And that's how Simon sez it.

Jag tänkte här publicera ett gammalt (6e juli 2006) inlägg från min Livejournal, i vilken jag skrev då jag var en svartklädd  och ångestfylld tonåring med rätt hyfsade engelskakunskaper, därför att det är så intressant jag tänkte referera till det i ett kommande blogginlägg in writing (även om ingen kommer orka läsa så långt att de når just den biten.) Jag kan även berätta att det inte var lätt att hitta det bland cirka sex års skriverier, då jag inte lyckats hitta någon sökfunktion för inläggen och därmed var tvungen att gissa bland rubrikerna. Av någon outgrundlig anledning had just den här texten ett citat från omslaget till en X Men-tidning.
Huvudrollerna i filmen i fråga spelas för övrigt av Dennis Rodman, Emma Sjöberg och Jérôme Pradon. Två av dem var vedervärdiga som skådespelare, den tredje mest förbryllande malplacerad.



I have now seen Simon Sez and I can't quite decide whether to be delighted or appalled.
I mean, on one hand, the whole point/moral of the movie seemed quite obvious: gay-ish guy and his band of men in makeup kidnaps young woman and thus endangers her healthy relationship with male model french guy, macho hero who has proven his heterosexuality by sleeping with a tall Swedish woman model and his three sidekicks (guy who's not the classical masculine archetype perhaps but dreams loudly and groanily of Drew Barrymore, and two monks) together with French guy set out to save the woman. Gay-ish guy and his men in makeup end up being killed, electrocuted and finally blown up. French guy & young woman get married, and once again heterosexuality has prevailed.
On the other hand, Jérôme as the gay-ish (I dunno, maybe the -ish makes it a bit of an understatement) villain was absolutely fabulous. Sure, that might not exactly have been serious acting but oh my goddess. And whoever on imdb said he was overly camp apparently hasn't seen (T)traumship Surprise/Dreamship Surprise. Which I have.
On the third hand, wherever that suddenly came from, is it common in action movies for the villain not to have a last name? I just can't remember anyone calling him anything else than just "Ashton".
Anyway, it was a fun change in a way to see Jérôme in a role such as this, having until yesterday only seen him in JSC 2000 (one word: tortured) and Paradisco (serious, mature, and as someone said in the court métrage itself; deep). The man has such range in his acting abilities. ... :) :D <3
About the ending, every site (all two of them, I googled) that has the quote about the Eiffel tower on them, claim that he wanted to blow it up (the tower) because "it's big and it's beautiful and I'm tired of looking at it."
Am I the only one who hears him say "it's big and it's delicious"? Not that I see any logic in that version of the sentence, but that is what it sounds like. So I'm quite puzzled here

And then, of course, I have to mention the singing. Lovely. But what on earth was that song? I've googled every single line of it separately and there's nothing. Does that mean this was soemthing he just made in the French inland heat of the moment? It even rhymes.
Here's the lyrics, transcribed for ya. By me. So it could all be wrong.

"When I kiss your lips
It's like I just touch fire
Oh naughty boy can you be true?
I look into your eyes
Fills me with this mad desire."

Låt den rätte (den rätta?) komma in & Sailor Moon

För en tid sedan var jag och såg "Låt den rätte komma in" på bio med in syster. Vad som gjorde den på bioupplevelsen följande diskussionen extra intressant var att jag har läst boken, men inte min syster, så på så sätt kunde vi jämföra filmen från väldigt olika utgångspunkter. Ingen av oss var särskilt imponerad. Jag har egentligen oädligt mycket att säga om jag jag (inte) tyckte om (med) filmen, men ska ändå försöka vara någorlunda kortfattad.


Först och främst blev jag förvånad över att allt läskigt verkade ha tagits bort ur filmen - den marknadsfördes ju ändå som någon form av rysare, men borta var zombie-scenen i källaren, slut-dekapiteringen utfördes utanför bild och pedofilgubben framställdes luddigt som någon slags vårdnadshavare och mobbningen kändes väldigt nedtonad och inte alls lika upprörande som i den litterära förlagan. Sedan fanns det en del av mig som även undrade vart all action kunde ha tagit vägen? Som sagt - drama i källaren, massaker i simhallen... för att inte tala om syraskadad-zombie-pedofil-vampyr-upstpåndelse på sjukhuset... i boken var "Låt den rätte..." en action-vamp-rysare förlagd till Stockholmsförort, men i denna audiovisuella version - i ett medium som nuförtiden har ofantlig potential att göra något motbjudande men snyggt av scener som dessa - hade man valt att skala bort just dessa delar (och snarare fokusera på långa händelselösa tystnader och snordroppar, vilka iofs nog kan vara ännu tråkigare i bokform)? Men sedan tänker jag på den skrattretande dåligt genomförda scenen med katterna som attackerade alkisvampen, den enda action-specialeffekt-scen som faktiskt hade tagits med i filmen, och känner mig snarare tacksam över att de inte försökte sig på några mer specialeffekter. Jag menar, man får ju faktiskt bestämma sig för huruvida man vill vara vardagsrealistisk pretto-tystnadsfilm eller dåliga-special-effekter-komedi.

