Och dessutom kan jag mycket mindre franska än jag vill. Vilket oroar och irriterar mig. Och till råga på allt har jag troligen skmolkat från fler lektioner de senaste två veckorna än jag gjort under min sammanlagda skolgång.
Och varför ska det vara så svårt att hitta en fralla utan kött, smör eller ost i Göteborg? Det är så att man får lust att sluta äta helt och hållet.

Igår var jag i övrigt på filmfestivalen igen, och såg denna gång en svartvit argentinsk nästan-stumfilm kallad La Antena (The Aerial på engelska). Den var fint gjord och tillräckligt underhållande när man såg den, men satte inga djupare spår i själen (till skilland från Chansons d'Amour, soundtracket på vilket jag fortfarande lyssnar 24/7). Dessutom förekom det scener som irriterade mig mucho - som där fyra barn, två pojkar och två flickor, såg på boxning på tv och pojkarna stod och låtsasboxades mot skärmen och flickorna satt i soffan och knappt vågade titta. Det var bara onödigt, liksom. Dessutom var det oversizade hakkorset och davidsstjärnan kanske litet väl övertydliga. Och vadan denna plötsliga genomgång av europeisk historia?
Det enda som var odelat bra i filmen var a) flyguniformerna och b) den ondes son/cykelbudet  som såg ut som en butch (kvinna) från svunna tider.
Samt även det faktum att filmen (på grund av frånvaron av tal) var textad både på spanska och engelska. Muy lärorikt.

Dagens cinematiska upplevelse bestod av en fransk musikal - i samma anda som och mycket inspirerad av Paraplyerna i Cherbourg - vid namn Les Chansons d'Amour, på engelska Songs of Love. Jag såg den på Chalmers, efter att ha förtärt en god morotskaka med väldigt riklig glasyr och en chailatte med tepåse i (alltså inte bara pulver), et j'ai adoré.
   Filmen var i likhet med Paraplyerna i Cherbourg (som jag för övrigt såg på tv i somras och älskade) uppdelad i tre delar: le départ, l'absence och le retour; avresan, frånvaron och återkomsten. Vi möter i den Ismaël och Julie, ett ungt (och vackert) par i Paris, som för att förbättra sitt förhållande utökat ekvationen med ännu en (vacker) kvinna, Alice. En tragedi - smått chockerande för intet ont anande bionesökare - förändrar tillvaron för karaktärerna. Jag tänker förstås inte avslöja några detaljer om handlingen, men utan att förstöra spänningen kan jag berätta att historien bärs fram av en strålande ensemble skådespel/are/erskor i de engagerande rollerna som bland annat Julies mamma, pappa och systrar, och som en ung breton vid namn Erwann som är så bedårande att jag inte kunde låta bli att le varje gång han dök upp på duken. (Denne hade även till min förvåning/förtjusning en svart och vitrandig tröja med knappar på ena axeln - mycket lik den från Zara jag har på mitt ID-foto.)
Och viktigast av allt, så förgylls hela den underbara historien av regelbundna, musikaliska inslag som bara är rent perfekta. De genialiska sångerna framförs av skådespelarna medan de välkoreograferat går omkring på gatan, eller klättrar på utsidan av hus (nej, just det var inget återkommande inslag).
   Det finns en risk att jag har nämnt detta tidigare, men jag älskar musikaler. Och Les Chansons d'Amour är en av de bästa sådana jag sett på film (sedan jag kom hem har jag dessutom hunnit lyssna en del på soundtracket, som är fabulöst även utan bild).

 Något som by the way tycktes mig nästan litet spöklikt var när eftertexterna började rulla till tonerna av Barbaras Ce matin-là - som jag utan större anledning gått och nynnat på de senaste dagarna. Det är nästan så att man skulle kunna tro att jag var synsk.
 
...Och till sist måste jag nämna att jag är väldigt stolt över mig själv, då jag genast (och korrekt) kände igen den gata i Paris på vilken Ismaël och Julie hade sin lägenhet, efter ha vandrat de kvarteren flera gånger på väg från ett hotell vid Gare du Nord till den etiska modemässan på Tapis Rouge.

