Le Cabaret de la Fille Perdue -

Då årets kval lidit mot sitt slut.

Efter tidigare veckors något negativa omdömen om Melodfestivalen satte jag mig ned att se det fjärde kvalet beslutsam om att nu skulle jag verkligen försöka gilla det här. Jag menar, jag älskar ju trots allt Melidifestvalen, även om jag på senare tid har haft svårt att ge uttryck för dessa ömma känslor. På papperet såg ju startfältet inte så illa ut, med gamla favoriter som Sibelle och la Jöback i listan. Min plan höll i ca fem minuter, under vilka jag bländad av skönhet och en underbart aggresiv nyans av rosa var beredd att se förbi eventuella musikaliska skavanker, men falerade snart då mina sinnen utsattes för bidrag nummer två. Därefter kan jag nog säga att mitt vanliga stingsliga, entusiastiskt felsökande humör var tillbaka. Och ärligt talat, efter samtliga fyra deltävlongar, måste jag säga att jag faktiskt tycker att årets startfält var extraordinärt svagt. Särskilt då jämfört med 2009, som trots att jag bevittnade stora delar av tävlingen utrikes via SvtPlay, blivit något av mitt musikaliska favorit-år i MF-historia.

Sibel – Stop
Gårdagens deltävling inleds och avslutas (ja, då menar jag dig, Peter) med de låtar som, i likhet med den där gamla filmen The Return of the King, satsat på multipla slut. The more the merrier måste ju även gälla för slutklämmar, liksom. Förutsatt att publiken är försatt i tillräckligt stark trans för att inte hinna lämna rummet/zappa/börja tala högljutt redan första gången som låten tycks vara till ända, och därmed missar resten. Tyvärr lyckas inte riktigt Sibel, eller dennas låtskrivare, med just denna bragd, men vem bryr sig? Om jag fick chansen att uppträda i Melodifestivalen (ack, ljuva flickdrömmar!) skulle jag också se till att använda varenda en av de 180 sekunderna innan vakterna kommer och bär mig av scenen. Jag väljer även att bortse från det svajiga sticket, vilket vägs upp dels av nivån konkurrensen, dels av det faktum att Sibel är ursnygg som alltid, har en helt hyfsad låt, en superb röst, bisarra dansare och en fascinerande klänning i fabulös fuchsia som faktiskt sticker ut. Dessutom har hon alltid haft något överjordiskt förvirrat över sig, som en konstnär i sin egen värld – vilket om än irriterande i de flesta fall känns ganska uppfriskande i en ung kvinna som sjunger enkel, renodlad popmusik.
Betyg: 4

Neo – Human Frontier
För att vara i Melodifestivalen sjunger han ju väldigt rent, för det mesta, men ack, ack, ack, varför ska de upp i den där obehagliga tunna falsetten hela tiden? Mika-håret gör det inte bättre, utan förstärker bara känslan av att han hellre hade varit med i Sikta mot stjärnorna. Jag är helt för återupplivandet av det viktorianska modet (”men du kan inte återuppliva något som aldrig dött ut!” säger du säkert nu, käre läsare, men inte skulle det skada med fler klockkedjor hos klädkedjorna?) men inte heller kostymen och spatserkäppen övertygar mig – och i kombination med den science fiction-flörtande, månlandnings-nostalgiska (?), låttexten blir det bara fånigt och ungefär lika befogat men inte hälften så intressant som när La Roxx för några år sedan framförde sin omusikaliska pärla av intetsägande falsksång iförda full sekelskiftesmundering.
Betyg: 2

Py Bäckman – Magisk stjärna
Det här bidraget var en såpass obehaglig upplevelse att jag lyckats förtränga det helt och därmed inte har den blekaste aning om vad det handlade om eller på något sätt gick ut på. Då jag inte alls har lust att fräscha upp minnet kan jag inte komma med några specifika kommentarer, men: så falskt, så... jag vet inte vad.
Betyg: 1

Lovestoned – Thursdays
Om Abba hade adopterat Alexander Rybak, så... det här är egentligen en ganska menlös låt, på gott och ont. Det finns inte en enda strof i den som man inte tror sig ha hört förut, men trots detta är den (i likhet med Andreas Johnsons bidrag) ganska behaglig att lyssna till.
Betyg: 3

