Min spontana reaktion på den här filmen var densamma som efter Sherlock Holmes '09, nämligen: ”Vad snygg! Vilka färger! Vilka kläder! Vilka miljöer! Vilket soundtrack!” Dock vill jag för att verka något litet djupare än det resterande kaffet på botten av min mugg påpeka att jag inte bara satt och dreglade över 60-talsestetiken, de omöjligt snygga studenterna, de till skådespelarnas ögon färgmatchade kläderna och Georges fantastiska, modernistiska inglasade djungel till kök... jag hann även konstatera, om än lika hänfört, att Colin Firths rollprestation i huvudrollen inte är annat än sublim – faktum är att jag till min stora förtjusning redan efter första repliken glömde bort att tänka att ”Va? Men det är ju Birdgets pojkvän!”.

Handlingen följer intressant nog ett konventionellt mönster av sinnesförvirring, klarsyn som en sista smörjelse och sedan la fin, men eftersom filmen bygger på en gammal bok som jag inte läst kan jag knappast kommentera anledningarna där bakom vidare, och dessutom är jag i det här fallet beredd att acceptera den inte alltför originella uppbyggnaden.

A Single Man introducerar även på årets GIFF det filmiska fenomenet ”män som badar nakna sent på kvällen och sedan måste ta en dusch för att de 'fryser'” (mesar!) som är ett omständligt och långdraget sätt att få dem att umgås med varandra au naturel, och vilket osökt leder oss över till nästa film.

Brotherhood (SPOILERS ahead!)

Unga snygga homosexuella nynazister, åh, tänker du (läs: jag), hur kan det möjligen gå fel? Men jo, det kan det, och Brotherhood är för mig Årets Besvikelse. Jag fick känslan av att regissören använder ett överflöd av manlig nakenhet och utdragna sexscener för att förhäxa publiken (och det fungerar nästan!), så att dess uppmärksamhet dras från den cliché-artade och slutligen vidrigt moraliserande historien. Lars är alltså den unge, blonde, från militärutbildning av tvivelaktiga skäl utslängda, medelklassbögen som efter ett möte med den lokala Mein Kampf-bokklubben förvandlas till den smarte, reko rasisten: han som inte själv skulle komma på tanken att misshandla flyktingar men gärna gör det för att impa på gruppen. Och med gruppen menar jag bland annat den brunögde, surande, ”se hur bedårande och svårmodig jag är” Jimmy. Lars blir så småningom utsparkad av sin ömma moder, vilket ger den onyanserat obehaglige nazistledaren idén att låta gruppens nye stjärnelev Lars inhysas av Jimmy, och sedan, ja, ni förstår ju vad som måste hända när man låter Arisk Dröm och Brooding Brown Eyes i samma hus. Då Jimmy inte är en ordens man ser sluge Lars till lura ut honom på ett nakendopp i sjön, för att sedan hacka tänder (det är inte ens vinter!) och ta en dusch och etc etc. Det är så obvious och vid det här laget är jag mer än lovligt trött på att se skrattande människor som badar; får mig att önska att filmen utspelat sig i öknen och att fler karaktärer tog åt sig några kommunikationstips från Seven of Nine: Take off your clothes.

Anyways. Snart liknar filmen mest en romantisk komedi med en touche av existentiell ångest, och de ormar som dyker upp i paradiset (för de bor nästan bokstavligt talat i ett sådant, ensamma i skogen, precis vid klipphällarna ut mot havet/sjön) gör det i form av dels Lars förskräckelse då han får reda på att hans nya nazi-posse inte misshandlar bara utlänningar men även bögar (quelle surprise! Jag begriper inte i vilken rosaskimrande fantasivärld Lars levde dessförinnan), dels då Jimmys bror ser något han inte borde ha sett (vårt kärlekspar, och den oändligt självsäkre Lars i synnerhet, är allt annat än försiktiga). Jimmys bror, ja, han är den där klassiska, inte alltid sympatiska sidokaraktären som genom sin olycksalighet och mångbottnade personlighet tar sig ur periferin och blir den vars öde man känner starkast för. Till följd av sina drogproblem förlorar han chansen att få en hedersplats i klubben till nykomlingen Lars, och som om det inte var nog får hans bror fnatt och försätter sig i en situation som inte bara går emot gruppens principer som, oändligt mycket viktigare, hotar att bli katastrofal om ledaren får reda på det. Så, ångestfylld som en annan Jérôme Pradon i JCS tjallar han vilket leder till att Jimmy tvingas misshandla Lars för att visa att han är en riktig man trots allt. Men mjukis som han är innerst inne tar han sedan med sig den skadade pojkvännen hem och säger, när denne vaknar ”Vart vill du åka?” Lars har nämligen tidigare föreslagit att de ska fly bort tillsammans, men fått höra att Jimmy inte kan lämna sin familj & sina vänner. Nu har han dock insett att Lars har rätt, att Kärleken Är Störst och nazistgruppen riktigt osympatisk, så glatt packar de sina väskor och går ut mot bilen.

