Igår begav jag mig, väl påpälsad (min klädstil skulle perosnligen ha döpt till typ "Mark St James på ecstacy"), drogad på ipren och lätt feberrusig iväg till Göteborg för att se den briljante (oh my god det är sant, jag gick dit med högst förutfattade meningar) Peter Jöback på Lorensbergsteatern.

Först möttes jag dock av en högst traumatiserande syn, då Götaplatsen var totalt  översvämmad av.... fotbollsmänniskor, utspökade i diverse blåvita kreationer. Och fotbollsmusik. Och storbildsskärm med fotboll. Très vulgärt, och jag flydde snabbt in på biblioteket.
Jag menar, jag visste ju att något Göteborgslag hade vunnit någonting i regnet i söndags, men jag trodde ju liksom att det skulle vara bygones vid det här laget.
En varm choklad (som var god men fick mig att allvarligt fundera på att hädanefter helt utesluta mjölkprodukter ur min kost) på Eva's Paley och några imponerande sidor lästa ur Angela Carters "The Passion of New Eve" senare gav jag mig dock ut på något folktommare gator och tog mig till Lorensbergsteatern (där jag varit en gång tidigare, för länge sedan, och sett den superbe Eddie Izzard). Et voilà, Peter var vacker (duh), var vacker och till och med (...) garderobiärerna och biljettrivarna var vackra. Jag vill också ha ett jobb där man får ha en snygg uniform på sig. Fast mesta av allt: jag vill jobba på en teater/opera.

Anyways, tillbaka till the star of the evening, och själva konserten.
Den var fantastisk. Punkt slut. Peter var nästan (men bara nästan, förstås) irriterande energisk och hade ett minspel/kroppsspråk som fick Anzej Dezan att verka minimalistisk (se, där har vi en liknelse som alla förstår!) I GP säger de teatraliskt, och jag är böjd att hålla med , med den enda skillnaden att "teatralisk" i min mening i det här fallet är något enbartpositivt.

Och när jag ändå är inne på gp... "musikalmanér" är väl ett positivt ord, eller hur? Efter att ha sett de extraordinära skådespelarna/sångarna i "Panique à bord" känner jag en ofantlig beundran till dem som faktiskt kan göra musikaler bra. Så äkta musikalmanér, yay för det. (Och musikal = glättigt? Qué? Jag kan knappast använda vi-lät-oss-inspireras-av-90-talssåpoperor-"Panique à bord" som exempel för att motbevisa det, men darlings, vänta bara tills Le Cabaret des Hommes Perdus kommer ut på dvd den 3 december.)
Och till sist... hur i hela världen kan man i dagens samhälle tala om att något är "överartikulerat"? Det finns så många artister som gjort det till en sport att inte röra på läpparna samt se extremt uttråkade ut till den grad då man inte hör ett ord av vad man sjunger, att jag inte kan annat än applådera dem som faktiskt tar sig tid att uttala orden de sjunger (sedan spelar det ingen roll vad de artikulerar, Tori Amos är t.ex. lika bra trots att hon har en tendens att uttala allt ganska oortodoxt...) Att jag sedan under mina år av körsång och sånglektioner fått det inpräntat att man måste överdriva när man sjunger för att det ska låta vettigt har troligen satt sina spår trots allt...
Sluddrande är så 2006.

Men nog om lokal(..)tidningar. Jag tyckte som sagt att konserten var rent underbar. Peter Jöback är en ofantligt imponerande sångare, och mellansnacket var allmänt trevligt och sympatiskt, och roligt. Han är lite som artistvärldens Dr Phil, eller kanske snarare Tyra Banks (som hon är i sin talkshow)... ger själv lite terapi till sina gäster, men tar gärna hjälp av inbjudna experter.) I allmänhet gillar jag förresten mellansnack. Ingen (av fansen i publiken, låt oss ignorera dittvingade journalister för ett slag) förväntar sig liksom att artisten ifråga ska vara någon komiker, alla vet att det förstås till stor del är inövat (duh, man kan ju inte ställa sig på scenen oförberedd, liksom, på samma sätt som man förhoppningsvis har lärt sig texterna till sina låtar) men tror på det (om något är det ju faktiskt genomtänkt) och lyssnar glatt och andaktigt (hm...) och skrattar både åt det som är roligt och för att de trivs.
I'm so not making any sense (sense is so 2006), men iallafall. Jag gillar när folk samlas för att de vill vara där och uppskattar evenemanget i allmänhet och det blir en trevlig, snäll stämning.
Ooo, jag svamlar. Låt oss hoppas att det dröjer länge innan jag får göra konserter med mellansnack. Eller att jag får en skicklig talskrivare.

(Jag berättade just för min mor att Peter, enligt sin blogg, varit på Gyllene Prag och ätit stekt ost, och voilà så ändrade hon plötsligt helt uppfattning av honom. Gyllene Prag är något av en helig plats för henne.)

En av mina favoritkomponenter i showen igår var då Peter skulle sjunga Decembernatt (Hallelujah) - det var förresten stor årstidsspridning bland låtarna: december, sommarens sista sång, skolavslutning - och kastade upp "snö" i luften. Det är konst, man. Mer fake plastic snow (et voilà dagens första Ugly Betty-referens) åt folket.

Slutsats: tack Petter Jöback för en fabulöst fantastisk konsert. J'adore.