Anna Bergendahl – It's my life
Om jag skulle identifiera ett särskilt fenomen som kännetecknar den här deltävlingen vore det utan tvekan: repetitiva låttexter. Jag hade inte för en sekund tvivlat på att Annas liv är hennes eget om hon inte tagit upp det, men nu börjar jag förstås undra om inte damen protesterar litet väl mycket? Hon har förstås en fantastisk sångröst som låten i min mening inte alls lever upp till; den känns bara upprepande, ofärdig och ointressant, och om den nu ska gå såpass långsamt att man hinner fundera över texten kan de väl lägga ned litet mer arbete på den. Jag har förresten alltid tyckt att fröken/fru B har något religiöst över sig, en upplevelse som till min skräckblandade förtjusning förstärktes av den vedervärdigt vitklädda kyrkokör som jäktade in på scenen i slutet av framträdandet.
Men, viktigast av allt: vart tog gitarren vägen? Var det för att demonstrera att musiken är förinspelad som hon lät dematerialisera den mitt i låten, à la den mystiska scenen på teatern i ”Mulholland Drive”, no hay guitarra? Eller för att visa på tingens förgänglighet? Guds hand?
Betyg: 2

Pernilla Wahlgren – Jag vill om du vågar
Kvinnan kan ju sätta rätt toner, vilket i sammanhanget känns som en stor bragd. I all min enkelhet kan jag inte låta bli att känna mig positiv till dessa låtar utan minsta antydan till djup som bara utstrålar en hysterisk energi, möjligen stundtals något påklistrad men varför inte?, och glädje.
Betyg: 3

Noll Disciplin – Idiot
Är det här den manliga motsvarigheten till Tomotej? Om så är fallet, hänvisar jag till min recension av dem hoppfull om att den kan gå att applicera även på dessa glada gossar. Annars kan jag bara säga: kom tillbaka om tio år. Eller... gör det inte.
Betyg: 1

Peter Jöback – Hollow
Peter är ju onekligen en man med stor talang, så det gör mig litet beklämd att höra att hans främsta argument för att någon ska stanna hos honom är att han är ”hollow”, ihålig. Som en sådan där i glansigt papper klädd påskhare av choklad som till konsumentens stora besvikelse visar sig bestå endast av ett tunt skal. Och med vilka jag hädanefter kommer att förknippa Peter, ack vare dennes evinnerliga upprepande av den mycket simpla satsen ”I'm hollow.” Jag märker ju förtjust att den här låten har mycket av musikal över sig, men tyvärr innebär detta mest att den redan oinspirerade texten känns än mer intetsägande med tanke på att den flörtar med en genre som (även om där förstås som överallt annars finns olika kvalitetsnivåer) trots allt till stor del bygger på just berättande låttexter. Rent allmänt känns den ganska hafsigt hopknåpad, vilket ingen supersångare i världen kan råda bot på, och vacklar mellan att vara antingen för teatralisk eller inte teatralisk nog. För säker, som de skulle ha sagt i Project Runway. Ibland måste man göra som Chris & Christian med sin spättekaka till klänning och sy på 43 meter rynkad organza och en hög krage för att lyckas (och på tal om kläder är jag inte alls förtjust i den glansiga jackan.) Det bör kanske nämnas att i mina ögon och öron satte ju Elnur och Samir ribban vad gäller teatraliskt för två år sedan med sin komprimerade rockopera. Ack, det var tider det.
Men, ljus- och bildshowen var snygg.
Betyg: 3

2010-02-28 @ 19:58:45 Permalink schlager! Kommentarer (0) Trackbacks ()

If it's not the weather, then...

Det är lätt att skriva i vredens hetta, men när det kommer till hyllningstexter får jag erkänna mig mindre produktiv. Det brukar börja med att jag tänker att ”det är så bra, så det ska jag minsann ägna ett långt, genomtänkt blogginlägg när jag har tid” http://divahisterya.blogg.se/2009/april/paris-i-korthet.html och sluta med att dagarna går så snabbt att ämnet ifråga snart redan hunnit bli inaktuellt och mina minnen därav högst vaga, och att jag därmed lämnar det till historien.
I de banorna funderade jag, orolig att mitt tänka inlägg om Strella ska rinna ut i sanden, då jag plötsligt frapperades av följande förfärliga fråga: skrev jag någonsin något om L'Opéra de Sarah?

