Might as well be fabulous.

Oh, detta subtila sextiotal.. Men övertydliga formuleringar åt sidan så påminner mig denna låt, Home of the brave med Peanut, som jag fann i min ipod tidigare idag, naturligtvis om den där historien i vilken Austin Scarlett ska ha blivigt relegerad från sin high school på grund av att han såg för konstig ut, och sedan blev insläppt igen efter att de andra eleverna hade skrivit en namninsamling till hans fördel. Inte som den där hemska hemska högst upprörande filmen alltså, Ma Vie En Rose.

I den filmen fanns förresten en straightacting grannpojke/bästis/pojkvän som hette Jérôme, och tidigare i veckan hörde jag en radiointervju med en annan (tror jag, såvida filmen inte är based on a true story?) Jérôme, Pradon den här gången. Min illusion om att jag någonsin ska kunna lära mig ordentlig franska fick sig något av en törn, då där fanns en hel del som jag inte förstod (eller missförstod)... Och för att gära saken ännu värre var de medverkande gästerna i programmet fyra män i troligen mer eller mindre samma ålder, så att både försöka urskilja ord och höra vem det var som sade dem blev så gott som omöjligt.

I'm pretty sure though att monsieur Jérôme Pradon inte hade lust att tala om "varför vissa skådespelare döljer sin kärlek" (fina omskrivningar där, annars oförsiktiga prgramledare, jag vet inte varför denna ville disktuera det uppenbarligen känsliga ämnet över huvud taget). Jag må vara konspirationsteoretisk, men ärligt talat, vad antyder en ovilja att tala om något annat än att man har något att dölja, just?
Men jag älskar ju Jérôme, trots att han ska göra Aragorn i LoTR; jag önskar bara att han skulle gå en kurs (hos Denis D'Arcangelo?) i hantering av media. Och så önskar jag att han låter bli att bära peruk som Aragorn, karaktären vore inte hälften så irriterande om det inte var för det oborstade, oljiga håret. (För dem som inte vet/dem som mot all förmodan läser det här kan jag berätta att JP's frisyr är en sådan som inte troligen inte behöver kräva speciellt mycket underhåll och därmed borde vara idealisk för ringlketande och orch-stridande.

Tack vare nämnda radiodiskussion om garderobsstjärnor (dans le placard, både Denis DArcangelo och Patrick Laviosa, som var två av de andra medverkande i radioshowen, har förresten varit med i samma musikteaterföreställning vid namn "Chantons dans le placard") kom jag förstås att tänka på Morrissey (han är väl ändå hela det där is he or isn't he i garderoben-temat personifierad, no?) vilket resukterade i att jag drömde en förskräckligt tråkig dröm om honom.
Voilà the entire story: han gick omkring och vandrade över ägorna på sitt gods (sådär som kändisar gör i biografidokumentärer) och nämnde att han bodde där ensam nu, för att han just hade gått skilda vägar med sin ex-pojkvän som jobbade revisor.
Liksom, varför i hela världen drömmer jag om en revisor av alla möjliga yrken? Varför inte något mer glamoröst? Att denna bikaraktär dessutom presenterades utan namn men med sitt yrke är ju totalt fascistiskt. Vad är det mitt undermedvetna vill säga?

Speaking of an ongoing theme here, så nämnde min syster att det var lite halvtråkigt att på en SO-lektion diskutera huruvida homosexuella par skulle få gifta sig eller inte därför att alla i klassen ändå har i princip samma åsikt. Jo precis, tänker jag, det känner man ju igen. "Alla tycker ju att de ska få gifta sig," tilläger hon så. And I'm like: qué? På min tid, när jag gick i nian i högstadiet, var det en meningslös diskussion eftersom de flesta var klart emot  (och om någon trots allt var av en annan mer human åsikt så var de personerna väldigt tysta). Kan det vara en generationsfråga? Med två års åldersskillnad? Är vi som föddes i slutet av åttiotalet månne de sista av en utdöende grupp av medeltids-wannabes?
Det är nästan så att man kan börja tro på mänskligheten. Y'know, godhet, medmänsklighet och sånt.

För övrigt lyckades jag spilla ut mitt kaffe överallt under en franskalektion i tisdags, för att i det inre tumult som uppstod höra läraren mumla något om "boire café" och "interdit" (han har ju förstås aldrig sagt ett oird innan). Så, även om det absolut inte var med mening som jag slösade hälften av min dryck, så var det väfligt dumt gjort då det uppenbarligen innebar slutet för min dricka-kaffe-under-lektionstid-era. Ah well, det kallnade ändå alltid.
Och så har jag haft bort mina gympaskor. (Rättare sagt, försvann gympapåsen och återfanns sedan utan skor. Jag antar att de, röda och helt i plast, var attraktiva för eventuella upphittare. Eller så ligger de bara någonstans.)

Sedan vill jag bara påpeka att det bästa som hänt tv i år är Bravo's after show eftersnackprogram som man kan se via le Internet, Watch What Happens, där executive producer/superstar Andy Cohen svarar åp tittarfrågor tillsammans med gäster i en förskräckligt ful studio.
Jag älskarälskarälskar action-befriad low budget-tv.
Och förutom att vara åh så underhållande hjälper programmet till att krossa min mossiga fördomar. Som när Daniel Vosovic, finalist i Project Runway säsong 2, var gäst i showen, och hans indiepop-pojkvän (what's his name? Kiernan eller nåt sådant som jag inte kan uttala) gjorde ett cameo-framaträdande som gick ut på att sitta tyst på golvet (de hade varken fler stolar eller mikrofoner) och min spontana reaktion löd: "Oh my god, jag visste inte att de hade sådana [indiepoppare] i USA!"
Men där motbevisades den teorin totalt och completely. Thank you, Bravo and Andy Cohen. 

Förresten hatade jag inte Andreas Johnson's melodifestivallåt i år. That's a suprirse. Jag tyckte till och med att den var ganska hyfsad. På gränsen till, tja, bra.

Layla tov, Eropa!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback