(- som Pierre Philippe skulle ha uttryckt det.)

Igår kväll såg jag för första gången filmen La Vie En Rose, och blev helt försörd. Jag menar, hur elaka kan folk vara? (Och jag som hade planerat att flytta till Frankrike efter gymnasiet och allt... Inte om jag får sådana grannar.) Jag förstår ju att föräldrarna befann sig i en komplicerad situation, likaså läraren, men ändå. Och alla andra.
Och där i den scenen när den sjuåriga huvudperosnen Ludovic blev inkallad till rektorn och denne sa att "Nej, du får inte gå kvar här på skolan för du är för konstig och alla de andra barnens föräldrar har skrivit en namnlista flr att du ska sluta". Hur kan man säga så till en sjuåring?
Och Ludovic själv som är så naiv (i början iallafall) och försöker stå på sig och vara som han är, och inte förstår att göra som psykologen sedan föreslår; att vänta med att säga vissa saker tills han blir äldre. Hjärta, lär dig tiga, liksom, för att citera Karin Boye.
Han kan ändå inget göra som det är, inte försvara sig, inte fly... bara göra sig mer och emr sårbar för de andra, grymma, människorna.
Sedan slutade den ju iochförsig ganska lyckligt. Man hoppas bara att de inte flyttade igen och fick nya elaka grannar. Det kändes som ett väldigt bräckligt lyckligt slut.
Och jag intalar mig att det spelar roll att filmen är tio år gammal. Folk är inte så elaka nu, och det är inte alls sådär att växa upp.

Och i vilket fall som helst är jag ofantligt glad att jag inte är sju år längre.