Jag har inget minne därav, får inga upplysande träffar i bloggen, och det sista jag kan hitta som faktiskt behandlar ämnet är ett inlägg där jag påpekar att den långa, be-still-my-heart-bisarra läderkavaj/kappa som Jérôme Pradon (jag förutsätter vid det här laget att eventuella läsare inte behöver någon vidare presentation av denne) bar under Molière-prisutdelningsgalan osökt påminde mig om den läderkappa som Buffy the Vampire Slayers Spike stal från en vampyrdräpare han just dödat någon i en tunnelbana.
Men, jag svävar ut, Jérôme har i allmänhet den effekten på min tankeverksamhet, vad jag tänkte komma fram till var att om ingen vet med sig att jag skrivit någon utläggning om L'Opéra de Sarah, så ska jag banne mig, ett år senare, rannsaka mitt minne (med litet hjälp av manuset som publicerades av teatermagasinet L'Avant-scène théâtre) och försöka få ihop åtminstone en liten, ödmjuk lovsång till en föreställning – och en huvudrollsinnehavare – som utan tvekan förtjänar att omtalas.

Särskilt som jag till min besvikelse när jag söker efter ”l'opéra de sarah” på svenska Google får upp min egen blogg som andra träff (när det gäller den något mer väletablerade ”le cabaret des hommes perdus” ligger jag bara på åttonde plats, just nedanför den där Facebook-gruppen som, um, jo, jag skapat).

2010-02-22 @ 22:39:12 Permalink tankar! Kommentarer (0) Trackbacks ()

When they have finally stripped you of the handbags and the glad rags

That's not my Judesie...!

Now, really, who am I trying to fool? My Judesie looks just as good in a 'tache as he does in a black wig. And Sally Potter's latest film RAGE, seeing as it is entirely (or as good as) made up of monologues set against monochrome backgrounds, gives plenty of opportunity to just sit back contemplate that exquisite beauty of Jude Law. He may be pretty, though unsympathetic, in Wilde (in which you just want to slap some sense into all the characters), shiny in AI and perfection in a waistcoat as the good Doctor in Sherlock Holmes, but what RAGE does so deliciously is take away everything until there's nothing but the script and the actor left through which to tell the story. At first it makes me think of Norma Desmond reminiscing of a time when they didn't need dialogue because they “had faces!” – because when there is nothing else you find yourself looking at every little nuance of the actor's facial expressions – until I realize that they're actually speaking as well, and a lot, albeit to an invisible and inaudible twelve year old boy with a mobile phone camera and, unbeknownst to the interviewees, a blog.

The characters are all in some way involved in an upcoming fashion show with creations designed by the artistic Merlin (a fictional Merlin, mind you, not the one from Bravo's The Fashion Show), for the launching of the company's new perfume, M. M is for what? Mystery, mothers, eventually turning into mortality, me, murder?

Here we meet everyone from the pizza boy turned model on a bike, the cynical fashion writer, the girl model (played by real life model Lily Cole), the war photographer, the invisible hem & zipper seamstress, the over educated marketing wonder boy intern, the PR man, the president of the old family company, the man who bought it (Eddie Izzard), his bodyguard &c &c. Despite never actually seeing what happens, we understand through the interviews that once the fashion show starts event suddenly take a tragic turn (and that one accident seldom comes alone.)

To some extent the characters all represent stereotypes, or archetypes, and are well aware of the role they play in this their corner of the fashion business. While many of them get to step outside their respective boxes, thanks to the sudden falling apart of their reality, certain characters seem more fixed: the infinitely puzzling African-American detective remains something of a caricature of someone I believe (being to young to knoe) you might have seen in a 70's movie, the Hispanic seamstress doesn't move far beyond the nurturing and motherly older Catholic lady, as distant from the world of business and marketing as is possible, and Boy Wonder keeps spitting out his new tag lines. This bothers me a bit – could these characters not have been taken in another direction, or a clearer direction? Does the seamstress with the accent and without the social benefits, the woman of the people, have to be the representation of nature, the good Christian, the one who prays more fervently instead of being bitter? And the detective; how ever did he fit into the picture? If anyone can explain that, I would be very curious to know.