   Det är så här, helt enkelt, att personligen har jag ytterst litet till övers för sådana här übersvenska gråa-tapeter-långa-tystnader-misslyckad-vardags-realism-filmer, jag föredrar generellt sett musikaler och technicolor-estetik, och är därför förstås besviken att en bok som i min mening var en alldeles utmärkt vampyrhistoria, integrerad i svensk vardagsrealism snarare än förminskad till förmån för denna. I min mening är helavampyrgenren dessutom camp i sig (tänk bara vad romantiserade och sexualiserade vampsen är), och vampyren i mångt och mycket en övertydligt uttalad metafor för utansförskap av olika slag, för smitta, förskjutning från världen. Vampyrism (i populärkultur) är inte subtilt. Det är våldsamt, in your face, svulstigt.

   Och hur kunde de, hur i Zeus namn kunde de göra det där sentimentala montaget där Oskar var hos pappa på landet? Med idylliska lantlivs-bilder och Brokeback Mountain-musik? Det som var läskigt från början må ha tagits bort, men det här var srsly en av de mest plågsamma filmscener jag upplevt.


Och hur, som min syster påpekade, kom det sig att Eli kunde vara ute i dagsljus om katt-vamp-kvinnan (i ett plötsligt utbrott av melodramatiska känsloyttringar) brann upp när solen lyste på henne? Det framgick vad jag minns inte alls i filmen.

   Vilket osökt leder mig in på mitt hvudämne, det som inte bara förbryllar eller besviker mig men faktiskt gör mig arg. För det är mycket i filmen som inte framgår. Varför, till ex empel, inkludera en scen där publiken får se en naken Eli med ärrat Barbie-skrev (like a sideways grimace on an eyeless face, som Hedwig skulle beskriva det) om man inte är villig att (som i boken) ge en förklaring till detta? Va, föds vampyrer så? Va, har hon någon typ... hudsjukdom? Va? Att med hjälp av en nakenchock (och "Jag är ingen flicka, Oscar", som visst kan tolkas "för jag är inte mäsnklig") deducera att Eli för några århundraden sedan var en pojke vid namn Elias som fick sina genitalier bortskurna av samma pervo till godsägare (eller nåt) som gjorde honom till vampyr är ärligt talat ganska långsökt, och definitvt inget man kan förvänta sig av en average biobesökare. Så varför, i hela världen, om de nu inte ville förklara den bakomliggande historien, valde de att över huvud taget ha med nakenscenen?

   I boken är Eli en några hundra år gammal vampyrpojke utan könsorgan och med androgyna drag och framtoning. Men i filmen är skådespelerskan som har rollen som Eli tjej (något som uppenbarligen påverkar den allmäna uppfattnignen angående karaktärens könstillhörighet) och Eli framställs som en flicka, helt enkelt därför något annat inte tydligt sägs (och det hade behövt bevisas, eftersom normen säger att Eli - i förhållande till pojk-Oscar - måste vara flicka). I utländskla recensioner ser jag Eli beskrivas ord som "girl nex door", "voisine", "vecina", "she/her", och faktum är att extremt subtila antydningar inte räknas, eftersom vanligt folk (jag själv inkluderad, förstås) ntroligen kommer att missa eller ignorera dem et voilà, så är det som om de aldrig var där.

   Så, man ska ha sökt skådis bland både tjejer och killar för att karaktären är så androgyn, att Eli är en pojke tonas ned till (jämfört med boken) obefintlighet... jag läste i Rue Morgues recension av filmen något om "den kontroversiella sexuella spänningen mellan Oscar och vampyrflickan", men fakutm är att den hade varit way mer kontroversiell om filmen fått låna något av bokens direkthet. Och jag? Det jag närmast kommer att tänka på när jag tänker på Eli, är faktiskt Zoicite, den vackre, feminine fienden från (barn-)serien Sailor Moon. I den japanska animen hade han ett kärleksförhållande (för att vara riktigt tydlig) med Kunzite - och i den amerikanska dubbade versionen (liksom vad jag minns i den svenska) var han plötsligt en ovanligt plattbystad kvinna. Det berodde knappast slarv från tv-bolagets sida; då handlade det om potentiella upprörda föräldrar, vad som kan visas och inte.

