Assis sur le canapé, ils gossipèrent tout en jetant des coups d'oeil vers le Yucca.
In other words, trots att boken innehöll lika många dödsfall som Thérèse Raquin (tre stycken) var den en mycket annorlunda läsupplevelse, om inte nödvändigtvis mer behaglig. Även om Le Tueur du Marais kanske inte besatt de största litterära kvaliteter - vilket knappast var tanken med den heller eller vad jag väntat mig - var den ändå sympatisk nog. Och vad har jag lärt mig? Tja, att jag gjorde rätt i att lära mig vem Dalida var (hon har gjort ett starkt intryck i det franska kollektiva minnet, iallafall i Marais), att någon som säger mobile kanske inte talar om en bärbar telefon så mycket som om ett brottsmotiv, att termen un sauna inte nödvändigtvis refererar till ett varmt rum där man piskar varandra med björkris (fast när jag tänker efter kanske det inte är helt fel ändå...) samt att det minsann kan vara snökaos i Sydeuropa också. Typ. Och kanske något nytt ord här och var.
Trevligt nog kan jag dock säga att jag kände igen - efter att ha beträtt dem IRL - alla gatunamn utom ett, så medans jag läste boken kunde jag till min stora förtjusning intala mig själv att mitt parisiska lokalsinne är nästintill så utmärkt som jag vill tro att det är (att sedan Marais, där hela boken utspelade sig, inte är så värst stort är en annan historia).
För att så nå någon form av slutsats så var boken lagom trevlig, tillräckligt genomtänkt (men bara nätt och jämt) för att vara en deckare och tillräckligt förutsägbar för att läsaren ska känna sig hyfsat smart, très Marais, kanske inte alla människors cup of tea, och hamnar för mig någonstans på mitten av skalan läslig - läsvärd.
I wanna be confident.
- I always wanted to be somebody... Now, who the hell was it?
Eurovisionary I
Nu när jag fått den värsta upprördheten out of my system kan jag fokusera på resten av programmet. Jag är förstås glad att slippa Charlotte, men jag hade tyckt det var mycket trevligare om de helt enkelt samlat ett antal experter istället. Och hur svårt kan det vara att lära sig namnen på de tävlande och låttitlarna? Ärligt talat.
Montenegro: Stefan Filipović - Zauvijek volim te
Småtrevlig, tråkig och harmlös.
Betyg: 2
Israel: Boaz Marda - The fire in your eyes (Ke'ilu kan)
Den här växer varje gång jag hör den. Jag tycker om sångarens röst, låten är fin och gripande och ur en mer generaliserande synvinkel älskar jag hebreiska. Det kan liksom inte bli helt fel om man sjunger på det språket.
Betyg: 4
Estland: Kreisiraadio - Leto Svet
Vidrigt. Hemskt när man hör det, värre när man ser det. Och som Shirley Clamp påpekade, kunde de inte åtminstone ha klätt sig mindre motbjudande?
Betyg: 0
Moldavien: Geta Burlacu - A century of love
Låten är fin och trivsam om än inte den mest minesvärda, och artikulationen lämnar något att önska. Dock var sångerskan i min mening supersnyggt stylad, och var übersnygg och cool i grått.
Betyg: 3
San Marino: Miodio - Complice
Först och främst vill jag, med mina bristande italienskakunskaper, påstå att namnet förutom "jag hatar mig" lika gärna kan betyda "min gud". För att klargöra det. I vilket som fall som helst är Complice en av mina första favoriter i startfältet, och tycker fortfarande att låten är super. Och hur uppfriskande är det inte att höra något på italienska som inte låter som Eros Ramazzotti? Dock var videon extremt otilltalande, och samtliga bandmedlemmar såg ganska otrevliga ut.
Betyg: 4
Belgien: Ishtar - O julissi
Det är synd, för låten kunde ha varit trevlig och fin och jag har inget emot att lyssna på den, men jag kan helt enkelt inte komma över det faktum att den - rent språkligt - inte säger något. Texten är gör halva låten för mig, så jag är splittrad.