Jude Law's character (who, according to an interview that I saw with Law, was apparently inspired in part by Leigh Bowery), on the other hand, is possibly the one who goes through the most blatant transformation. When we first make his acquaintance he is this mysterious androgynous creature, Minx, in a corset and a black wig, speaking with an Eastern European accent, but as the story moves on and his monologues become more personal this shift is made obvious by the replacement of the foreign accent with a regular Jude Law-ish British one. In one crucial scene, I think, the visually ever-changing, perfectly made-up Minx even does a Hedwig and appears – vulnerably – without a wig.

What, then, are they saying? There's all kinds of criticism: of consumerism, of marketing strategies, of capitalism, of a lack of humanity; and there's a fascination with new technology, with the shifting power structures when almost anyone, and the younger generations in particular, can express themselves (and in this specific case, post exposing videos of a the going-ons at a fashion house) through new mediums like the Internet. Sometimes I find myself thinking that what the characters are saying becomes a little cliché-like, considering there's not much that hasn't been said a million times before and that here there are no pretty grey London skies or dramatic soundtrack by Hans Zimmer to distract from the script.

Still, I love the form of the movie. The idea of monologues strikes me as absolutely delightful (I've had a soft spot for faux documentaries ever since I saw “Children of the Revolution” some ages ago), and turns out just so when combined with wonderful actors/actresses and a superb sense of colour (the scenes were shot against a green screen, and the colours we actually see have been sampled from something in the actors eyes, clothing &c). According to Sally Potter (who showed up for a Q&A session after the movie, as well as took part in a Master Class/Seminar interview in the Festival tent, which I incidentally attended and was quite smitten by) even the most experienced actors, like Jude Law & Judi Dench, were quite terrified of the nakedness of being practically alone with the camera (Sally & one other crew person, the actors themselves never met), which is quite easy to imagine. Either way, what came out of it is a joy to watch, because not only are the actors exposed to an extent where flaws would become easily visible – but you finally get a chance to see how good they really, really are.

2010-02-13 @ 15:59:55 Permalink film! Kommentarer (0) Trackbacks ()

This is going to be big.

Årets vinjettfilm, den korta bizarra snutt som visas mellan sponsorerna och huvudfilmerna, på Göteborg International Film Festival var förresten bedårande och genial. Genial. Et voilà, för dem som inte sett den (nämnas bör kanske att GIFFs logga föreställer en drake, och att festivalens har sitt hjärta just på biografen Draken):

2010-02-10 @ 18:38:00 Permalink film! Kommentarer (0) Trackbacks ()

Boyfriend in a Coma

Om jag skulle försöka att sammanfatta min Filmfestivalvecka litet. Av både estetiska och tidsrelaterade skäl tänker jag inte skriva om alla filmer i ett enda inlägg, så jag tar mig friheten att återigen dela upp de i små genomtänkta grupper om sisådär tre. Och kittens, märk att det här inte är några trivsamma recensioner – det är spontana tankar om filmerna som stundtals närmar sig analyserande mark, så så kallade SPOILERS! (finns det ett ord för det på svenska?) skulle kunna förekomma.

A Single Man

Min spontana reaktion på den här filmen var densamma som efter Sherlock Holmes '09, nämligen: ”Vad snygg! Vilka färger! Vilka kläder! Vilka miljöer! Vilket soundtrack!” Dock vill jag för att verka något litet djupare än det resterande kaffet på botten av min mugg påpeka att jag inte bara satt och dreglade över 60-talsestetiken, de omöjligt snygga studenterna, de till skådespelarnas ögon färgmatchade kläderna och Georges fantastiska, modernistiska inglasade djungel till kök... jag hann även konstatera, om än lika hänfört, att Colin Firths rollprestation i huvudrollen inte är annat än sublim – faktum är att jag till min stora förtjusning redan efter första repliken glömde bort att tänka att ”Va? Men det är ju Birdgets pojkvän!”.

Handlingen följer intressant nog ett konventionellt mönster av sinnesförvirring, klarsyn som en sista smörjelse och sedan la fin, men eftersom filmen bygger på en gammal bok som jag inte läst kan jag knappast kommentera anledningarna där bakom vidare, och dessutom är jag i det här fallet beredd att acceptera den inte alltför originella uppbyggnaden.

