Evenemanget tilldrog sig passande nog i vad som tycks vara en gammal (i betydelsen ”före detta” snarare än ”åldersdigen”) kyrka gone wild nattklubb kallad Babel, mycket trevligt om än litet kyligt (bokstavligt, konkret talat alltså, om man är van vid bastun på översta balkong på operan i Tours). Stället svämmade väl inte direkt över av besökare igår kväll (och enligt vad jag lyckades tjuvlyssna till händer det att där är mycket mer folk), men jag tycker nog ändå att vi som var där kompenserade ganska bra för vårt blygsamma antal genom entusiasm.


Stjärnan dök så upp flankerad av två unga (väldigt unga) män som ackompanjerade på cello och kontrabas, medan Dee själv rörde sig mellan piano, harpa och (…) dragspel. Hon var kortklippt och stylad i en salig blandning av mönster och material, och påminde litet om, ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här så att det blir förståeligt och låter bra, men: som en obestämd något äldre kvinna någonstans i Hyssna/Sätila-trakterna besittande ett lagom anspråkslöst yrke och som klär sig i det hon tycker är fräsigt. Jag är inte säker på att den associationen drabbade majoriteten av konsertbesökarna, nej. Högst subjektiv. (För att verkligen uttömma temat: basisten var stylad som en 14-åring. Typ. Jag tror att det var hans frisyr som fick mig att tänkta på någon av tonåringarna i Degrassi: The Next Generation. Jag själv? I en nyskapad klänning, som en kaotisk sommardag, övervuxen av blommor och blader.)


Nå, det var ju trots allt inte en modevisning (men som A. Scarlett sade: make the world your runway!) utan ett musikaliskt evenemang, så möjligen bör jag även nämna något åt det hållet. Jag har ju som mer eller mindre bekant en ovana att uttrycka kritik mot singer-songwriters som ackompanjerar sin ofta inte speciellt extraordinära texter genom att taktfast klinka på ett piano (tryck ned hela ackordet en gång per taktslag, ungefär), då jag finner denna praktik både enerverande att lyssna till och varande ett slöseri på instrumentets trots allt mycket stora potential. Men tack och lov finns många undantag från denna trend, och med bara cello och bas i bakgrunden fick Baby Dees fantastiska pianospel verkligen lysa. Inte nog med att hon spelar (och sjunger, för den delen) med hela kroppen, som om det rörde sig om en pardans mellan henne och pianot, men låtarna, arrangemangen, känslan och livfullheten, uppriktigheten. En av konsertens musikaliska höjdpunkter var när hon framförde The dance of diminishing possibilities, som i min mening tjänade otroligt mycket på att göras live – och då med en sådan dramatik, livlighet, och utsökt bluesig energi som helt enkelt inte kommer fram på skiva. Som sagt spelade hon ju sedan även harpa, mycket vackert och fascinerande (och jag älskade verkligen den avskalade kombinationen av de klassiska stråk&stränginstrumenten) och som intro, litet dragspel. Även sången är ju – svårbeskrivlig, finner jag – känslosam mer än något annat. Hon sjunger som om hon berättar (med sång, prat, viskningar, skratt) något som det verkligen är, och då får det låta som det låter och – i slutändann blir det utsökt teatralt som i vissa av låtarna från Safe inside the day, eller mer frekvent, hjärtskärande (eller kanske lagande) vackert som i de högst rekommenderade tidigare, i vissa fall nyligen nyutgivna, stillsamma kompositionerna (för att ta ett exempel från igår kväll: Half a chance).


Slutligen kan jag meddela att the star of the evening även var fantastiskt trevlig mot vissa pinsamma lovordsstammande fans som eventuellt kan ha försökt uttrycka sin stora beundran då denna efter konserten hade installerat sig någonstans vid garderoben.