Och för att avsluta kvällens bloggspamming, låt mig säga något mer om den otrevlighet dagens Sherlock drabbats av, och som rimmar illa med min bild av karaktären, ungefär på samma sätt som vissa menar att Robert Downey Jr var kort för att spela honom. Disträ, självcentrerad? Jovisst. Men den totala avsaknad av takt som Sherlocks Sherlock uppvisar förbryllar mig, och får mig att börja misstänka att det egentligen handlar om den notoriskt oartige dr House när denne som ung London-bo extraknäckte som detektiv.

Taktlös, alltså. Mer specifikt tänker jag på scenen med Molly och hennes nye pojkvän, vars (spelade?) homosexualitet Sherlock på någe' obegripligt vis och till allas stora förvåning lyckas deducera. (Ja, egentligen, utifrån sett är det egentligen ganska enkelt att ana en uggla i mossen: Mollys identitet går ut på att hon är olyckligt förälskad, just skaffat katt och inte är tillräckligt cool för att få någon pojkvän, så per definition måste hennes nye bf vara kortlivad i rollen och utnyttja henne på något vis; må det så vara för att träffa killar i labmiljö eller för att förverkliga sina kriminella planer.)

Men nej, Sherlock ger sig in på den klassiska men inte alltid helt pålitliga (han kan vara! är utan tvekan! europé) metoden att bedöma grooming och klädsel. Et voilà: plötsligt känns dylik deduktion som något otroligt simpelt som vem som helst kan hålla på med, och som syns i var och varannan film.

Ja, suggestiva detaljer i all ära, men jag är förvånad att Sherlock inte gjorde the bend and snap bara för att vara riktigt på den säkra sidan.

Ett, um, öppet brev till en, um, fiktiv person. Vad? Börjar jag spåra ur? Kände bara för att använda andra person, för omväxlings skull, öva böjningsformer och så vettu.

Förhöret i Vitryssland, då, som jag hängt upp mig litegrann på. Inte vet jag vad det handlade om, eller om det hade något syfte annat än att få in litet under bältet-humor inom avsnittets första två minuter (måste väl jobba hårt för att tvätta bort den där pryda stämpeln som viktorianska anor kan föra med sig). Nej, det enda jag vet är att Sherlock, you broke my bleedin' 'eart.

Vad sympati jag må ha känt för dig efter det första avsnittet, där du visade oss ensamhet, självdestruktivitet, vänskap, är som förbrukad. I bakhuvudet har jag någon hopblandad bild kommen av halvt glömd litterär kanon och Vasilij Livanovs mysgubbe och Jeremy Bretts gentleman, och jag frågar mig, bestört och uppriktigt osäker: var du alltid så här otrevlig? Ohyfsad? Jag vet nog av egen erfarenhet hur ljuvligt det är att korrigera grammatik – inte av elakhet, utan av naiv kärlek till språkliga system – och småfel, men därmed också hur det är att låta den rättande kommentaren stanna i huvudet, medveten om hur sådana ofta kan likna (ofta innehålla ett mått av) inbillad överlägsenhet, och om att det är omöjligt att föra ett samtal på så vis. I vissa specifika fall kan det förstås vara acceptabelt och önskvärt, om det ökar den språkliga förståelsen mellan parterna, önskas av medtalaren eller kan leda till långsiktigt lärande.

Men nu är det ju så att den som faktiskt besitter någon form av kunskap (om än inte objektiv) borde veta bättre än att använda den som ett sätt att markera sin högre position gentemot någon. Eller var det utan baktanke, av kärlek till regler? Peu importe. Att i vad som för den oinsatte tv-tittaren tycks vara en arbetssituation, hos en potentiell klient, sänka sig till en sådan nivå av överlägsenhet och av, ja, ren barnslig tykenhet är helt enkelt – som Jo Frost skulle säga – oacceptabelt.

Och om det ändå hade varit rena grammatikfel du hade rättat! Men nej, vad vet jag om engelska språket, men vad din potentiella klient säger, det låter så, så dialektalt. Där finns inte det inkonsekventa eller ej ännu upplysta hos någon som håller på att lära sig ett språk, ingen avsaknad av system men ett annat system, och du Sherlock, sitter där som någon förbannad hobby-Higgins och njuter av din standardiserade arrogans. Och får en simpel punchline till slut.

Men jag är besviken, jag är faktiskt det. För att vara så här kvick, så bitchig, så rolig, ger du inte upp något? Något som gör att de olika människor med mysterier för dig att lösa vågar ringa på vid din dörr. Oavsett var de lärt sig att tala.

För att inte begränsa det kulturella utbudet alltför mycket brukar jag försöka ha överseende (åtminstone tillfället sådant): rasism, chauvinism, misogyni, ja, de stackars viktorianerna visste ju inte bättre! Även om vissa inslag i äldre litteratur får mig att rygga tillbaka lägger jag (troligen) inte ifrån mig boken, utan vänder snabbt blad och förpassar vad obehagligt är till någon av hjärnans låsta och tryggt vadderade celler. Det är nödvändigt – för den litterära, om inte historiska och antropologiska, behållningen – att jag, var gång Sherlock Holmes eller hans kompanjon stöter på någon med ickebrittiskt ursprung, tvingar mig själv att sluta tänka för ett slag och koncentrera mig på, till exempel, miljöbeskrivningar.