A Single Man introducerar även på årets GIFF det filmiska fenomenet ”män som badar nakna sent på kvällen och sedan måste ta en dusch för att de 'fryser'” (mesar!) som är ett omständligt och långdraget sätt att få dem att umgås med varandra au naturel, och vilket osökt leder oss över till nästa film.

Brotherhood (SPOILERS ahead!)

Unga snygga homosexuella nynazister, åh, tänker du (läs: jag), hur kan det möjligen gå fel? Men jo, det kan det, och Brotherhood är för mig Årets Besvikelse. Jag fick känslan av att regissören använder ett överflöd av manlig nakenhet och utdragna sexscener för att förhäxa publiken (och det fungerar nästan!), så att dess uppmärksamhet dras från den cliché-artade och slutligen vidrigt moraliserande historien. Lars är alltså den unge, blonde, från militärutbildning av tvivelaktiga skäl utslängda, medelklassbögen som efter ett möte med den lokala Mein Kampf-bokklubben förvandlas till den smarte, reko rasisten: han som inte själv skulle komma på tanken att misshandla flyktingar men gärna gör det för att impa på gruppen. Och med gruppen menar jag bland annat den brunögde, surande, ”se hur bedårande och svårmodig jag är” Jimmy. Lars blir så småningom utsparkad av sin ömma moder, vilket ger den onyanserat obehaglige nazistledaren idén att låta gruppens nye stjärnelev Lars inhysas av Jimmy, och sedan, ja, ni förstår ju vad som måste hända när man låter Arisk Dröm och Brooding Brown Eyes i samma hus. Då Jimmy inte är en ordens man ser sluge Lars till lura ut honom på ett nakendopp i sjön, för att sedan hacka tänder (det är inte ens vinter!) och ta en dusch och etc etc. Det är så obvious och vid det här laget är jag mer än lovligt trött på att se skrattande människor som badar; får mig att önska att filmen utspelat sig i öknen och att fler karaktärer tog åt sig några kommunikationstips från Seven of Nine: Take off your clothes.

Anyways. Snart liknar filmen mest en romantisk komedi med en touche av existentiell ångest, och de ormar som dyker upp i paradiset (för de bor nästan bokstavligt talat i ett sådant, ensamma i skogen, precis vid klipphällarna ut mot havet/sjön) gör det i form av dels Lars förskräckelse då han får reda på att hans nya nazi-posse inte misshandlar bara utlänningar men även bögar (quelle surprise! Jag begriper inte i vilken rosaskimrande fantasivärld Lars levde dessförinnan), dels då Jimmys bror ser något han inte borde ha sett (vårt kärlekspar, och den oändligt självsäkre Lars i synnerhet, är allt annat än försiktiga). Jimmys bror, ja, han är den där klassiska, inte alltid sympatiska sidokaraktären som genom sin olycksalighet och mångbottnade personlighet tar sig ur periferin och blir den vars öde man känner starkast för. Till följd av sina drogproblem förlorar han chansen att få en hedersplats i klubben till nykomlingen Lars, och som om det inte var nog får hans bror fnatt och försätter sig i en situation som inte bara går emot gruppens principer som, oändligt mycket viktigare, hotar att bli katastrofal om ledaren får reda på det. Så, ångestfylld som en annan Jérôme Pradon i JCS tjallar han vilket leder till att Jimmy tvingas misshandla Lars för att visa att han är en riktig man trots allt. Men mjukis som han är innerst inne tar han sedan med sig den skadade pojkvännen hem och säger, när denne vaknar ”Vart vill du åka?” Lars har nämligen tidigare föreslagit att de ska fly bort tillsammans, men fått höra att Jimmy inte kan lämna sin familj & sina vänner. Nu har han dock insett att Lars har rätt, att Kärleken Är Störst och nazistgruppen riktigt osympatisk, så glatt packar de sina väskor och går ut mot bilen.

Hela filmen har jag undrat: vem ska dö? Vem ska bli martyren, vem ska tvingas försmäkta för sina synders skull? Men nu är de på väg bort och jag börjar försiktigt tänka tanken, att det kanske inte måste bli så.

