Ohmigod you guys! BBC har filmat en tv-serie (premiär 2a oktober) som bygger på Simon Doonans (som btw är nygift) barndomsmemoarer. Hur fabulöst är inte det?

Jag har tidigare uttryckt min oro över Australiens tillstånd. Deras version av Project Runway är i klass med den brittiska vad gäller vulgäritet och brist på klass (de har en frickin' krass smaklös klädinköpare i juryn), The Block (vars deltagare inte heller var speciellt förfinade, men vilken ändå hade stor charm) lades ned efter två säsonger, de coolaste invånarna tycks ha emoigrerat (Darren Hayes till London och Tabatha Coffey <3 till New Jersey) och nu det här...  När jag kommer hem efter knappt tio timmar i skolan och sätter på tv4 möts jag av vad som gtroligen är det sämsta "humor"program som någoinsin gjorts, Comdey Inc. Exempel på sketch: en uselt spelad typ basketspelare (jag koncentrerade mig inte på att memorera vilken sport som omnämndes) ska berätta för en journalist hur senaste matchen gick. Han börjar berätta, medans jag identifierar dialekten som australiensk och undrar vad som ska vara komiskt med ett vanligt sportreferat? Han viftar litet med händerna, jag kan inte avgöra om han läspar eller om det är något australiensiskt, och sammantaget får man uppfattningen att han ska föreställa gay (exotiskt).  
   Jaha. Det här kanske inte är en sketch iallafall, bara, typ, en kort allvarlig dialog? Men till min stora förbryllelse hörs det i bakgrunden regelbundet (och alltför ofta) sådana där publikskratt (pålagda i efterhand, antar jag, i det här fallet) som brukar vara med i komediserier. Så det ska alltdså föreställa roligt trots allt? Nu börjar jag fundera på om det kanske är någon slags intern sportfåne-grej, att den talande lagsportsspelaren kanske säger något felaktigt, typ som att någon skulle referera PR och säga "Och sedan overlockade han isär fållen med det rosa ångstrykjärnet?" Men varför i hela världen gör man ett blandat (nästa scen var i en domstolssal) sketch-tvprogram med skämt som bara går hem hos en liten grupp idrottsfanatiker?
   Eller är det inte bristande fackkunskaper som fattas mig? Kan det vara så simpelt att en idrottutövare med eventuell lätt läspning som gestikulerar och (gudförbjude) visar tecken på känslor och fungerande ansiktsmuskler faktiskt ska ses som komiskt? Så roligt att ett hljudligt ysteriskt (på ett manligt sätt) skrattanfall från "publiken" någon gång var tionde sekund är rimligt?
   Slutsats: programmet suger. Så ofantligt. Så borde den australienska staten ha gått in och förstört banden (eller datorfiler, eller vad man nu har i dessa moderna tider) för att förhindra att denna vederväridga skamliga produkt, under några omständigheter, exporteras. 

Srsly. Om skecther som den här är det minsta roliga i Australien förstår jag att man emigrerar.

Jag håller på med mi  grundbyxa, och lyssnar på något på (vad jag trodde var P2 men visade sig vara) Sky.fm (men om det är en webbkanal, varför hör jag den på radion? dagens teknik...)  som låter litet som Malice Mizer på en ovanligt bra dag, utan sång och onödiga moderniteter. Assez hysteriskt. LItet barockt, sådär, kanske, om jag ska slänga mig med termer jag inte alls behärskar.


Sådana kläder vill jag lära mig att göra.

Och nu är det typ flera timmar sedan jag åt frukost, så det måste väl betyda att det är ok att göra lunch nu?

Man har ju hört talas om folk som syr sig i fingrarna eller sticker sig på nålar, men jag lyckades åsamka mig själv värsta (lättsam användning av ordet) blödande såret på höger pekfinger när jag ritade mönster. Herregud liksom.

Annars är min nya favoritsysselsättning, när jag inte ser på Tabatha's Salon Takeover, att läsa J-Mos högst humoristiska recaps av samma serie på TVgasm. Problemet är bara att jag näst intill får andnöd av att försöka att inte skratta högt när det är folk i samma rum. (Vilket jag kommer slippa behöva oroa mig för när jag, snart, bor ensam. Men är det värt det?)