   Ponera att de hittat en extraordinär pojkskådis att spela Eli i "Låt den rätte..." och med honom spelat in filmen precis som den är och fundera... hur ofta ser man egentligen två tolvåriga pojkskådisar kyssas på film? Hade det faktiskt varit möjligt i en storfilm hösten 2008?


Förresten, sämre soundtrack har jag inte hört maken till. Hur mycket Per Gessle kan man få in i en film, liksom? Och gissa hur excited jag är och vilka förhoppningar jag har inför den amerikanska remaken!


Filmmorgon.

Något av det roligatse jag vet är när jag får en Review Alert i min mail från fanfiction.net, på någon historia jag skrev för en evighet sedan och inte har det minsta minne av. Det gör mig glad (förutsatt att kommentaren är någorlunda positiv, förstås).

I morse var det nära att jag såg två filmer i rad på Silver. Det började med att jag och min mor fastande framför en film om en fransman som, efter at hans far dött, åker till Rumänien för att söka upp sin pappas (romska) favoritsångerska. Just det går sådär, men han skaffar sig diverse nya bekantskaper i en romsk by, och dansar och dricker och så vidare... Filmen var trevlig, även om huvudrollsinnehavaren likande han från Cue.
   När denna tagit slut, however, och jagt var för lat för att resa mig ur soffan började ett nytt mexikanst drama ("Broken sky"?) som - jag sk vara ärlig - var rent vidrig. Den handlade, vad jag förstod, om ett par (med betoning på par) unga killar varav den ena såg ut ungefär som Darin som träffades i en trappa, där Daring lade handen på den andres axel, medan den andre satt i ett komaliknande tillstånd. I nästa scen var de inomhus och nakna, och tja. You get the picture. Och så fortsatte det: huvudpersonerna är ensamma och funderar i tysthet, huvudpersonerna träffas och kysser varandra, huvdpersonerna har sex, huvudperosnerna promenerar (för att sedan börja kyssas igen)... och allt detta görs utan att säga ett ord. Och nej, de kommunicerade inte med teckenspråk heller. Bara ingen dialog (däremot någon gång i halvtimman litet poetiskt tal av en berättarröst). Det var något av det mest irriterande och långsamma och meningslösa jag sett. Till råga på allt ska filmen ha varit två och en halv timma lång (jag såg inte alls så mycket, men satte på när det var en halvtimma kvar för att se om de börjat prata - men icke.) Seriously. Det kändes som att regissören, troligen nyutexaminerad från någon konstskola, hade bestämt sig för att ta uttrycket "the love that dare not speak its name" och dra det till sin ultimata spets. Och den spetsen, I'm telling you, är inte en plats där man vill befinna sig.

I vilket fall som helst kom Darins & Darins pojkväns tendens att kommunicera med mun-mot-mun-metoden mig att tänka på det här gamla promo-klippet för en musikal, "L'Autre Histoire de Babel". Ett klipp som jag förstås inte hade sett om inte Jérôme Pradon spelat än av huvudrollerna i det (trots att han inte medverkade i musikalen).

Och herregud, det slog mig just, är det där Sinan Bertrand som tolken?! Öronpiercingen stämmer.

Fantastic Erin

Igår kväll såg jag två väldigt olika filmer: Fantastic Planet och Erin Brockovitch. Fantastic Planet är en fransk-tjeckisk tecknad film från någon gång runt 70-talet i vilken människor - i framtiden, tror jag - hålls som husdjur av blå, mycket större varleser kallade drog eller drok eller något liknande (den var engelskdubbad och inte textad), alternativt lever som vildar ute i vildmarken... Såsmåningom börjar dock människorna tröttna på att leva som slavar och försöker fly och gör uppror, vilket leder till att drokerna försöker utrota dem (med gaspastiller, typ). Fast sedan slutade det lyckligt med att alla levde i fred med varandra. Très joli. Den var fint tecknad om än litet... långsam.
   I vilket fall som helst är jag litet trött på framtidsskildringar där människor behandlas som djur (och/eller maskiner) - det är som om vi måste vältra oss i våra undermedvetna skamkänslor för hur vi behandlar djur idag genom att sätta oss själva i samma situation i framtiden. Om vi är såpass grymma kommer måste väl ändå andra framtida varelser också vara det?

