Det har kommit till min kännedom att Sarah Waters senaste alster, The Little Stranger (ej att förväxla med Donna Tartts The Little Friend, också den en utmärkt stämningsroman), just publicerats i svensk översättning. Detta ledde förstås för mig till ett vanligt dilemma: jag har inte den blekaste aning om huruvida jag skrivit om den i bloggen eller ej, även om min tendens att bara direkt skriva (av mig) om sådant jag inte gillar antyder att en text om TLS borde ha kunnat hamnat på hyllan alternativt på min av hälsoskäl nyligen totaltömda hårddisk. Alas! Då mitt minne inte är tillräckligt bra för att jag ska kunna slänga ihop en sammanhängande recension eller hyllningstext eller dylikt nu, mer än ett halvår efter att jag läste den, får jag nöja mig med litet kortfattade och med att referera till vad Helena på Bokhora skrivit om den - vilket jag i stort håller med om.

Men hursomhelst, en liten historia här: när jag letade igenom min blogg efter någonting om The Little Stranger slog det mig att jag ett tidigare inlägg angett som anledning till att jag började läsa Sherlock Holmes två saker: Grandada-serien (ah! how common!) och ett lagom obscent tröjtryck på CaféPress. I min vilja att förenkla och jag vet inte vad tycks jag ha glömt att nämna att det faktiskt finns en tredje, litet anakronistisk bakgrundshistoria, som jag nu i efterhand tenderar att se som den viktigaste. Alltså, som uppbyggnaden av min text antyder, The Little Stranger. Det som fick ledde mig till att - inte läsa A Study in Scarlet och tappa inspirationen någonstans bland mormonerna eller att till min förtjusning upptäcka att inget så att säga är heligt, men - faktiskt med entusiasm kasta mig in i Holmes-novellerna var ingen mindre än Dr Faraday, Sarah Waters modernare version av den klassiske Skrivande Läkaren. Jag inser att parallellerna till Dr Watson är ganska ytliga - de är båda män, läkare och britter. Inte jätteovanligt. De lever dessutom (huvudsakligen) under olika tider - ett stort tema i The Little Stranger är ju för övrigt det för vissa smärtsamma avskedet av en förgången och förlegad epok: Holmes & Watsons, de stora godsens, de anrika familjernas guldålder...
Vad som dock binder dem litet närmre samman är tendensen att vända strålkastaren bort från sig själva. Watson envisas ju som bekant med att framställa sig själv inte som hjälten utan som "biografen" (jag har fortfarande svårt att tro att det heter så), medan Faraday fascinerat och vetenskapligt skriver om ett gammalt fallfärdigt hus och familjen som med nöd och näppe äger det. Det var för övrigt en av de saker som fullständigt förtrollade mig med The Little Stranger, hur Waters' lyckats förse sin berättare med en röst som var så tydligt kontrollerad och återhållande (i motsats till helt igenom minimalistisk), alltmedan undertexten flödade och gjorde läsningen till rena detektivarbetet (så till den grad att jag kände mig manad att skriva det här), och boken skulle kunna extraknäcka som en lärobok i uppmärksammat läsande. Få saker är så attraktiva i böcker som när de inger känslan av att författaren faktiskt lagt ned tid på och funderat över vad han eller hon skriver, så att boken förutom historien i sig berikas med en parallell och ofta lika intressant dimension av hantverk. Och, för en lättskrämd skräckfilmsanalfabet som jag var spänningen av att inte veta (förutom det lilla den inte alltid helt  perceptiva Faraday lyckats snappa upp) vad, om något, som pågick nästintill olidlig.
Så ville jag hålla mig kvar bland dessa välformulerade vetenskapens män, och vad bättre än att leta sig tillbaka till Dr Watson - som om man ska tro fördomar om de kära viktorianerna säkert också besitter viss talang för urval och återhållsamhet. Ja, faktum är ju att hela Sherlock Holmes-serien bygger på de historier som de fiktiva karaktärerna ansett mest lämpade för allmänhetens öron. Alla dessa nivåer!

Men, hursomhelst, för att knyta ihop säcken ska jag återkomma till den litterära gudaboning som är Bokhora, där ovan nämnda Helena har intervjuat la divine Sarah Waters själv, då den senare tydligen häromdagen besökte den där staden vars namn jag av bitterhet och avundsjuka inte tänker nämna. Fantastiskt intressant läsning, tycker jag.

Och på tal om att det är lättare att skriva om saker man inte gillar.... did y'all read SvDs recension av The Arks nya skapelse? Jag citerar, ur minnet: "Om det här är 10-talets sätt att uttrycka subversion skulle 50-talet kunna komma på besök utan att ens ta med sig handspriten." Snap! Jag kan se framför mig hur journalisten ifråga sitter och skrattar åt sin egen finurlighet, och i brist på bättre/annat vetande unnar jag henne det.