Betyg: 3
Azerbajdzjan: Elnur & Samir - Day after day
Darlings! Äntligen litet riktig musik! Det känns nästan litet onödigt att recensera den här låten, med tanke på hur mycket jag redan skrivit om den. Men, det kan inte sägas nog. Jag älskar den azerbajdzjanska ängeln och djävulen och de gör mig alldeles varm i hjärtat med sin uppriktigt kitschiga rockoperaschlager! Den är Gale Edwards' Jesus Christ Superstar i miniformat, ett intryck som blir ännu starkare när man ser den ursnygga glansiga videon i vilken de övertydligt stylade sångarna står väldigt nära varandra och samtalar i sin dramatiska duett. Det är ren perfektion, och så snyggt, för både öron och ögon.
Betyg: 5
Slovenien: Rebeka Dremelj - Vrag naj vzame
Den låter som Charlotte, ungefär, men Rebeka ser mer mänsklig och hälsosam ut än sin skandinaviska motsvarighet, så hon vinner duellen. Och av tradition måste jag ju gilla Slovenien åtmisntone litegrann.
Betyg: 3
Norge: Maria Haukaas Storeng - Hold in be strong
Den här låten förvirrar mig. Första gången gillade jag den, andra gången fick jag en déjà vu-upplevelse och tyckte att den lät som något annat (eller bara som den gjorde första gången?) och tredje gången lät den trevlig litet tråkig... Så den får hamna där i mitten.
Betyg: 3
Polen: Isis Gee - For life
Den här låten kommer jag av någon anledning inte ihåg att jag hört förut, så den kan inte ha gjort det starkaste av intryck på mig. Dock blev jag väldigt imponerad av den snygga, glansiga (igen) videon, och låten i sig låter ungefär som en av Céline Dions mindre bra verk, vilket ändå är ett ganska bra betyg. Den växer nu när jag väl upptäckt att den existerar. Men artikulationen kan förbättras.
Betyg: 4
Haven't you ever heard of style, bitch?
Sällan när jag kokar av ilska efter att ha sett SVTs Inför Eurovision Song Contest är det för att jag upprörs av låtarnas brist på kvalitet eller ens kommentatorernas avsaknad av musiksmak. Nej, det går djupare än så. Förra året handlade det om Charlotte Nilssons föraktfulla och befängda påstående att Marija Serifovic behövde stylas om för att uppnå "kvinnlig fägring", och i år tog det ungefär tio minuter innan impulsen att kasta fjärrkontrollen på tv:n kom över mig. Så här är det.
Jag vet inte vem Tomas Järvheden är, har aldrig sett människan förut, tycker inte att hans blonderade frisyr är speciellt lyckad, och kan inte för allt i världen komma på hur en för en tv-fanatiker som mig totalt okänd människa lyckades hamna i ett dylikt sammanhang. (Och nej, jag älskar inte direkt komiker, generellt sett, såvida de inte är Eddie Izzard.)
Så går det alltså en kort stund in i programmet, och Järvheden får den oförtjänta uppgiften att presentera Israels bidrag. Blablabla. Förstås nämner han det faktum att Dana International har skrivit låten, för det är ju liksom allmänbildning, men sedan händer något. All väteperoxid har uppenbarligen stigit Järvheden åt huvudet, då han i nästa mening refererar till La Dana som "hon... eller han... eller det".
Att folk föraktfullt kallar transkvinnor "han" är jag väl hyfsat van vid, men "det"?! (Om han åtminstone sagt "den", som i människan, kvinnan, sångerskan, hade till och med det låtit bättre.) Det är för guds skull vanligt språkligt vett att man inte säger "det" om personer. Och sedan gick han vidare till att driva med hebreiska och efterblivna. Väldigt imponerande, ja.
