong alldeles tårögd och allt som sägs och sjungs är så sant och verkar så allmängiltigt och du upplever den där gemenskapen med världen, och vokalisten/stjärnan tystnar, sätter sig ned på scenen, kastar en slängkyss mot publiken och du känner det som att h/a/o/n ser på just dig, ser in i din själ (eller hjärta, eller ögon)? Och du känner att det finns förståelse, gemenskap, att du inte är ensam? (Jag blir mer och mer patetisk, jag är medveten om det.)
   Johannes Bah Kunkhe var fantastisk som Hedwig, han är Hedwig (en av de många) och Iris Esell var lika imponerande som Yitzak. Översättningen var klart godkänd. Scenografin var snygg och dansarna ett utmärkt tillskott som tillförde något till alla scener de var med i (ja, gummibjörnarna var roliga, och det är intressant hur deras orgie på scen drog uppmärksamheten från Hedwig som var ute i publiken och carwash:ade en man någon rad ovanför mig). Låtarna var förstås lika fantastiska som de alltid varit, och superbt framförda av skådespelarna och bandet.  

Det enda negativa jag har att säga om föreställningen är att de inte gjorde något extranummer. Ett sådant hade uppskattats och gjort avskedet mindre vemodigt.
   Det andra negativa jag har att säga riktar sig inte till ensemblen eller de som jobbade med musikalen, utan publiken. Den var vad jag skulle vilja kalla seg. För det första kunde applåderna i allmänhet ha varit mer engagerade. Men det värsta var när när showen var slut. Applåder. Ni vet hur det alltid är litet osäkert då, för ingen vågar vara först med att resa sig upp? Nu var det i vilket fall som helst några i en av de främre raderan som tog mod till sig, och jag med sällskap, och flera andra, var snabba att följa deras exempel. Men till min chock såg jag att, vad jag bedömde var en majoritet av publiken, faktiskt satt kvar, och att vi bara var några klumpar här och var som ställt oss upp. Vad är det för beteende liksom? Jag kan inte tänka mig att alla drabbats av någon plötslig benförlamning (och de gick ut sedan just fine), och om något borde de väl ha varit glada för möjligheten att sträcka litet på benen.
   Det är min bestämda åsikt att, om man har sett en bra musikal, om stämningen är upprymd (som den måste sägas vara efter Midnight Radio), och om man till och med har befriats från risken att vara den första&enda som ställer sig, så ska man resa sig när man applåderar. Så det så. Och jag drömmer mig tillbaka till Paris, för några år sedan, Le Cabaret des Hommes Perdus (mmm... med superbt extranummer...) på Théâtre du Rond-Point, då publiken stod upp, klappade händer och skrev "bravo!", "bravo!".

Men men. Som sagt. Föreställningen med medverkande var fantastisk(a), upplevelsen var out-of-this-world och ohmygod you guys som jag vill återvända. Typ nästa vecka. Innan den tar slut.

On that note får slutordet bli en uppmaning: turnera!

Yay för 30 Rock-maraton på Canal+. Och för övrigt så åker jag till Stockholm imorgon för kulturweekend med Petra von Kants bittra tårar och, förstås, Hedwig & the Angry Inch.
Ciao!

Igår kväll gick Sherlock Holmes, med den sublime Jeremy Brett i titelrollen, på en kanal på samma gång som en annan visade ett avsnitt av Black Donnellys i vilket Kate Mulgrew gästspelade som mamma Donnelly. Vilket dilemma.



VS.

Så här, flickor och pojkar, poserar man om man har gott om tid och vill få sitt ena lår att se ginormous ut.


