Till min gigantiska förvåning (nästintill chock) fann jag just, i en låda, det CSN-kort som jag sedan ett halvår tillbaka varit övertygad om att  jag hade råkat elda upp. Ja, råkat, jag lovar att det inte var någon markering av något slag - jag skulel elda upp en massa papper och trodde att det språlöst försvunna kortet hamnat i elden även det.

Annars nhar jag varit extremt kreativ idag, och skapat en nåldyna med burk av gammalt tekoppstyg, spets, en glasburk, symaskin, spik och hammare. För att så fylla upp själva dynan lite elegant krävdes någon form av vadd eller dylikt... vilket jag förstås saknade. Så, beslutad att finna något användbart rotade jag igenom den korg med gamla sjaskiga "utklädningskläder" som står på vinden. Och vad hittade jag där, om inte en stor, vulgär Musse Pigg-handske av okänt ursprung. I sann maffia-anda kunde jag sedan klippa av ett av de groteska handskarna på handsken och ta ut den vadd som låg däri. Man tager vad man haver, indeed.

Igår satt jag och såg på hela Amigo på SVT för att inte missa Marija Serifovic när hon sjöng efter programmet. Det var dock värt det för att få se Marija omgiven av en massa barn med hjärtan i händerna. A-do-ra-ble. Och jag får erkänna att den superregisserade Amigo-publiken imponerade på mig.

Sedan såg jag Dirty Dancing för första gången, och om någon del av mig tidigare varit kritisk, försvann alla sådana tendenser efter, låt oss säga, de första 30 sekunderna. Jag älskade den.

Igår hade vi drog- och alkoholinformation i skolan (jag satt där och fattade nada - jag dricker inget som är starkare än kaffe), och jag förnedrades totalt då informatören skulle demonstrera hur man kan avgöra om ens reaktionsförmåga har påverkats negativt av eventuell alkoholkonsumtion. Experimentet gick ut på att låter en annan person släppa något platt, typ en sedel, en bit ovanför ens hand och så ska man fånga den (mellan pekfingret och tummen, ungefär). Om man är berusad klarar man inte detta och bör inte köra bil. Sure. Jag sitter närmst till hands och blir testperson.
Och förstås, för vad annat kunde man vänta sig, klarar jag inte att fånga sedeln. Jag försöker skylla det på dålig syn (vilket jag har, och som enligt mig är en fullkomligt legitim ursäkt), men ändå.

Imorgon drar min klass till Malmö (och Skåne i allmänhet) för att studera stenar, men hur gärna jag än skulle vilja få lyssna till den skånska accenten följer jag inte med då jag verkligen inte vill missa min en-gång-i-veckan-japanskalektion. Vilket förstås inte är intressant för någon annan än mig.

Då min ipod valde att dö av batteribrist, tvingades jag att ägna dagens bussresor till och från skolan åt läsning, av Donna Tartts "The little friend". Jag har inte kommit så värst långt i den, men kan redan nu meddela att den är en ren njutning att läsa. Den är fiktion när det är som bäst, med en massa intressanta karaktärer och detaljerade beskrivngar av gamla hus och trädgårdar i Amerikanska södern. J'adore.

Gissa förresten om jag blev överförtjust över att se Tim Gunn i dagens avsnitt av "Ugly Betty"? Jag visste förstås sedan innan att han skulle vara med, men att äntligen få se honom leverera sina, vad var det, två repliker var ju näst intill en religiös upplevelse.

En ce moment je déteste mes cheveux och har därför en mindre personlig kris.

Och, bara för att fylla ut inlägget, kan jag nämna att jag blev minst sagt chockad att upptäcka att tv400 är mitt inne i den fjärde säsongen av L Word. Och här har jag gått och väntat på att tv3 ska börja visa den (inte för att jag saknat serienså värst mycket, när jag tänker efter, men i alla fall). Världen är sannerligen ur led.

... och thank goodness att turbaner börjar bli inne.  Jag kanske kan ta någon gammal gardin och svepa runt huvudet?

Jag har just sett avsnitt två ur andra säsongen av Project Catwalk, och gud, jag hoppas att Julien McDonald får en massa mjöl kastat på sig även i framtiden.


Jag vet att man inte ska tro allt man ser på tv, men han måste ändå vara en av historiens mest vidriga personer.

För övrigt är stämningen i Project Catwalk så mycket mer otrevlig än den i Project Runway Till exempel, vad tänkte de när de anltade storbritanniens mest bitchiga designer att vara mentor? Han uppträder precis så som man kan förvänta sig av en extra omogen tävlande. Till skillnad fr¨ån Tim Gunn som går omkring och är lugnet självt och faktiskt ger stöd och råd. Inte ens det faktum att Kelly Osbourne leder Catwalk kan rädda det.