Jag har sällan (eller, tja) varit så upprörd och kommer inte att förlåta honom, punkt slut. Såvida han inte ber offentligt om ursäkt och går med på att gå om grundskolans svenskundervisning.
Jag vet inte om Christer Björkman, när han själv skulle prata om Dana efter låten, tvekade eller om det var medvetet, men resultatet blev i alla fall att han betonade "hon". Vilket behövdes.
Omigodyouguysomigod!
Veckans ros går till MTV, som jag i veckan fick reda på var trevliga och smarta nog att filma visa premiären av Legally Blonde The Musical (och vi vet ju alla vad som såsmåningom händer med sådant som gått på tv nuförtiden, go google). I vilket fall som helst såg jag musikalen i helgen, och trots något bristande bildkvalitet akunde jag snabbt konstatera att den är fullkomligt superb. Nu har jag iofs alltid älskat Legally Blonde-filmerna, så jag kan ju inte påstå att jag tittade på den helt utan förutfattade meningar (sådana har väl alla?), men musikalen visade sig vara fantastisk även den. Den har behållit glädjen (samt några replikväxlingar) från filmen, och är lika rolig, och kryddat med sång och dans och - förstås - klädbyten!
Och, det bästa av allt, för den som inte ser fram emot ett tvåsiffrigt antal timmar på ett flygplan, look what I found: den ska komma till Lodnon 2009!
Musik.
Souris !
Jag såg just världens sötaste mus ever.
Jag och min syster satt och fikade då en av familjens katter plötsligt syntes utanför fönstret med en beigebrun mus. Som den sadist hon är, låter katten den paralyserade musen ligga på marken medan hon kallar till sig katt nummer två, och tillsammans cirkulerar de sedan runt den stackars musen, à la Riktiga Jägare. Så, plötsligt, reser sig musen på två ben och ser rakt på oss med sina gigantiska runda ögon, genom fönstret och in i våra själar... kunde vi göra annat än att rusa ut och försöka rädda den? Så det blev att snabbt lämna te och kaffe på bordet och springa och distrahera varsin katt, genom att antingen hålla fast den eller kasta iväg en pinne som den kunde jaga, ända tills musen efter vad som kändes som en lång stund återfick rörelseförmågan och sprang iväg in i stenmuren. Très dramatique.
Anyway, så var det den sötaste (och mest hypnotiserande) varelsen någonsin...
Wash me clean
K.D. Langs musik är som milda Ricola-halstabletter för själen.
Samir Sunday
Enligt den oficiella bloggen ska Samir dessutom ha fyllt år i dgarna, så grattis i efterskott till honom!
(Förresten insåg jag just att namnet landet vilket E&S representerar inte stavas likadant på svenska som på engelska, vilket innebär att jag stavat fel. Men, för ordningens (och enkelhetens) skull ska jag fortsätta använda den engelska varianten som nyckelord.)
Känn en doft av kärleken.
... och Maud spelade en låt jag inte hade hört förut! Spännande!
But soon, they look at the furniture.
Snake-Bite Saturday
Fantastic Erin
I vilket fall som helst är jag litet trött på framtidsskildringar där människor behandlas som djur (och/eller maskiner) - det är som om vi måste vältra oss i våra undermedvetna skamkänslor för hur vi behandlar djur idag genom att sätta oss själva i samma situation i framtiden. Om vi är såpass grymma kommer måste väl ändå andra framtida varelser också vara det?
Sedan satte jag på tvn för att eventuellt se på det Medium jag förhoppningsvis lyckades spela in i torsdags, men fastande comme d'habitude framför Erin Brockovitch. Jag har redan sett den ett antal gånger (men ändå inte lärt mig hur efternamnet stavas), men den är helt enkelt omöjlig att slita sig från. Och nu när det ändå är meningen att jag ska göra ett skolarbete om miljöjuridik tyckte jag faktiskt att jag hade en ursäkt att se den igen...
I'm ready for my close-up, Mr DeMille.