Sedan satte jag på tvn för att eventuellt se på det Medium jag förhoppningsvis lyckades spela in i torsdags,  men fastande comme d'habitude framför Erin Brockovitch. Jag har redan sett den ett antal gånger (men ändå inte lärt mig hur efternamnet stavas), men den är helt enkelt omöjlig att slita sig från. Och nu när det ändå är meningen att jag ska göra ett skolarbete om miljöjuridik tyckte jag faktiskt att jag hade en ursäkt att se den igen...

Tu me parles de lui comme tu parles de tes parapluies.

Ikväll tvingade jag mina föräldrar (eller, tja, ena hälften lämnade rummet efter två minuter men den andra uppskattade det) att se den fabulösa filmen Les Parapluies de Cherbourg, som jag köpte på dvd när jag var i Paris häromveckan.
Förutom att det är en förskräckligt fin historia som berättas helt i sång av superba skådespelare (bland annat en mycket ung Catherine Deneuve i huvudrollen), är det värt att nämna att även färgerna i filmen är rent extraordinära. Kombinationerna av tapeter, inredning, kostym, scenografi är stundtals himmelska.

image155

Filmfestival igen

Idag har jag sett de två sista festivalfilmerna för mig i år (av sammanlagt - det mindre imponerande antalet - fem.
   Först såg jag en fransk film kallad helt enkelt "La France". Den handlde om en kvinna i början av nittonhundratalet som klippte håret och tog på sig sk manskläder för att söka upp sin make som försvunnit i (första världs)kriget. Väl ute i skogen träffar hon på en grupp soldater som hon följer med, och detta resulterar i diverse trevliga scener. I mina ögon var det en ganska ovanlig krigsfilm, då den inte innehöll en endaste faktisk stridsscen, och även då soldaterna regelbundet plockade fram sina små instrumnet och (sätt dig ned om du läser det här, hans Wiklund) brast ut i sång (sånger i vilka de var en blind flicka som träffade och socialiserade diverse män från olika länder). Dock menade regissören, som efter filmen talade animerat och mycket på personlig engelska, att inget i filmen egentligen var originellt, nyskapande eller hade någon intellektuell baktanke - nej, frånvarande strider och soldater som sjöng ur kvinnlig synvinkel var nämligen kotym i gamla krigsfilmer från nittonhundratalets tidigare del. Det var även brukligt att använda sånger som inte alls var historiskt korrekta, så i den andan hade regissören själv knåpat ihop de visor som framfördes.
   Även om jag tyvärr inte kände till någon av regissörens filmhistoriska referenser var filmen i vilket fall som helst mycket trevlig och underhållande.
Trailer:

La France bande annonce
Uppladdat av shellacfilms

I en av sångerna sjöng en av att han (som blind flicka) hade träffat en utomordentlig polack (samt för övrigt att han ville att Polen skulle invadera Frankrike), vilket innebar en utmärkt övergång till dagens andra film. Efter detta bar det nämligen av från Folkan till de något mer bekväma stolarna på Bergakungen, för att bevittna ett schweiziskt verk (av och med Lionel Baier) kallat "Comme des voleurs (à l'Est)", eller på engelska "Stealth". Den handlade om westernbok-besatte radioprataren Lionel (ja, samma Lionel som som regissören/huvudrollsinnehavaren) som vid upptäckten av att han hade till viss del polskt ursprung blev lätt besatt av denna tanke, och, efter mycket om och men och under dramatiska omständigheter, plötsligt lämnar familj, (ex)pojkvän och allt för att tillsammans med sin syster (lysnade spelade av Natacha Koutchoumov) åka på en drmatisk roadtrip i Polen i sin lånta jobbil.
Även om slutet lämnade mig litet förvirrad, tyckte jag mycket om filmen (trevlig, sympatisk, engagerande karaktärer och skådespelare) och hade gärna sett att den fortsatt någon timme till... 
   Et voilà, la bande annonce:

Bande annonce Comme des voleurs
Uppladdat av GayClic

Om jag så skulle rangordna de filmer jag sett skulle det se ut såhär:

1. Les Chansons d'Amour (Love Songs) - j'adore, nynnar fortfarande på låtarna och kommer definitivt att köpa dvdn
2. Comme des voleurs (Stealth) - rolig, engagerande, flerspråkig, och dessutom var Natacha Koutchoumov superb
3. Itty Bitty Titty Committee - onekligen det roligaste namnet att försöka uttala, dessutom en trevlig och rolig film  
4. La France - mycket underhållande, fast kanske inget jag kommer att gå omkring och tänka fundera över
5. La Antena (The Aerial) - estetiskt tilltalande, men övertydlig och inte så tankeväckande som den kudne ha varit

Plus de Chansons d'Amour

Lättad har upptäckt att jag inte var den enda som föll för Gregoire Leprince-Ringuets charm i Chansons d'Amour - Yvonne Nguyen från regardencoulisse.com skriver i ett inlägg i sin musikalblogg att hon är smått besatt av honom (och går vidare till att fundera över hans ringa ålder). Vad som dock irriterar mig är att jag uppenbarligen inte läst bloggen ifråga tillräckligt noggrant för att ha kunnat känna igen honom igår i filmen...

image113
"Je suis beau, jeune et breton, je sens la pluie, l'océan et les crêpes au citron."

På tal om det har jag inte kunnat få mig själv att sluta lyssna på det fantastiska soundtracket till Chansons d'Amour. "Ma mémoire sale", framförd i en av filmhistoriens vackrare scener av en lika vacker Louis Garrel, är min nya favoritlåt. Scenen/låten finns för övrigt upplagd på dailymotion.com, även om jag inte tänker direktlänka eller dylikt då den har starka spoiler-tendenser.

Les Chansons d'Amour

Dagens cinematiska upplevelse bestod av en fransk musikal - i samma anda som och mycket inspirerad av Paraplyerna i Cherbourg - vid namn Les Chansons d'Amour, på engelska Songs of Love. Jag såg den på Chalmers, efter att ha förtärt en god morotskaka med väldigt riklig glasyr och en chailatte med tepåse i (alltså inte bara pulver), et j'ai adoré.
   Filmen var i likhet med Paraplyerna i Cherbourg (som jag för övrigt såg på tv i somras och älskade) uppdelad i tre delar: le départ, l'absence och le retour; avresan, frånvaron och återkomsten. Vi möter i den Ismaël och Julie, ett ungt (och vackert) par i Paris, som för att förbättra sitt förhållande utökat ekvationen med ännu en (vacker) kvinna, Alice. En tragedi - smått chockerande för intet ont anande bionesökare - förändrar tillvaron för karaktärerna. Jag tänker förstås inte avslöja några detaljer om handlingen, men utan att förstöra spänningen kan jag berätta att historien bärs fram av en strålande ensemble skådespel/are/erskor i de engagerande rollerna som bland annat Julies mamma, pappa och systrar, och som en ung breton vid namn Erwann som är så bedårande att jag inte kunde låta bli att le varje gång han dök upp på duken. (Denne hade även till min förvåning/förtjusning en svart och vitrandig tröja med knappar på ena axeln - mycket lik den från Zara jag har på mitt ID-foto.)
Och viktigast av allt, så förgylls hela den underbara historien av regelbundna, musikaliska inslag som bara är rent perfekta. De genialiska sångerna framförs av skådespelarna medan de välkoreograferat går omkring på gatan, eller klättrar på utsidan av hus (nej, just det var inget återkommande inslag).
   Det finns en risk att jag har nämnt detta tidigare, men jag älskar musikaler. Och Les Chansons d'Amour är en av de bästa sådana jag sett på film (sedan jag kom hem har jag dessutom hunnit lyssna en del på soundtracket, som är fabulöst även utan bild).

 Något som by the way tycktes mig nästan litet spöklikt var när eftertexterna började rulla till tonerna av Barbaras Ce matin-là - som jag utan större anledning gått och nynnat på de senaste dagarna. Det är nästan så att man skulle kunna tro att jag var synsk.
 
...Och till sist måste jag nämna att jag är väldigt stolt över mig själv, då jag genast (och korrekt) kände igen den gata i Paris på vilken Ismaël och Julie hade sin lägenhet, efter ha vandrat de kvarteren flera gånger på väg från ett hotell vid Gare du Nord till den etiska modemässan på Tapis Rouge.

...Nästa gång jag besöker Paris (i Mars) kommer jag troligen bli litet besviken om jag inte ser vackra unga män stå och kyssa varandra på en kant på väggen utanför de franska fönstren till deras lägenhet.

Filmtips! eller Nej, jag vill inte vidga mina vyer.