Då jag ju redan är fullkomligt såld på schlager, tyckte jag att det var dags för mig att uppleva en annan kulturyttring efter vars namn man kan sätta epitetet -bög. Vad jag talar om är förstås opera!
För att avsluta en vecka full av kaffe, kanji, köpcentra-konserter och katastrofala prov gjorde jag alltså, efter några timmars hårt arbete i en butik bland dammiga tidningar och tunga lådor, något så lyxigt som att gå och se La Traviata på Göteborgsoperan. Förstås satt jag på fjärde raden: man får passa på att ta de dyra platserna medans man fortfarande betalar halva priset. Stort yay för ungdomsrabatt. Skojigt nog hamnade jag bredvid en äldre dam som gärna erbjöd mig att titta i hennes program (jag hade inget eget; efter att for the occation ha inhandlat en mycket elegant turkos - den matchar mitt nagellack - klänning på H&M hade jag inte en krona kvar), samt gav mig en välbehövd resumé av historien då jag något generad erkände att jag inte riktigt visste vad föreställningen skulle handla om. Det är alltid roligt att tala med främlingar, och hon var tillräckligt nördig för att väga upp för min okunskap.
Angående operabyggnaden är jag inte speciellt förtjust i idén med båt-stil på allt. Det är till och med ganska fult, och påminner i min mening mest om en byggnadsställning (om en något mer luxuös än your average one).
Storyn i La Traviata var... tja, förstås gripande men på samma gång sådan att man bara ville bitch-slappa (...) författaren i hans grav, för även om den skrevs under en tidsålder då världen var ur led, så kan jag inte låta bli att bli förbannad/irriterad av dessa otaliga historier om självuppoffrande kvinnor.
För övrigt var kostymerna i uppsättningen knappast 1800-tal, och tanken att detta skulle äga rum i nutid är ju ännu mer irriterande.
Någon borde göra en ny version av den, för operan, där Violetta är bitter och jävlig och inte alls har lust att offra sog för någon (minst av allt för någon obskyr svägerska som hon aldrig träffat).
Those things aside, så tyckte jag mycket om scenen där hon, um, diskuterade offer med sin svärfar. Mycket dramatiskt och känslofyllt. Och förstås var ju sånginsatserna très imponerande (speciellt fadern och Violetta), och helhetsintrycket var mycket gott.
Är det förresten något speciellt för operor att sluta sådär plötsligt med en dödsscen (hjältinnan dör)? Jag såg slutet av Madame Buttefly (som var rent gräslig i form av självuppoffrande) på tv ganska nyss, och även den slutade på samma abrupta sätt. Inget sorgearbete, liksom.

Hursomhelst, på tal om väna kvinnliga huvudpersoner som dör i pjäser, tillåt mig att citera filmen "Stage Beauty" (som för övrigt inte är speciellt bra, även om den glimtar till lite då och då).
Maria säger (skriker?) detta till sin drag queen-pojkvän (som på 1600-talet har gjort en lyckad karriär av att spela kvinnoroller på teatern):

"Your old tutor did you a great disservice, Mr. Kynaston. He taught you how to speak, and swoon, and toss your head but he never taught you how to suffer like a woman, or love like a woman. He trapped a man in a woman's form and left you there to die! I always hated you as Desdemona. You never fought! You just died, beautifully. No woman would die like that, no matter how much she loved him. A woman would fight!"

Oh, detta subtila sextiotal.. Men övertydliga formuleringar åt sidan så påminner mig denna låt, Home of the brave med Peanut, som jag fann i min ipod tidigare idag, naturligtvis om den där historien i vilken Austin Scarlett ska ha blivigt relegerad från sin high school på grund av att han såg för konstig ut, och sedan blev insläppt igen efter att de andra eleverna hade skrivit en namninsamling till hans fördel. Inte som den där hemska hemska högst upprörande filmen alltså, Ma Vie En Rose.

I den filmen fanns förresten en straightacting grannpojke/bästis/pojkvän som hette Jérôme, och tidigare i veckan hörde jag en radiointervju med en annan (tror jag, såvida filmen inte är based on a true story?) Jérôme, Pradon den här gången. Min illusion om att jag någonsin ska kunna lära mig ordentlig franska fick sig något av en törn, då där fanns en hel del som jag inte förstod (eller missförstod)... Och för att gära saken ännu värre var de medverkande gästerna i programmet fyra män i troligen mer eller mindre samma ålder, så att både försöka urskilja ord och höra vem det var som sade dem blev så gott som omöjligt.