När vi (jag) ändå är igång att beundra min Bleeding Edge-docka vid namn Leda Swanton... Isn't she beautiful?
Där de vilda vitsipporna växer...
Era stupendo...
Min mor visade stor barmhärtighet igår och körde samt gjorde mig sällskap till operan igår, så jag fick se Macbeth till slut iallafall. Det var en högst angenäm upplevelse: det är alltid trevligt att vara på operan, körerna var fabulosos och även solisterna mycket duktiga. Dessutom blev jag smått chockad av det faktum att det var en tragisk historia med lyckligt slut - jag har aldrig sett en sådan opera förut. Även karaktären Lady Macbeth visade på originalitet då hon till skillnad från många andra operakvinnortotalt saknande tendenser till självuppoffrande, och när hon dog för sina synder (förstås) i slutet så skulle man kunna tycka att hon faktiskt till viss del förtjänade sitt tragiska öde (till skillnad från t.ex. kvinnan i Faust som snarare offrades för att sona sin före dettas illgärningar).
Era in italiano, och jag ansträngde mig att försöka snappa upp lietet ord här och var för framtida användning (i juni, i synnerhet), men det gick sådär.
Annars var my favourite den ridå som användes litet då och då på scenen, speciellt när häxorna var med, och som var väldigt glänsande och fin och gjorde sig mycket bra med ljussättningen. (Den var förstås inte i klass med den rödglittriga ridån i Le Cabaret des Hommes Perdus, men det förväntade jag mig inte heller.)
Maudite, Västtrafik.
Jag är som sagt för pryd för att svära i skrift, men gudvete att jag gör det mentalt.
Devilishly delicious, continued.
Anledningen till att jag överhuvudtaget lade märke på denna bok samt dess uppföljare ("The Devil in Amber"), under bokrean i år, var förstås de högst estetiskt tilltalande omslagen, kombinerat med att de pryds av ett utlåtande från Stephen Fry. Att jag sedan spenderade mina (sista) pengar på dem kan ha något att göra med att baksidetexten innehöll ord som "Edwardian", "dandy", "dashing", "vulcanologist" samt frasen"and which tie goes best with a white carnation", eller det faktum att boken är... *dramatisk paus* illustrerad!
(På tal om det finns boken även i serierform form, i likhet med illustrationerna tecknad av Ian Bass.)
J'adore.
The north or south or east or west of your life?
Idag är det typ inga dagar kvar tills högskoleansökningar ska vara inne. Andas, andas.
Devilishly delicious.
De är så på väg att kyssa varandra där i slutet.
Almost like evil queens.
Tänk vad man lär sig saker om sig själv varje dag.
Nu får jag får helt enkelt trösta mig med det här citatet från Austin Scarlett: "I think we all have a little evil queen in us, I have an evil queen in me!"
Et oui, om en vecka ska jag se Nour och Cissi och Maud Lindström i Almots like boys på Pustervik! Yay.
Former Fashion Director of Elle Magazine.
Vad kommer detta att innebära för PR? Kommer La Nina kunna fortsätta som domare, ens i säsong 5? Om Elle fortsätter att sponsra - vilket det verkar som - betyder det att hon kommer bytas ut?
Marilyn Monroe i Hyssna! Can you believe it?
Till hembygdsgården i Hyssna (Hyssna-liten-by, Hyssna-home-of-the-prästuppror) kom nämligen ingen mindre än GöteborgsOperan. Fatta, det stod en bil utanför bygdegården som det stod "GöteborgsOperan" på. Hur ofantligt häftigt är inte det? Och samma gamla hembygdsgård där jag tre gånger uppträdde (med sång) inför låg&mellanstadieskolan på den årliga Underhållningsfestivalen. Alltså.
Vad som förde Operan till vår by vet jag inte, men på något vis hade de hamnat där med sin turné av musikteaterföreställningen "Marilyn Monroe - människa och myt", regisserad av Leo Cullberg (som förresten var närvarande) och med Mia Ringblom Hjertner (som Marilyn) och Per Larsson (som integrerad pianist, Joe Smith).
