Varje dag tackar jag i mitt hjärta väl valda gudomar för att det inte finns några kvällstidningslöpsedlar i Tours (jag svär - jag har inte sett en enda). Trots att jag gått flera hundra meter utanför min dörr idag har jag inte läst ett ord om Frankrikes eget schlagerfiasko, så tack och lov att ett land som Sverige ändå finns som kan hålla den seriösa journalistiken vid liv. Ta det här till exempel: Fiasko! Björkman = grunden till allt ont? Fenomenalskandal! 

   Ärligt talat, säg mig, hur ska jag någonsin frivilligt kunna återvända till detta? Är det kylan och mörkret under vintern som fryser våra skandinaviska hjärnor och förstör dem just i tid för Eurovisionen?

   Som nämns på Pierre's Schlager Experience (själv hade jag pinsamt nog igår natt ännu inte kommit på tanken att, um, ställa resultat mot det faktiska antalet deltagare) så kom Malena på 21:a plats av sammanlagt 43 tävlande länder (av vilka mina favoriter Tjeckien nog skulle kunna sägas ha kommit sist.) Och fjärde plats i sin semi, men det är en annan historia. Ärligt talat, vill vi verkligen ha en tävling med 43 deltagare där alla som får en placering från mitten och nedåt, eller varför inte alla utanför topp fem, anser sig ha råkat ut för ett fiasko? Vill vi att halva Europa ska vara bitter (ja, Christer Lindarw, jag vet att du vill det för att kunna få till stånd en ny sådan där fin och glammigt metallisk järnridå.) Where's the love, yo?

Det bisarraste är ändå de som påstår att eftersom vi bara fick en mittplacering, alltså, så borde vi bojkotta ESC och bara tävla i Sverige. Ok. Om de nu bryr sig tillräckligt litet om Eurovisionsfestivalen för att lämna dem helt, vad spelar det för roll vilken placering det svenska bidraget får? Kan de inte bara låta bli att titta och låtsas att Sverige inte deltar (sådär som jag föredrar att förtränga vissa partier ur sista X Files-avsnittet) och låta oss andra få ha kvar vår musikaliska dröm om det spretiga och i vänskaplighet förenade Europa-med-omnejd?

   Ja, inte för att min dröm är speciellt intakt efter årets tävling, då, för att gå vidare i den europolitiska djungeln. Faktum är att jag inte är så liknöjd och glad och douce som det kan tyckas - jag är också bitter. I sisådär tio år rörde sig Eurovision i riktning mot och uppnådde ett röstningssystem som bygger på demokrati - förra året inskränktes den något till Plåtniklas Perellis räddning - och 2009 reducerades den till en del demokrati, en del oligarki. Och nej, en halv demokrati är väl knappast att se som en demokrati alls? Allt för att kunna blidka de mest etnocentriska av mediala pladdertackor och kontrollera att det obildade europeiska folket inte tar fel beslut. (För att sammanfatta ett ämne som jag behandlar för utförligt i det här inlägget.) Bara tanken på det gör mig illa till mods.

Gårdagens tävling måste ju dock kunna sägas ha fört med sig någonting positivt som kan återupptända hoppet om folkomröstningar: den officiella anledning till de återinförda jurygrupperna är ju som bekant inte att hålla Europas alla Verka Serduchkor utanför topp fem, utan att få bukt med Grannröstningen. Så eftersom grannarna uppenbarligen glatt röstade på varandra igår också (och låt oss inte tala om den svenska juryns poängfördelning), borde väl det betyda att diktaturexperimentet misslyckats med sitt syfte och kan läggas ned och sedan bortförklaras som Eurovision Song Contests 50-årskris.

Peace out.