Förresten har jag kombinerat min hemmasydda kjol med, gudhjälpeoss, en pojktröja (och j'adore j'adore j'adore). Och ett Baglady-armband som är snyggt och fabulous men har en irriterande och smärtsam ovana att fastna i mina armhår. I bakgrunden ses den trödgård jag för ögonblicket residerar i, ensam i ett gammalt hus i vilket det sägs spöka. Jag hanterar som vanligt den smygande skräcken (ni vet, när det är mörkt och minsta ljud låter ödesmättat) genom att sjunga högt för mig själv, muntra melodier som "Moi moi moi" eller "The Happy Happiness Song" ur Le Cabaret des Hommes Perdus (som jag förövrigt lyssnade på och sjöng med i för full hals igår kväll när jag diskade någon gång framåt halvtolvtiden). I övermorgon åker jag hem till utanför-Göteborg. Det är något att se fram emot. Och på frdag, sedan, ger jag mig av igen, den här gången till Stockholm! Yay! Hedwig!

Y'know, jag må verka liten och timid (på gränsen till vettskrämd), men ibland händer det att jag kokar inombords. Som idag. I smyckesaffären idag:

en mamma (låt oss anta att hon är det) kommer in med två pojkar, som tittar glatt på smyckena. Den ena verkar extra förtjust.

kvinna: du får inte titta på något som du inte ska köpa.
pojke: mamma får jag köpa det här?
mamma (med elak hånfull röst): visst, köp tjejgrejer.
pappa: hej tjejen.
pojke till andra pojken: varför ska tjejer ha så fina grejer? och de vill att vi bara ska ha fula.

Vad fan liksom? Jag blir så upprörd bara jag tänker på det. Jag menar herregud, det är fan inte konstigt att inga killar handlar Pligrimarmband och att många män verkar ha sådana issues och fatta att jag bara såg Ludovic i Ma vie en rose framför mig. Vad kan sätta djupare spår än att bli så elakt hånad av sin mamma, liksom? Tänk när hans killkompis dyker upp iklädd juveler, vad kommer pojken säga? föraktfullt (men med dold längtan i rösten) "vaddå har du på dig tjejgrejer."
   Fan fan fan.
   Jag är så jävla arg och jag ville bara resa mig upp och säga till pojken att jovisst, du får gärna köpa de här grejerna och de är inte alls tjejgrejer och alltså, vet du, det här armbandet skulle vara så fint på dig.

Men det gjorde jag förstås inte. Man ska inte lägga sig i andras barnuppfostran, vitskräp-mamman var mycket större än mig och troligen hade jag bara gjort situationen värre genom att förlänga diskussionen men tänk om det hade stärkt honom någonstans innerst inne att veta att någon någonstans faktiskt hade sagt att det var ok.
Jag övertolkar ju förstås det hela, men bara tanken på hur barn faktiskt tvingas in i bisarra könsroller skrämmer mig, och jag tänker på Ludovic (på de skadade pojkarna i hans omklädningsrum, på pappans jobb, på ordet vad var det "tapette" på garagedörren, på Jérôme som försvann), jag tänker också på den blonda pojken i dokumentären Jesus Camp som i ångest tvivlade på sin gud och därmed på sig själv. Och jag tänker att även om jag själv har världens fantastiskaste föräldrar så är jag glad att jag inte är åtta år längre. Jag är glad att trots allt skrämmande ansvar som kommer med åldern så bär  det ändå med sig något av frihet, möjligheten att säga ifrån, gå ifrån. Att inte vara så totalt beroende av någon att allt de säger måste införlivas, då det är det enda sättet att leva med det. Och att veta till någon grad vad man kan säga till vem, och vad som (även om det inte borde behöva vara så) bör döljas och när. 
   Jag har sagt det förr, men jag hoppas att Ludovic gjorde som psykologen sade och höll tyst om hur han kände några år och sedan växte upp och flyttade till stan och blev drag queen eller transa eller whatever och klarade sig bra trots allt.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder (själv hade jag bara ben och spetsmönstrad regnkappa när jag cyklade från jobbet idag), och det finns bannemej inga tjejsmycken. Bara människor som inte insett ännu att de har en massa issues att ta itu med, som de i dagsläget bara för över på andra.


Layla tov, Öland, lahko noc, Europa.

Now I don't make lists in my sleep, baby, men när jag finner mig sysslolös vid sommarens slut gör jag alltid listor. Böcker jag läst (i sommar, tio hittills), böcker jag ska läsa, saker jag ska göra...

Ibland saknar jag min livejournal. Som fortfarande finns där, förstås.