Även om mina favoritdelar i färeställningen var dels det genialiskt till bokhylla/skrivbord förklädda pianot och ljusslingorna i taket som bytte färg (jag är väldigt intresserad ljussättning, ok?) så var även det mesta andra också väldigt bra. Mia-Marilyn imponerade oupphörligt, inte bara ned sin grace och sina superba sånginsatser men även då hon vid ett tillfälle multi-taskade och målade på läppstift utan spegel på samma gång som hon sjöng och alltså rörde på läpparna.
Pianisten var som sagt integrerad (j'adore) i showen och spelade en agent av något slag som upptäckte Marilyn just då hon dött (hon återuppstod sedan för att vittna om sitt liv för honom).
Jag kan inte påstå att jag lyssnat något alls på Marilyn Monroes musik (och jag har bara sett två filmer - Some like it hot som jag inte tyckte speciellt mycket om och The Misfits som var ok), men jag kunde konstatera att de i teatralisk musikalversion visade sig ha viss potential, tack vare sångerska och arrangemang.
På den mindre positiva sidan var väl storyn i sig var kanske ingen nagelbitare direkt (man visste liksom hur - om än inte när - det skulle sluta), och jag avskydde passionerat det röda nattlinne hon hade på sig i början och slutet av showen - om man nu har ljussättning till sitt förfogande kan man väl ändå ta vara på det och lägga in litet glitter i tyget så att det inte ska se helt dött ut på scen. I slutet tyckte jag att den var ok, då allt ändå hade tagit sig an en mer svårmodig ton, men i första akten, nej...
Publiken var också lite av en besvikelse... intet ont om dem som faktiskt var där (mycket hög medelålder), men var var resten av byn? Folk i min egen ålder?
Annars älskade jag arrangemanget på My heart belongs to daddy. Och Miarilyns vita ögonskugga. Och idén att ha knappar på de blåa byxorna.
Och helhetsintrycket av föreställningen var så pass bra att jag inte kan låta bli att vilja gå och se den igen (även om jag tyvärr eller tack och lov inte har råd), utanför bygdegården.
Telefonterror light.
Nej, vi har ingen nummerpresentatör.
Ickespronsrad produktplacering.
Så blir dfet att ägna sig åt engelskauppsatsen. Igen. Hallelujah.
Freed from desire (mind and senses purified).
Gala - Free From Desire
Uppladdat av Iplus
Collapsible.
(Tänk om man ändå var så här snygg när man var bekymrad...)
Jag insåg just att det står i instruktionerna till engelskauppsatsen att "the part in which you present your results" ska vara två hela sidor. Times New Roman 12 eller liknande.
Jag har skrivit knappt hälften av min resultatdel, och det tar upp mer än två sidor. Vilket betyder att jag måste få plats med resten på någon slags negativt anti-utrymme. Och nej, jag kan inte edita och ta bort hälften. Vad ska jag göra, byta ämne och skriva om allting och slänga all tidigare forskning? På några dagar? (Och jag som inte ens kan droga mig med kaffe i rädsla längre att förstöra magen.) Om jag inte varit för väluppfostrad (av vem, kan man fråga sig) för att kunna skriva svordomar skulle jag ha gjort det här. FYI.
Slutsats. Jag kan lika gärna sluta skolan nu (lite snopet så här med bara några månader kvar, jag vet, men what's a girl to do?) och åka till Paris och gå på musikalfestival, Diva Music, i maj och se om Le Cabaret des Hommes Perdus och Panique à Bord, och kanske få se Créatures och andra spännande saker. Och sedan hoppas jag att jag lyckas tjata och fjäska till mig ett jobb som typ städare på teatern eller någonting och husrum i någon skrubb någonstans.
Wish me luck.
"Bloomers are for any and all occasions!"
Säljchock! aka A tranny mess, and not in a good way.
