Då jag ju redan är fullkomligt såld på schlager, tyckte jag att det var dags för mig att uppleva en annan kulturyttring efter vars namn man kan sätta epitetet -bög. Vad jag talar om är förstås opera!
För att avsluta en vecka full av kaffe, kanji, köpcentra-konserter och katastrofala prov gjorde jag alltså, efter några timmars hårt arbete i en butik bland dammiga tidningar och tunga lådor, något så lyxigt som att gå och se La Traviata på Göteborgsoperan. Förstås satt jag på fjärde raden: man får passa på att ta de dyra platserna medans man fortfarande betalar halva priset. Stort yay för ungdomsrabatt. Skojigt nog hamnade jag bredvid en äldre dam som gärna erbjöd mig att titta i hennes program (jag hade inget eget; efter att for the occation ha inhandlat en mycket elegant turkos - den matchar mitt nagellack - klänning på H&M hade jag inte en krona kvar), samt gav mig en välbehövd resumé av historien då jag något generad erkände att jag inte riktigt visste vad föreställningen skulle handla om. Det är alltid roligt att tala med främlingar, och hon var tillräckligt nördig för att väga upp för min okunskap.
Angående operabyggnaden är jag inte speciellt förtjust i idén med båt-stil på allt. Det är till och med ganska fult, och påminner i min mening mest om en byggnadsställning (om en något mer luxuös än your average one).
Storyn i La Traviata var... tja, förstås gripande men på samma gång sådan att man bara ville bitch-slappa (...) författaren i hans grav, för även om den skrevs under en tidsålder då världen var ur led, så kan jag inte låta bli att bli förbannad/irriterad av dessa otaliga historier om självuppoffrande kvinnor.
För övrigt var kostymerna i uppsättningen knappast 1800-tal, och tanken att detta skulle äga rum i nutid är ju ännu mer irriterande.
Någon borde göra en ny version av den, för operan, där Violetta är bitter och jävlig och inte alls har lust att offra sog för någon (minst av allt för någon obskyr svägerska som hon aldrig träffat).
Those things aside, så tyckte jag mycket om scenen där hon, um, diskuterade offer med sin svärfar. Mycket dramatiskt och känslofyllt. Och förstås var ju sånginsatserna très imponerande (speciellt fadern och Violetta), och helhetsintrycket var mycket gott.
Är det förresten något speciellt för operor att sluta sådär plötsligt med en dödsscen (hjältinnan dör)? Jag såg slutet av Madame Buttefly (som var rent gräslig i form av självuppoffrande) på tv ganska nyss, och även den slutade på samma abrupta sätt. Inget sorgearbete, liksom.

Hursomhelst, på tal om väna kvinnliga huvudpersoner som dör i pjäser, tillåt mig att citera filmen "Stage Beauty" (som för övrigt inte är speciellt bra, även om den glimtar till lite då och då).
Maria säger (skriker?) detta till sin drag queen-pojkvän (som på 1600-talet har gjort en lyckad karriär av att spela kvinnoroller på teatern):

"Your old tutor did you a great disservice, Mr. Kynaston. He taught you how to speak, and swoon, and toss your head but he never taught you how to suffer like a woman, or love like a woman. He trapped a man in a woman's form and left you there to die! I always hated you as Desdemona. You never fought! You just died, beautifully. No woman would die like that, no matter how much she loved him. A woman would fight!"