I'm pretty sure though att monsieur Jérôme Pradon inte hade lust att tala om "varför vissa skådespelare döljer sin kärlek" (fina omskrivningar där, annars oförsiktiga prgramledare, jag vet inte varför denna ville disktuera det uppenbarligen känsliga ämnet över huvud taget). Jag må vara konspirationsteoretisk, men ärligt talat, vad antyder en ovilja att tala om något annat än att man har något att dölja, just?
Men jag älskar ju Jérôme, trots att han ska göra Aragorn i LoTR; jag önskar bara att han skulle gå en kurs (hos Denis D'Arcangelo?) i hantering av media. Och så önskar jag att han låter bli att bära peruk som Aragorn, karaktären vore inte hälften så irriterande om det inte var för det oborstade, oljiga håret. (För dem som inte vet/dem som mot all förmodan läser det här kan jag berätta att JP's frisyr är en sådan som inte troligen inte behöver kräva speciellt mycket underhåll och därmed borde vara idealisk för ringlketande och orch-stridande.

Tack vare nämnda radiodiskussion om garderobsstjärnor (dans le placard, både Denis DArcangelo och Patrick Laviosa, som var två av de andra medverkande i radioshowen, har förresten varit med i samma musikteaterföreställning vid namn "Chantons dans le placard") kom jag förstås att tänka på Morrissey (han är väl ändå hela det där is he or isn't he i garderoben-temat personifierad, no?) vilket resukterade i att jag drömde en förskräckligt tråkig dröm om honom.
Voilà the entire story: han gick omkring och vandrade över ägorna på sitt gods (sådär som kändisar gör i biografidokumentärer) och nämnde att han bodde där ensam nu, för att han just hade gått skilda vägar med sin ex-pojkvän som jobbade revisor.
Liksom, varför i hela världen drömmer jag om en revisor av alla möjliga yrken? Varför inte något mer glamoröst? Att denna bikaraktär dessutom presenterades utan namn men med sitt yrke är ju totalt fascistiskt. Vad är det mitt undermedvetna vill säga?

Speaking of an ongoing theme here, så nämnde min syster att det var lite halvtråkigt att på en SO-lektion diskutera huruvida homosexuella par skulle få gifta sig eller inte därför att alla i klassen ändå har i princip samma åsikt. Jo precis, tänker jag, det känner man ju igen. "Alla tycker ju att de ska få gifta sig," tilläger hon så. And I'm like: qué? På min tid, när jag gick i nian i högstadiet, var det en meningslös diskussion eftersom de flesta var klart emot  (och om någon trots allt var av en annan mer human åsikt så var de personerna väldigt tysta). Kan det vara en generationsfråga? Med två års åldersskillnad? Är vi som föddes i slutet av åttiotalet månne de sista av en utdöende grupp av medeltids-wannabes?
Det är nästan så att man kan börja tro på mänskligheten. Y'know, godhet, medmänsklighet och sånt.

För övrigt lyckades jag spilla ut mitt kaffe överallt under en franskalektion i tisdags, för att i det inre tumult som uppstod höra läraren mumla något om "boire café" och "interdit" (han har ju förstås aldrig sagt ett oird innan). Så, även om det absolut inte var med mening som jag slösade hälften av min dryck, så var det väfligt dumt gjort då det uppenbarligen innebar slutet för min dricka-kaffe-under-lektionstid-era. Ah well, det kallnade ändå alltid.
Och så har jag haft bort mina gympaskor. (Rättare sagt, försvann gympapåsen och återfanns sedan utan skor. Jag antar att de, röda och helt i plast, var attraktiva för eventuella upphittare. Eller så ligger de bara någonstans.)

Sedan vill jag bara påpeka att det bästa som hänt tv i år är Bravo's after show eftersnackprogram som man kan se via le Internet, Watch What Happens, där executive producer/superstar Andy Cohen svarar åp tittarfrågor tillsammans med gäster i en förskräckligt ful studio.
Jag älskarälskarälskar action-befriad low budget-tv.
Och förutom att vara åh så underhållande hjälper programmet till att krossa min mossiga fördomar. Som när Daniel Vosovic, finalist i Project Runway säsong 2, var gäst i showen, och hans indiepop-pojkvän (what's his name? Kiernan eller nåt sådant som jag inte kan uttala) gjorde ett cameo-framaträdande som gick ut på att sitta tyst på golvet (de hade varken fler stolar eller mikrofoner) och min spontana reaktion löd: "Oh my god, jag visste inte att de hade sådana [indiepoppare] i USA!"
Men där motbevisades den teorin totalt och completely. Thank you, Bravo and Andy Cohen. 

Förresten hatade jag inte Andreas Johnson's melodifestivallåt i år. That's a suprirse. Jag tyckte till och med att den var ganska hyfsad. På gränsen till, tja, bra.

Layla tov, Eropa!