Ägaren till programmet, the Weinstein Company, ska under mystiska omständigheter ha sålt rättigheterna till succéserien till Lifetime, och Bravos moderbolag NBC stämmer nu Weinstein för att det hela inte ska ha gått rätt till.
Bravo kommer fortfarande att få visa sin femte säsong, som de i skrivande stund är på casting-turné för, och denna kommer att visas senare i år. Kort efter kommer Lifetimes PR 6, vilket innebär att det (på gott och ont) under ett år kommer att visas hela tre säsonger av programmet.
Det väsentliga är hur som helst Bravo, människorna som skapade PR och gjorde det till det fenomen det är idag, och som även ligger bakom program såsom Top Chef, Work Out, The Real Housewives of O.C, Celebrity Poker Showdown osv inte längre kommer att göra Project Runway. Och hur blir det med juryn, kommer den vara densamma?
Så här kommenterar Andy Cohen, kändis-senior vice president of production & programming för Bravo, kommenterade idag nyheten i sin blogg så här:
"There's not much I can say except that all of us at Bravo poured our hearts and souls into the show and we love it dearly."
Nu, låt oss ta en promenad längs minnesvägen, som de säger på engelska, och minnas det vackra (och mindre vackra) stunder Bravo hittills har gett oss...
I have to pull myself together och på något vis koncentrera mig på viktorianskt mode istället.
Men för att sammanfatta det hela... oh my.
Queen Victoria's England will never ever be the same.
För övrigt vill jag vara rik och köpa en massa fina japanska Lolita-kläder.
För att försätta mig i historiskt korrekt stämning lyssnar jag på Puccinis La Bohème. Enligt wikipedia hade den premiär 1896.
Casa Bella Italia
Träning och litteratur
Work Outs Jackie Warner
Empty chairs at empty tables.
...Och på tal om design, hur coolt låter det inte med Comme des garçons för H&M? Jag ska så försöka att inte vara inne i en av mina frekventa ekonomi-på-minus-faser när kollektionen kommer ut.
Jag tycker faktiskt att jag förtjänar faktiskt minst ett plagg därifrån, efter att jag igår till min chock och förtjusning faktiskt, mellan tårarna, förstod litet av vad Den Japanske Vännen i drugstoren sa i det där leta-reda-på-folk-programmet i fyran. Borde jag kanske ta upp mina japanskastudier på allvar igen och läsa det på universitetet i höst? (O, ljuva framtidsångest.)
Phenomenal Woman
Vad jag förstått av andra bloggar (en annan blogg) är det Maya Angelous 80:e födelsedag idag. Grattis!
Jag läste ju I know why the caged bird sings förra året, men När Jag Får Tid ska jag läsa mer av henne, jag lovar. Och vill.
Your graciousness.
Ah. well. Jag får väl trösta mig med att jag åtminstone tillförde litet dramatik till tillvaron (även om det inte var direkt brist på sådan, då brandlarmet gått inte långt tidigare).
Jag saknar Ally McBeal ibland (fast jag vet aldrig när den går i repris), vad jag minns brukade hon vara allmänt neurotisk och göra idiotiska saker ganska ofta.
I vilket fall som helst tycker jag mycketmycket om min splitternya kjol som min synnerligen begåvade mor sydde till mig häromdan. Nedj, mitt superdåliga foto gör den inte rättvisa. Den är dessutom gjord efter mina mått, så den passar (och kommer fortsätta att göra det om jag bara lyckas få bukt med min nya besatthet av müsli&frukt-bars).
Grammatik enligt Google
Jag skriver helt enkelt in den högst ofullständiga satsen...
"un * que me permita de * que no"
...och får ett antal träffar (26) som sedan förhoppningsvis leder mig rätt i grammatikdjungeln. Om resultaten är korrekta, eller om jag lyckas tolka dem rätt är en annan femma, men det faktum att jag över huvudtaget kan googla något så luddigt och få relevanta svar är fantastiskt.