Idag bar det för mig, i sällskap av min mor, iväg till Göteborgs Filmfestival, för att se den första av de fem (inte världens mest imponerande antal, jag vet) filmer jag har biljett till. Mer om detta i nästa inlägg - filmen förtjänar utan tvekan ett eget sådant.
Detta gav mig en ursäkt att ta mig ur de mjuka men mindre glamourösa kläder jag burit tidigare under dagen, och premiöranvända skjortan jag köpte under - men inte på - mellandagsrean.
Och what can I say, innehavandet av en ny fabulös rosa kamera inspirerar till narcissism.

Och så här såg jag ut igår, på väg till Footloose... hemmagjord kjol av - dare I say it? - second hand-tyg, skjorta från min favoritaffär i Borgholm (den heter något franskt, typ Magnifique), och fake-korsett från H&M.

Ungefärligt citat:

"Gå. Jag vill vara ensam nu."
"Pastor Green? Det är du redan."

Amen, sistah.

Anyways. Igår gick jag, efter en minimuffin, en sweet soja-chai latte och ett oväntat möte med bekanta från vischan på Condeco, tillsammans med en gammal skolkamrat och tre blonda bekanta till denna och såg Footloose på Storan. Äntligen, och bättre sent än aldrig. Jag är väldigt tacksam till mig själv för att jag till sist tog mig i kragen och tog initiativet att gå dit (det var très nära att rinna ut i sanden). Låt mig förresten slå fast att jag inte i första hand kommer köpa biljetter till platser med "begränsad sikt" på Storan - de vi hade var inte sådana, men krävde ändå stor anstränging för att man skulle få en hyfsad överblick av scenen.
   Hursomhelst köpte jag comme d'habitude ett program (klart godkänt vad gäller utformning/inehåll/pris osv), som berättade för mig att Pastor Samuel Green (yes) i föreställningen spelas av två oliak personer, en vars namn jag inte minns och... tadam... Fred Johanson! Dvs han som spelat i samma JCS-film som Jérôme Pradon! Igår var det dock förstås den andre som gjorde rollen (Fred ska enligt hemsidan göra den i Stockholm), men jag får trösta mig dels med att denne gjorde sitt jobb helt utmärkt samt att det - om Fred spelat rollen - kanske hade känts lite, vad ska man säga, disturbing, att sitta och dregla över Pastor Green.
   Någon som däremot förgyllde musikalen med sin kändisnärvaro var Måns Zelmerlöw AKA Mums-Måns AKA Elake Måns (till följd av rollfigurens personlighet, och har inget som helst  att göra med hans behandling av halvhysteriska publikmedlemmar efter showen), komplett med motorcykel på scen och allt.
   I allmänhet var musikalen mycket underhållande och glad, och sångarna/dansarna/aktörern (samtliga, inte bara de jag på rak hand kan nämna vid namn) som vanlig imponerande. Som vanligt gick jag därifrån med känslan av att vilja ägna hela återstoden av mitt liv åt att gå på musikaler. Vad är mindre vanligt hade jag även en autograf från tidigare nämnde Måns i väskan, då denne efter föreställningen stod ett tag i garderoben och socialiserade med sina fans. Då en i sällskapet erkände att hon samlade på autografer visade det sig att min ex-klasskamrat hade den fantastiska egenskapen att helt glatt kunna gå fram och be om sådana (samt ett pennskrin - jag hittade ett block i min väska). Själv hävdade jag envist att jag minsann inte behövde någon, nej, men kunde förstås inte stå emot när vi väl stod där face to face med en riktig mkusikalstjärna. Och även om vi inte hade några djupare filosofiska diskussioner att döma av, kunde vi konstatera att Måns var väldigt trevlig.
I efterhand inser jag dessutom att autografen fatiskt är en mycket rolig minnessak att spara tillsammans med programmet i min växande programsamling. 



Ett plus i kanten till Condeco som till skillnad från vissa andra cafén faktiskt kallar sin smått vidrigt sötade pulverchai-latte för Sweet Chai Latte.

Då jag till min stora sorg och fasa inte hittade pappret till min franskaläxa (som jag för övrigt sett fram emot att göra) har jag istället ägnat helgen åt sömnad (även det skolarbete), av min Scarlett O'Hara-wannabe gardin-klänning, med avbrott för saker såsom att se senaste avsnittet av Project Runway 4 (absolutely fabulous säger jag bara) och att läsa i Anna Karenina, samt läsa ut The Slippery Slope.
Så här såg min kreation hursomhelst ut i morse:

Och jag vill inte vara skrytsam, men är den här (inte helt nya) klänningen fabulous eller vaddå? Den är gjord efter ett mönster från tidningen ゴスロリ, med ett tyg som jag köpte (på rea!) i Rotterdam i somras, där vårt hotell låg i princip granne med en tygaffär.