Men nä, där var jag ju nästan lika naiv som Lars. För vad kommer där, farande ur skogen, om inte en pojkvasker med en kniv, som sedan borras in någonstans i Jimmys mellangärde. Scenbyte till ett sjukhusrum där en ångerfylld broder sorgset berättar att Jimmy ligger i koma och att de inte vet om han någonsin kommer vaknar. Tadam... end credits.

Vänta nu, jag ser ett mönster. Ett klassiskt mönster. 1. Jimmy är en Ond Nazist som slår ned stackars oskyldiga bögar. Synden. 2. Jimmy ser att Störst Av Allt Är Kärleken och är beredd att lämna den onda sidan för att leva med pojkvännen. Frälsningen, syndernas förlåtelse. 3. Han kommer aldrig iväg. Straffet. Den in absurdum uttjatade sensmoralen är att han som agerat för den Mörka Sidan måste få en chans att botgöra – och därmed få sin odödliga själ räddad från evig förbannelse – innan han slutligen tar emot det oundvikliga (döds)straffet, och blir ett vackert avskräckande exempel. Den verkliga Andra Chansen finns bara i Melodifestivalen, och gud hjälpe den sate som tror att det faktiskt finns en väg ut. Och på tal om vägar ut: inte är det lätt att lämna tätt slutna sekter, grupper, och det är klart att det kan sluta illa ibland. Men jag tror, att det hade knappast skadat med en god förebild. Om någon kan vara larger than life och en superhjälte så är det en fiktiv karaktär. (och let's face it, Brotherhood var knappast socialrealism).

Att Hundvalpsögonen sedan inte de facto dog i slutet av filmen, utan hamnade i en eventuellt evig koma, känns mest fegt. Att döda honom hade varit för tragiskt, för uppenbart moraliserande, för 60-tal. Så väljer de en kompromissande koma, som mest påminner mig personligen om såpoperor: där ligger stackars Jimmy de 40 kommande avsnitten, medan Lars förför hans mamma, brodern impregnerar nazistledarens flickvän med hjälp av en kalkonösare och Lars politiker till mor använder sig av magiska stenar från Skåne för att hypnotisera väljarna. (Och när man trasslar in sig i Sunset Beach-paralleller är det alltid hög tid att byta ämne...)

I love you Phillip Morris

Min avslutning på årets GIFF gick så att säga i lättsamhetens tecken, med denna film som att döma av affischerna utanför Bergakungen kommer dyka upp på vanlig svensk bio om litet mer än två veckor (och enligt imdb en månad senare i USA; hur fungerar sådant här egentligen?). Den handlar alltså om hur Greve Olaf i sin ungdom kom in på bro... nej, just det, om en helt annan karaktär spelad av Jim Carrey rör det sig ju, även om dennes karriärsval (förutom de uppenbara fysiska likheterna) i mångt och mycket påminner om Grevens. Steven börjar nämligen tidigt i filmen försörja sig genom olika slags bedrägerier, för att ha råd med en lyxig livsstil åt sig själv och så småningom även pojkvännen Phillip, en godtrogen och genomgod southern beau (tänk er SugarKayne utan den där bitchigheten som är imperativ i modevärlden) spelad av Ewan McGregor som han träffar och blixtförälskar sig i på då de båda tillbringade en tid i fängelset.

Phillip saknar totalt insikt om sina begränsningar, likaså begränsningar i allmänhet, och fejkar med mer eller mindre elegans allt från borgensformulär till arbetsgivarreferenser, från kreditkort till koma och ekonomisk genialitet.... och faktum är att det, med snudd på hysterisk fartfylldhet, trevligt soundtrack och Jim Carrey mitt i allt blir mycket underhållande. Normalt skrattar jag inte hörbart på allmänna platser, men vid just det här tillfället kunde jag inte låta bli – vare sig det nu berodde på trötthet, nu-är-festivalen-snart-slut-sentimentalitet eller, faktiskt, själva filmen.

Och det kittens, var det för en tredjedel av de filmer jag såg förra veckan. Nu ska jag underlåta att korrekturläsa vad jag skrivit och som experiment gå och lägga mig i sängen med The Return of Sherlock Holmes och se hur många sidor jag hinner läsa innan jag somnar. Ciao ciao!

2010-02-10 @ 18:27:53 Permalink film! Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har aldrig varit mycket för att fatta mig kort, men...

