Dagens cinematiska upplevelse bestod av en fransk musikal - i samma anda som och mycket inspirerad av Paraplyerna i Cherbourg - vid namn Les Chansons d'Amour, på engelska Songs of Love. Jag såg den på Chalmers, efter att ha förtärt en god morotskaka med väldigt riklig glasyr och en chailatte med tepåse i (alltså inte bara pulver), et j'ai adoré.
   Filmen var i likhet med Paraplyerna i Cherbourg (som jag för övrigt såg på tv i somras och älskade) uppdelad i tre delar: le départ, l'absence och le retour; avresan, frånvaron och återkomsten. Vi möter i den Ismaël och Julie, ett ungt (och vackert) par i Paris, som för att förbättra sitt förhållande utökat ekvationen med ännu en (vacker) kvinna, Alice. En tragedi - smått chockerande för intet ont anande bionesökare - förändrar tillvaron för karaktärerna. Jag tänker förstås inte avslöja några detaljer om handlingen, men utan att förstöra spänningen kan jag berätta att historien bärs fram av en strålande ensemble skådespel/are/erskor i de engagerande rollerna som bland annat Julies mamma, pappa och systrar, och som en ung breton vid namn Erwann som är så bedårande att jag inte kunde låta bli att le varje gång han dök upp på duken. (Denne hade även till min förvåning/förtjusning en svart och vitrandig tröja med knappar på ena axeln - mycket lik den från Zara jag har på mitt ID-foto.)
Och viktigast av allt, så förgylls hela den underbara historien av regelbundna, musikaliska inslag som bara är rent perfekta. De genialiska sångerna framförs av skådespelarna medan de välkoreograferat går omkring på gatan, eller klättrar på utsidan av hus (nej, just det var inget återkommande inslag).
   Det finns en risk att jag har nämnt detta tidigare, men jag älskar musikaler. Och Les Chansons d'Amour är en av de bästa sådana jag sett på film (sedan jag kom hem har jag dessutom hunnit lyssna en del på soundtracket, som är fabulöst även utan bild).

 Något som by the way tycktes mig nästan litet spöklikt var när eftertexterna började rulla till tonerna av Barbaras Ce matin-là - som jag utan större anledning gått och nynnat på de senaste dagarna. Det är nästan så att man skulle kunna tro att jag var synsk.
 
...Och till sist måste jag nämna att jag är väldigt stolt över mig själv, då jag genast (och korrekt) kände igen den gata i Paris på vilken Ismaël och Julie hade sin lägenhet, efter ha vandrat de kvarteren flera gånger på väg från ett hotell vid Gare du Nord till den etiska modemässan på Tapis Rouge.