Tabathas Salon Takeover är inte bara höga klackar, svordomar och level den-högsta-som-finns blonde. Det är lärorikt också (när man klipper hår rör man bara saxen med tummen, var det väl?) och manar ibland till eftertanke. För finns det någonting som intresserar mig mer än dokusåpor från Bravo är det förstås språk och ord, då särskilt sådana som jag inte känner till helt väl och därmed har mycket att lära om. Hittills har jag bara ett exempel på detta, men det är viktigt nog att få ett eget inlägg. Till Martinos högst irriterande anställde, Donnie, har jag för mig, säger Tabatha ungefär "If you think this is funny, you are really f****** disillusioned."
Mhm, visst, tänker jag när jag ser det första gången. Men så, plötsligt, dagar senare börjar jag fundera: vad betyder det egentligen, att han är desillusionerad (flr det är översättningen, enligt dictionary.com)? Att han (Bonniers ordbok) är besviken, utan illusioner, utan förväntningar? Vaddå, för att han har sätter för låg standard och har för låga krav på sig själv? Det spelar egentligen ingen större roll, för det måste ju vara sant om det är på tv, men själva ordet kan jag inte släppa.  Så jag gör som ordvetaren på radio och googlar det.
Här är litet av vad jag hittade:

"If you thought millions of dollars is gonna end poverty you are seriously disillusioned."

"If you don't think Putin still runs Russia you are severely disillusioned."

"You are severely disillusioned if you think Twilight is original or deep."

"If you think social programs are helping poor children break the cycle of poverty, you are very disillusioned."

"bunny you are niave disillusioned and plain WRONG" (Nu brukar jag inte lägga större vikt vid människor som aktar sig för att använda skiljetecken och missbrukar versaler, men här måste jag göra ett undantag och fråga mig själv om man verkligen kan vara naiv och desillusionerad på samma gång?)

"If you think that this is the first administration to lie to the American people you are severely disillusioned."

I samtliga av dessa exempel skulle jag ha antagit att det författaren menade att 2a person singular är, var intet annat än motsatsen till desillusionerad. Verkar det inte snarare som att "du" i meningarna lider av för stora illusioner om, världen, ekonomin, politiken eller Twilight, snarare än en avsaknad av sådana? Det tycks som att ordet "disillusioned i sammanhanget enklast kunde bytas ut mot synonymen "felinformerad", "ute och cyklar" osv.
   Vad alla meningar (utom den dåligt skrivna, som jag bortser från) har gemensamt är att de i någon form innehåller orden "if you think", om du tror. Och jag tänker, att är inte det uttrycket, att tro, ett tecken på att man inte är desillusionerad? Är skillnaden mellan att tro och att ha illusioner verkligen så stor (bortsett från det senare ordets negativa konnotationer, dess betydelse av bedräglighet)? De båda innebär att man inte än har blivit cynisk, att saker inte behöver vara bevisat sanna (kanske är de inte det)f ör att man ska sätta tillit till dem.
   Så, varför då, får "disillusioned" plötsligt denna nya betydelse i meningskonstruktioner med just orden "if you think"?

Jag förstår inte. Jag vet inte vart jag ska vända mig för hjälp. Språkliga institutionen någonstans? Gamla engelsklärare?

Så om någon kan förklara fenomenet för mig, är jag idel öra.

Jag känner mig litet allmänt hopplös, men för en gångs skull lyckades jag faktiskt micra sojamjölken till mitt röda kanelté au lait utan att den kokade över, och mina fabulösa skor som j'adore från Ellos har kommit på posten,

Mhm, det kan hända att jag ser om tredje avsnittet av TST.  Hur bedårande, på ett karaktäristiskt fullkomligt skrämmande sätt, är hon inte när hon leende säger "Martino, give me your keys, because I'm taking over"? (Vem skulle inte ge bort  sina alla nycklar om någon bad så?)
De fjärdedelsskalade kjolmönstrena får lov vänta. 

Enligt min besöksstatistik har jag gått från två unika besökare igår, till 38 stycken idag, vilket i princip skulle vara mer än vad jag sammanlagt haft hittills. Borde jag tolka det här som ett säkert tecken på att blogg.se har some serious problem med sitt statistiksystem? Minns att det var här ni hörde det först.

Men anyways. Jag måste säga att, trots en högst originell och fascinerande mentor, så är Project Runway Australia, att döma av de avsnitt jag hunnit se, inte speciellt mycket att hänga i granen. Av någon anledning verkar det som att det är förunnat endast de nordamerikanska nationerna att kunna göra bra och hyfsat classy ersioner av tv-serien, medan Storbrittannien och Australien bara lyckas få ihop något halvdant, sjaskigt och grått - men ändå vulgärt, på något vis - med obegripliga domare och generellt-sett-inte-så-duktiga ofokuserade deltagare, suspekta priser (Grazia Magazine är inte Elle Magazine, är över huvud taget inte jämförbart med Elle), och challnges som är stulna rakt av från (och blir sämre kopior av) den amerikanska förlagan. Tack och lov då för emigrerade australienare, som Darren Hayes och Tabatha Coffey. (Ja, den här utläggningen var bara en ursäkt att få utsmycka min blogg med ytterligare en bild på den senare.)