Det kan hända att jag såsmåningom kommer få tid att skriva ett sammanfattande inlägg om mina upplevelser under årets Göteborg International Film Festival, men tillsvidare hänvisar jag hit, för mina mellan funderingar mellan filmerna: http://twitter.com/divahisterya

Och jag säger bara: drakfostret. Genialiskt.

2010-02-06 @ 17:11:24 Permalink film! Kommentarer (0) Trackbacks ()

Melodifestival I: förutfattade meningar

Bara för att jag av misstag bokade en filmfestivalbiljett till en film som går på samma gång som Melodifestivalen (eller, så här var det egentligen: det fanns inte i min tankevärld att de inte skulle vänta tills att Filmfestivalen var slut – alltså nästa vecka – med att köra igång Melodifestivalen) betyder inte det att jag inte tänker engagera mig. Jag började igår med att inhandla den så kallade Schlagerbibeln, en bilaga på fladdrigt papper som ett oändligt antal a innehåller arkivbilder föreställande skeenden förra årets MF samt en och annan kort intervju med kända ska-de-vara-med-i-år-igen?! Artister. Samt kommentarer och någon meningslös krönika från en man med ett namn så intetsägande och vanligt att man nästan undrar om det är ett alias, typ den svenska motsvarigheten John Smith. Men tack och lov, om man ser till förglömligheten hos hans namn och skriverier, så illustreras varje liten åsiktsyttring från honom med en stor bild av mannen himself – för gud hjälpe om jag dessutom glömde bort hur han ser ut.

Anyways kan man visst lyssna på klipp ur första deltävlingens låtar på svt.se fram till imorgon kväll. Voilà mina korta omdömen.

Ola – Unstoppable
En musikalisk déjà vu-upplevelse. Är inte det här en gammal Zelmerlöv-låt? Eller EMD? Ola själv?Klippet känns jättelångt, vilket ger gott om tid att studera bilden: har han mascara på sig eller är ögonfransarna så mörka?

Jenny Silver – A place to stay
Tråkig. Jag får hoppas att det händer något spännande i andra eller tredje minuten.

Linda Pritchard – You're making me hot hot hot
Trots mina farhågor (inspirerade av titeln) är det här inte speciellt dåligt (vilket som bekant är ett positivt! omdöme i Melodifestival-sammanhang) och onekligen energiskt. Inte originellt i det minsta, men litet etnotrummor och Ruslana-moves på scenen tror jag att bidraget skulle kunna bli rätt så svårt att motstå.

Pain of Salvation – Road salt
Så. Långsam. Men vet ni vad den påminner mig om... Jérome Pradons försök att agera rockbandssångare, Will you be there. Den där extrema sprödheten på gränsen till sprucken falsett, i någon slags modern vaggvisa för män insida som levt ett hårt liv och som trots sitt tuffa yttre är ack så fragila på insidan. En tidig medelålderskris i vaggviseskepnad?

Anders Ekborg – The saviour
Så här kan man tänka sig att Jesus Christ Superstar hade låtit om Fredrik Kempe skrivit den (att det här sedan är en av de låtar som den senare inte varit med och komponerat är därmed ett mysterium). Medan jag är glad att han inte gjorde det, avskyr jag förstås inte det här. Bra eller dåligt, är det ju trots allt drama! musikal!

Jessica Andersson – I did it for love
Låter som en blandning mellan en Abba-ballad, och Céline Dion à la mitten av 90-talet. En sådan låt som jag genom uteslutningsmetoden kan tänka mig att gilla om allt annat är väldigt dåligt.

Frispråkarn – Singel
Ack, bevara mig från svensk hihop om relationer..

Salem Al Fakir – Keep on walking
Jag är egentligen inget fan alls av herr Fakir, eller hans röst, men måste ändå ge poäng för den dramatiska instrumenteringen. Det låter litet som indie-BWO, och behöver vi verkligen mer BWO i MF?

Så, slutsatsen: i nuläget är Pritchard, trots sin låttext, min favorit. Och förresten, kommer det att finnas sådana där MF-kakor i år som de hade 2009 (och av vilka jag släpade med mig en i flytten till Frankrike)?

2010-02-05 @ 18:09:57 Permalink schlager! Kommentarer (1) Trackbacks ()