Imorgon är det, insåg jag relativt nyss, nyårsafton, vilket innebär att jag kommer bli tvungen att ändra på headern till min blogg. Suck.
   Jag funderar i vilket fall som helst på vad jag ska göra imorgon kväll för att inge någon slags stämning under denna rätt stämningslösa högtid, och för att hålla mig vaken och intresserad till tolvslaget. Se på Paradisco (regisserad Stéphane Ly-Cuong), den där franska musikalkortfilmen om sekeltskiftet 1970-1980, där Francois (Jérôme Pradon), som jag som bekant älskar) tar med den unge man han just spenderat natten med (Nicolas Lazul) på en trip down memory lane, till en nyårsfest i slutet av sjuttiotalet, till slutet på en disco och fri kärlek-era, befolkad av kära vänner, av vilka många senare gått bort i AIDS? Förutom Jérôme, Nicolas och diverse franska musikalartister gör även den berömde amerikanske skådespelaren Anthony Rapp (Rent m.m.) ett kort men minnesvärt framträdande. Lägg sedan detta en massa sång och dans, och du får 18 underhållande minuter. Extramaterialet på dvdutgåvan innehåller även Ly-Cuongs tidigare kortfilm La Jeune Fille et la Tortue, i vilken Jérôme Pradon också spelar en av rollerna.

image76

När jag så sett denna kan jag så gå hela vägen, så att säga, och sätta igång ett Jérôme Pradon-maraton. Det skulle börja med Simon Sez, en förskräcklig (2 av 10 stjärnor på
imdb) långfilm med en skrattretande Dennis Rodman (basketspelaren) och en hopplös Emma Sjöberg i de övertydligt heterosexuella huvudrollerna (samt tillsammans i en absurd sexscen), där Jérôme av någon anledning (över)spelar den feminine och inte alls lika hetero (*host*otrevliga stereotyper*host*) onde karaktären vars plan är att spränga Eiffeltornet därför att det är "big and delicious" (!) och han är trött på att se det. Dock lyckas han inte med det, och i ett patetiskt blodbad till slut dödas denne tillsammans med sina androgyna medhjälpare, och Emma, Dennis och den heterosexualiteten tar hem en förkrossande seger. Vidrigt. Om jag var filmrecensent skulle den få ett överkryssad regnbågsflagga.
 
image77

Vid närmare eftertanke kanske jag hoppar över den filmen och går direkt från homofobi till homoerotik, i det mörka mästerverket Jesus Christ Superstar 2000. I denna taktilt betonade nyinspelning signerad Gale Edwards spelas en plågad och svartsjuk (på Mary M, förstås, som kommer och stjäl Jesus uppmärksamhet) Judas av, just det, Jérôme Pradon. I en tight svart t-shirt (som om han kom direkt från en inspelning av Queer as Folk), en väldigt glansig röd jacka, en lätt accent och en röst på (rätt sida om) gränsen till katastrof stal han mitt unga hjärta för många år sedan. Bland S&M-änglar, unga vackra män, en uppviglare med pojkbandslook (Tony Vincent), en Jesus (Glenn Carter) som int riktigt insett skillnaden mellan skådespeleri på scen och film, en vacker och begåvad Mary M (Renee Castle) och en svensk Pilatus (Fred Johanson) är han den stjärna som lyser starkast.

image75

Efter detta skulle då kvällen avslutas med, förstås, Le Cabaret des Hommes Perdus, då jag känner att jag inte sätt på den tillräckligt mycket de senaste veckorna. Hahaha.
  
Mitt nyårslöfte för 2008 skulle sedan kunna vara att skaffa mig ett liv. Alternativt att lyckas med min plan att lära mig franska och flytta till Paris innan September och gå och se Jérôme Pradon i L'Opera de Sarah flera gånger (litet som Hed-headsen som var så hängivna fans till Hedwig & the Angry Inch, musikalen, att de fick gratulationslappar på sina stolar när de nått sisådär 100 föreställningar).

God, that woman wears a lot of pink.

Få filmer är så inspirerande som Legally Blonde, ett och två.

image29

J'adore.

Why would God make us all so different if he wanted us to be the same?

Jag vill bara nämna att jag älskar filmen "Saved!". Den handlar om några ungdomar på ett kristet high school i USA, och är en av de mest trivsamma feel good-filmer som någonsin gjorts, med en massa trevliga karaktärer som alla visar sig vara snälla innerst inne...

Förresten avgudar jag Tori Amos' nya skiva,  American Doll Posse. (<-- produktplacering)

Nyare inlägg