Det som är litet ironiskt är att mitt förra blogginlägg blev i princip just så långt som den hemtentamen jag ännu inte gjort borde vara. Undermedvetet? Och kan jag intala mig att det på något vis är bättre att prokrastinera sina skolaruppgidter genom att göra något liknande, än att till exempel sitta framför tv:n och fundera över om han den där mannen som satt på ett kontor i en scen försöker lura kvinnan som eventuellt inte är mentalsjuk utan snarare förgiftad av sin svärmor i Emmerdale.

Fortfarande på flykt från mina sysslor hittade jag en länk till den här videon på Ola Wikanders blogg.

En av de många fördelarna med att bo ihop med ett antal andra människor är förstås att man kan snylta på deras dagstidningsprenumerationer, och kanske till och med vidga sina vyer till att läsa publikationer som man själv aldrig skulle komma på tanken att inhandla. Idag består Svenska Dagbladets dagliga sida-med-mer-text-än-bild (så vågat, så revolutionerande!) av en artikel om hur romanen Frankenstein i själva verket är frukten av ett samarbete mellan makarna Shelley, tonårsflickan och den store poeten. Ja, alltså, de menar ju inte att förminska Marys arbetsinsats  eller något sådant vulgärt - nej då, här talar vi om ett ömsesidigt, "intensivt och intimt" samarbete som kännetecknar deras relation. Jag citerar: "Mary renskrev Percys dikter och Percy försåg senare Marys ungdomsdramer med lyriska inslag." Jag säger inget mer därom, utan höjer bara menande men mystiskt på ena ögonbrynet.

Spontant kan jag dock inte låta bli att tänka, ack, om ändå David Lagercrantz varit gift med Mary Shelley! Jag lyckades nämligen på något vis bland kurslitteratur och annat tidsödande klämma in läsningen - inspirerad av Pomegranates inlägg om boken - av nämnda kändisavkommas senaste roman "Syndafall i Wilmslow". Och innan jag kan gå in på vad jag ansåg om det litterära innehållet i boken måste jag få uttrycka min yttersta bestörtning över bristen på korrekturläsningen. Nu talar vi slarvfel som förvisso inte gör den minsta skillnad för förståelsen av boken - men som är ack så distraherande. Och jag har faktiskt litet svårt att förstå hur Bonniers, ett förlag som ju trots allt är någorlunda stort och därmed rimligen borde kunna hålla sig med ett visst antal anställda, kan välja att rationalisera bort något så basalt som (fungerande) korrekturläsning.
Vilken plats i Wilmslow är det egentligen som till så hög grad representerar sommar för huvudpersonen, är det det svengelskklingande Carneval Field (två gånger s. 153) eller kanske det faktiskt existerande Carnival Field (s. 163)? Och vad är det egentligen för "fiskljusar" som åsyftas på sida 64? Fåglar (eller fiskar?) på vilken någon galen vetenskapsman monterat ljuskäglor? Hur vanligt är det att någon säger "Jag har inget lust" ? Inte så värst, enligt Google: 6 000 mot 376 000 för motsvarande utrum). Jag känner även saknaden efter ett ytterligare "n" i pluralböjningen "lagbunda" (s. 245) Och av ren nyfikenhet: vore inte "fler dog i fabrikerna än det föddes barn i staden" tydligare än det befintliga "flera dog i fabrikerna än [...]" (s. 221). Eller är det bara jag som blir förvirrad av användingen av "flera" (är jag måhända för modern i mitt språkbruk)?
Det är inte så att jag automatiskt förutsätter att jag har rätt och berörda kulturarbetare fel; nej, då jag misstror förstås ad infinitum mig själv och min brist på bildning. Vad bättre då än att söka frå ett svar från den anglofona hästens mun, som i detta fall får representeras av Bonniers Svenska Ordbok (tryckt 1990), som ju rimligtvis borde ligga till grund för ordval och grammatisk praktik inom förlagets lilla litterära sfär. Resultat? Fiskgjuse stavas just så som pappa Ingalls via sin svenska översättare lärde oss (i Den långa vintern?), och lust är ett substantiv i utrum som ingår i uttrycket "jag har ingen lust".

Jag vet. Jag har en viss tendens att så att säga hänga upp mig på språkliga otydligheter. Jag vet inte och vill helst förbli ovetande om huruvida det finns någon specifik diagnos för det, men håll med om att det passar ganska bra in i ett inlägg om en bok om Alan Turing. Och ja, min blogg dignar med slarvfel, vilket dock tycks mig förhållandevis trivialt då den trots allt knappt läses av någon. Och sist men inte minst: jag saknar totalt tilltro till mina egna kunskaper, så om jag har fel, upplys mig.

Men hursomhelst! Boken! Jag är mycket förtjust i Lagercrantz' fullkomligt förvirrande formuleringar och meningsbyggnader (det känns som att läsa den tveksamma översättningen av en engelsk roman från det tidiga 1900-talet), och ordvalet ger ibland en ung lantflicka som mig känslan av att författaren skrivit boken med pennan i ena handen och en ordbok den andra (vilket dock, se ovan, inte tycks vara fallet). När polisen och huvudpersonen Corell fokuseras finns det något överdådigt men tillbakahållet, något spetsfundigt över språket, vilket bidrar till den skamlöst anglofilflörtande stämningen. När historien däremot betraktas genom andra karaktärers ögon blir språket mycket mer konventionellt, vilket jag personligen finner litet tråkigt, och jag kan inte låta bli att undra över denna förskräckliga tendens bland i synnerhet deckarförfattare att nästan tvångsmässigt hoppa mellan synvinklar. I vissa fall är det förstås nödvändigt, men oftast inte, och vad är det för fel med att koncentrera sig på en karaktär? (Jag har på senare tid försökt nå ikapp fransmännen och läsa Stieg Larsson. Inte nog med att där finns många karaktärer - ska jag behöva veta vad alla känner också?)