Hela filmen har jag undrat: vem ska dö? Vem ska bli martyren, vem ska tvingas försmäkta för sina synders skull? Men nu är de på väg bort och jag börjar försiktigt tänka tanken, att det kanske inte måste bli så.

Men nä, där var jag ju nästan lika naiv som Lars. För vad kommer där, farande ur skogen, om inte en pojkvasker med en kniv, som sedan borras in någonstans i Jimmys mellangärde. Scenbyte till ett sjukhusrum där en ångerfylld broder sorgset berättar att Jimmy ligger i koma och att de inte vet om han någonsin kommer vaknar. Tadam... end credits.

Vänta nu, jag ser ett mönster. Ett klassiskt mönster. 1. Jimmy är en Ond Nazist som slår ned stackars oskyldiga bögar. Synden. 2. Jimmy ser att Störst Av Allt Är Kärleken och är beredd att lämna den onda sidan för att leva med pojkvännen. Frälsningen, syndernas förlåtelse. 3. Han kommer aldrig iväg. Straffet. Den in absurdum uttjatade sensmoralen är att han som agerat för den Mörka Sidan måste få en chans att botgöra – och därmed få sin odödliga själ räddad från evig förbannelse – innan han slutligen tar emot det oundvikliga (döds)straffet, och blir ett vackert avskräckande exempel. Den verkliga Andra Chansen finns bara i Melodifestivalen, och gud hjälpe den sate som tror att det faktiskt finns en väg ut. Och på tal om vägar ut: inte är det lätt att lämna tätt slutna sekter, grupper, och det är klart att det kan sluta illa ibland. Men jag tror, att det hade knappast skadat med en god förebild. Om någon kan vara larger than life och en superhjälte så är det en fiktiv karaktär. (och let's face it, Brotherhood var knappast socialrealism).

Att Hundvalpsögonen sedan inte de facto dog i slutet av filmen, utan hamnade i en eventuellt evig koma, känns mest fegt. Att döda honom hade varit för tragiskt, för uppenbart moraliserande, för 60-tal. Så väljer de en kompromissande koma, som mest påminner mig personligen om såpoperor: där ligger stackars Jimmy de 40 kommande avsnitten, medan Lars förför hans mamma, brodern impregnerar nazistledarens flickvän med hjälp av en kalkonösare och Lars politiker till mor använder sig av magiska stenar från Skåne för att hypnotisera väljarna. (Och när man trasslar in sig i Sunset Beach-paralleller är det alltid hög tid att byta ämne...)

I love you Phillip Morris

Min avslutning på årets GIFF gick så att säga i lättsamhetens tecken, med denna film som att döma av affischerna utanför Bergakungen kommer dyka upp på vanlig svensk bio om litet mer än två veckor (och enligt imdb en månad senare i USA; hur fungerar sådant här egentligen?). Den handlar alltså om hur Greve Olaf i sin ungdom kom in på bro... nej, just det, om en helt annan karaktär spelad av Jim Carrey rör det sig ju, även om dennes karriärsval (förutom de uppenbara fysiska likheterna) i mångt och mycket påminner om Grevens. Steven börjar nämligen tidigt i filmen försörja sig genom olika slags bedrägerier, för att ha råd med en lyxig livsstil åt sig själv och så småningom även pojkvännen Phillip, en godtrogen och genomgod southern beau (tänk er SugarKayne utan den där bitchigheten som är imperativ i modevärlden) spelad av Ewan McGregor som han träffar och blixtförälskar sig i på då de båda tillbringade en tid i fängelset.

Phillip saknar totalt insikt om sina begränsningar, likaså begränsningar i allmänhet, och fejkar med mer eller mindre elegans allt från borgensformulär till arbetsgivarreferenser, från kreditkort till koma och ekonomisk genialitet.... och faktum är att det, med snudd på hysterisk fartfylldhet, trevligt soundtrack och Jim Carrey mitt i allt blir mycket underhållande. Normalt skrattar jag inte hörbart på allmänna platser, men vid just det här tillfället kunde jag inte låta bli – vare sig det nu berodde på trötthet, nu-är-festivalen-snart-slut-sentimentalitet eller, faktiskt, själva filmen.

Och det kittens, var det för en tredjedel av de filmer jag såg förra veckan. Nu ska jag underlåta att korrekturläsa vad jag skrivit och som experiment gå och lägga mig i sängen med The Return of Sherlock Holmes och se hur många sidor jag hinner läsa innan jag somnar. Ciao ciao!