Dock täcker inte den blinda fläcken all litteratur (eller gudskelov, all kultur); en tydlig gräns finns där som mellan tidszonerna på en karta: kravet är, att det gäller förr-i-tiden. För idag är det ju inte så, idag Vet Vi Bättre. Eller?

I BBCs Sherlock dröjer det inte längre än till andra avsnittet (av tre, Midsomer-långa) innan vi överöses av exotism. Inte nödvändigtvis ens i form av de uråldriga kinesiska teceremonier (med en förlorande Project Catwalk-modell som MC) som inleder avsnittet, nej; men i den scen då Sherlock själv först visar sig är denne mitt uppe i en för sammanhanget slående lågteknologisk duell med någon för tittaren totalt främmande svärdsvingande man, kännetecknad av... tja, sin... allmänt Orientaliska dräkt (det hela ackompanjerat av passande östinspirerad musik). För ett förbryllat ögonblick glömmer man vilken tv-serie det är man har framför sig, och undrar om det kan vara så att en reva i tid och rum (eller en temporal anomali, pick your fandom) uppstått i vardagsrummet på 221b Baker Street och spottat ut en jetlaggad och förvirrad, obestämt orientalisk krigare från 1800-talet. Eller är det månne den övernaturligt ungdomlige Sherlock som drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden?

Faktum kvarstår, i vilket fall som helst, att för att ackompanjera Watsons bryderi med självscanningsapparaten hade de kunnat välja en mycket mindre anakronistisk scen än nämnda sammandrabbning. Så varför? För att det är roligt, oväntat, exotiskt? Nja. Som en blinkning till huvudpersonens viktorianska bakgrund? Måhända, och inte mig emot, men som sådan tycks det mig för bokstavligt för att passa in i en serie som trots allt verkar ganska entydigt (entidigt) modern i sin framtoning.

Härpå följer så ett fall med en kinesisk smugglarliga utklädd till cirkus och med en ond kvinnlig! ledare, mystiska gamla kinesiska siffror som ingen känner igen men som står på undersidan av porslinskatter i China Town, en olycksalig tespecialist vars egen skuld blir en bagatell då hon är både offer och – i vid, genreöverbryggande bemärkelse – före detta modell. Lägg till detta en evil brother kinesisk cirkusartist med en obegriplig talang för att klättra på väggarna och en hårnål med ofantligt värde och dra ut på det i en och en halv timma, och det blir lätt att glömma att mer än hundra år faktiskt gått sedan Conan Doyle skrev originalberättelserna (som i ett plockepinn av repliker och handling/ar/ till viss del ligger till grund även för detta).

Dags att pusta ut, tänker jag så, nu har de gjort den tydligen obligatoriska Exotiska Historien. Nu är vi fria att fokusera på karaktärer istället för nationaliteter. Men ack så besviken jag blev. Ty avsnitt tre visar att den internationellt betonade och för handlingen till synes totalt irrelevanta möt-Sherlock-scenen inte var en engångsföreteelse, utan begynnelsen av en ny tradition. Sherlock är nämligen upptagen med att förhöra en brittisk brottsling i Vitryssland (jag hoppas verkligen att denna scen – högst obehaglig, men det kommer jag in på senare – utvecklas i säsong två). Det är vid det här laget tydligt att veckans Främmande Land ligger något närmre kungariket men likväl österut: från det exotiska Kina med sina ömtåliga koppar och någon fjärran öken, till det bistra, fårade Östeuropa.

Korrekt. Snart visar det sig nämligen att en tjeckisk kvinna försöker sälja en förfalskad tavla, och orolig över att i konstsäljaren ha funnit en konkurrent till titeln Miss Skinny Bitch 2010 gör Sherlock allt för att bevisa hennes skuld – som avsevärt förvärras av det faktum att hon för att dölja sitt brott anlitat en jätte (*host*Ritchie*gäsp*) till lönnmördare döpt efter en lervarelse ur judisk mytologi, Golem (enligt wikipedia big in the Czech Republic). Denne är inte bara gigantisk och kväver sina offer med händerna, men fårad och sammanbiten, säger inte ett ord, som hade han faktiskt formats av lera och sedan levt ensam och utstött på någon karg tundra. För så är det ju utanför England; de kriminella där är inte vilka som helst, nej, är de inte cirkusartister så är de sagoväsen.

Och som avsnitt tre är uppbyggt är Golems roll, eller Viktor Dzundzo, av minsta möjliga betydelse. Efter ett dramatiskt slagsmål är hans tid ute och det utan att vi fått en en endaste gnutta inblick i hans person, vilket kanske inte är så konstigt: för extraordinära cirkusartister och förvillade sagomonster är ju inte så mycket karaktärer med egna identiteter (eller känslor! bah!), som de är idéer, och exotiska prydnadssaker.

Slutligen ryggar jag så tillbaka för Sherlock som jag gör för vissa av Conan Doyels berättelser, och önskar bara att författarna, de nutida, kunde ha tänkt litet längre – i både bildlig och och tidsmässig bemärkelse.