Tack vare min faiblesse för britter, spioner, kommunister och homofiler, som är mindre av en hemlighet än vad ag hade önskat, faller mig bokens tema mig helt i smaken. Det är nästan så att jag kan se Sam West (Cambridge Spies samt hemliga krigsoperationer i Foyle's War) dansa över sidorna, så till den grad att minsta referens till de Röda får mig att tänka på den kungliga, brittiska armén under 1800-talet (se: Major Edrington). Förutom en vanlig deckare och en fiktiv dokumentär är Syndafall i Wilmslow en av de där böckerna som låter läsaren lura i sig själv att hon faktiskt lär sig något, när hon i själva verket snarast sitter och saliverar mentalt över ovanliga ord och kostymklädda kommunister: i vissa stycken känns det som att Lagercranz rentav kopierat passande stycken från Wikipedia för att krydda dialogerna med litet (läs: mycket) filosofi och matematik for dummies. I grund och botten tycker jag om det här fenomenet - vem vill inte lära sig saker? -  och blir alltid förtjust när jag ser en litteraturförteckning i slutet av en roman, men ibland blir det bara litet för a) mässande och/eller b) ytligt. Jag inser att avancerad matematik ligger skrämmande nära filosofi, men att skriva en faktastinn bok om en matematiker och en matematikerwannabe till polis utan att redovisa en enda formel, knappt en siffra? Det är faktiskt fullt möjligt att tröttna på alla dessa finurliga, självgoda små paradoxala historier som slentrianmässigt dyker upp här och var (jag är säker på att jag såg Barberar-paradoxen i en annan bok bara häromdagen, men oturligt nog för min trovärdighet minns jag inte var). Vad jag dock tycker att Lagercrantz lyckas med just där är att inte låta informationen bli viktigare än handlingen (hej, Scarlett Thomas) - ramhistorien tappas aldrig bort bland paradoxerna och huvudpersonen tillåts vara en  enkel människa snarare än förkroppsligandet av eller farkosten för en stor idé. Även slutet på boken är uppfriskande tillbakahållet och sannolikt (mycket tack vare den verkliga förlagan, antar jag), då författaren  till skillnad från så många andra faktiskt har vett att följa den i boken ofta upprepade devisen att gåtan i sig är större än dess svar. Och till syvende och sist fann jag boken ytterst, deliciöst och oemotståndligt underhållande.


P.S. För att visa att jag inte är någon farisé, voilà tre exempel på böcker där växlande perspektiv i min mening är befogat och tillför något:
- Fingersmith av Sarah Waters (litet neoviktoriana var jag ju tvungen att få in), för att den komplicerade handlingen kräver det
- Rant av Chuck Pahlaniuk, för att jag  blir litet trött på hans huvudpersoner: då är det bättre att som få avnjuta dem (i ett stort antal) i små portioner, litet som en buffé
- Anna Karenina av Leo Tolstoj, för att man faktiskt får känslan av att han lagt ned tid på och brytt sig om alla karaktärer

Varje år kring påsktider gör jag en kulturell vallfärd, strax under tre timmar med tåg. Eller, ja, jag har bara gjort det två år i rad, men som talesättet säger förkunnar är ju två gånger en vana, så att kalla det en tradition bör inte vara alltför mycket av en överdrift. Förra året rörde det sig om en musikalweekend i Paris (où, il y a un an presque exactement, j'ai rencontré la fabuleuse Poudre de fée et ses amis), och nu häromdagen gav jag mig med stor nervositet iväg mot den exotiska, sydliga och för mig helt okända staden Malmö för att bevista en konsert med  den fantastiska Baby Dee, som under sitt senaste Sverigebesök bara skulle spela där och i Stockholm. Och som jag trots intensivt lyssnande under några (jag har starka minnen av att ha lyssnat på hennes musik i min digitala musikspelare hela julhelgen, läsande DuMauriers Rebbeca, när jag gick tvåan i gymnasiet) år aldrig hade sett live.

Malmös Moderna Museums monokromatiska korridorer är som skapta för att spela in kitschig skräckfilm i. När Panos H. Koutras känner att det är dags att göra en uppföljaren till Attack of the Gian Moussaka föreslår jag något i stil med: Attack of the Mischiveous Mustard! med den alternativa titeln The Yellow Wall Paint, för att attrahera en bredare publik (som dock - märk - anser sig själv som mycket smal).

Litet läskigt var även hur väl min kappa matchade, ja rentav smälte in i, museets orangea ytterväggar.