 

(Och ja, det är en signerad Eddie Izzard-bild ni ser där i bakgrunden, de sålde sådana när han var på Lorensbergsteatern för några år sedan. Dvs det var ingen livesignering. Och på dörren sitter en karta över Japan som även är en kalender för 2007. What can I say, either you're in or you're out.)

Nej, inlägget kommer inte leva upp till rubriken, som typ är ett citat. Av Rufus Wainwright. Om Victor & Rolf. Från FashionTV.

Jag känner mig så falsk. Ena dagen står jag och försöker övertyga stackars gymnasieettor (eller deras föräldrar, egentligen) om att man lär sig såååå mycket på samhällsinriktningen Språk, och att man verkligen ser framstegen konkret när man studerar språk (jämfört med kanske historia eller något, där man måste vara med i någon halvnördig frågesport för att de förvärvade kunskaperna ska märkas), och nästa dag sitter jag en halvtimme vid datorn och försöker med wordreference.com som hjälp konstruera ett hyfsat förståeligt meddelande.
Ah ma déesse. Jag kreverar, som Elias Nyström hade sagt. (Ni vet, dokusåpastjärnan från Fashion House.)

Här får ni förresten ett litet dilemma att sätta klorna i:
imogon ska jag hålla ett föredrag på engelskan, och vill i min text använda ordet "forte", som i "stark sida". Så långt är allting gott. Dock läser jag på dictionary.com (jag är en flitig användare av online-ordböcker, da) att även om det korrekta uttalet är (av mig försvenskat) "få:(r)t", så är det mer förekommande att man säger "få:(t)ej" (eftersom ordet blandats ihop med det musikaliska forte). Det senare är såpass vanligt, står det, att det finns risk att man förvirrar lyssnaren genom att använda det korrekta.

Vad ska jag då göra, betygsatt som jag kommer att bli? Tala korrekt, och vara svårförståelig, eller tala som de flesta, men uttala ett ord fel under en lektion och riskera mitt betyg? (Eller, tja, jag kanske överdriver så smått. Troligen är inte min engelskalärare en sådan forte-fascist som jag befarar.)

Förresten läste jag i den nya numret av lokala tidningen att kommunen troligen kommer att behöva fler SFI-lärare i framtiden. Just sådan lärare är ett av de yrken jag skulle kunna tänka mig. SFI-lärare, bibliotekare, kostumör eller, um, svetsare.
Jag hittade by the way en påklädar-utbildning (det låter inte speciellt glamoröst, men jag lovar, c'est du thêtare, och heter "Techniques de l'habillage") i en Paris-förort. Det kanske är billigare än att gå på Paul Poiret i centrala stan? Iofs har jag inte lyckats hittat någon prisinformation om den senare heller. Stackars mig. Jag borde återgå till min engelska.


Av rent estetiska skäl, voilà Kate Mulgrew.

Ohmygoddess jag har en ny kamera! Eller, tja, ny kanske är att at i lite med tanke på att jag inte haft någon kamera alls de senaste kanske fem åren. Anyways, jag är nu ägare till något så fabulöst som en rosa digitalkamera. Och tro det eller ej, den verkar till och med fungera.

Allt jag behöver nu (förutom ett minneskort) är en bättre modell. Eller så håller jag mig till att fota föremål. Som mitt Parisiska kort av Sinan Bertrand som (Lullaby som) Marpessa Glove i Le Cabaret des Hommes Perdus.

Om jag bara hittar (lyckas snickra ihop?) en ram i rätt storlek tänkte jag ge kortet (Marpessa, inte mitt egna foto) en hyfsat glamorös rosa minimosaikinramning.

Jag har förresten varit nästan-produktiv idag och försökt organisera  de skrynkliga mönsterdelar som hittills legat i total oordning i lådor och påsar. Och så har jag köpt nya mormors(farmors?)kängor i plastigt material på rea. Vi får se om de håller längre än de förra.