Festival-fabulousness.
Fred, Fred, Fred!
Och nej, jag talar inte om frånvaron av krig, utan om den fabulöse, sagolike, talangfulle Fred Johanson, som gjorde en storslagen (tonsäker) insats som producent i Melodifestivalens annars inte så värst revolutionerande pausmusikal. För den som inte vet var det även Fred som gjorde rollen som Pontus "Oh God! My arm is stuck in the bedpost!" Pilatus i filmen Jesus Christ Superstar 2000, och följaktligen har så gott som hånglat med Glenn Carter, som i sin tur fick en Judaskyss av the one and only Jérôme Pradon.
(Vänster till höger: Glenn Carter & Fred Johanson)
Men anyway, vidare. Då jag varit och sett Cats på Göteborgsoperan (duktiga dansare&sångare, fabulous dekor, fin koreografi, men oh my goodness vilken tråkig story) tvingades jag återigen rusa för att hinna hem till Melodifestivalen. Et voilà:
Magnus Uggla - För kung och fosterland
Låten var dålig och irriterande och för konceptuell, but I don't actually care för oh my God, där är Martin Kagemark i uniform igen! Inte för att den denna gång hade den minsta likhet med en lobster (se hur jag slänger mig med 1700-talsslang, vad jag menar är förstås ett befäl i den kungliga brittiska armén), men då Martin ju ändå har brutit med sin lookalike Sam West genom att skaffa sig brunt hår är jag beredd att nölja mig med det minsta.
Emilè Azar - Vi hade nå't
...Abort? Vill någon ge människan en mediacoach ?! (Denis D'Arcangelo? ...nej, kanske inte.) Har han inte lärt sig av nordamerikansk politik att det är av högsta vikt att få de konservativa kristna väljarna med sig?
I övrigt var han, trots vad som verkade som extrem nervositet, söt och charmig, och jag tyckte inte att låten var så värst dålig.
Sedan kan jag inte komma över det faktum att alla uttalar hans namn som "Émile", trots att accenten uppenbarligen är på sista e:et. Jag ifrågasätter inte, jag vill bara veta varför? Vilket språk? Hur? Själv skulle jag , rent sponatnt, om jag bara såg det skrivet, ha uttalat det ungefär "emilä". (Eller möjligen "emelie".)
Enlighten me, someone. Please.
Sanna Nielsen - Vågar du vågar jag
Låten var hyfsat schlagermysig och jag gillade hennes kläder. That's about it. Och så såg man kören dvs Martin Kagemark under uppträdandet. 'Nuff said.
Caroline af Ugglas - Jag tror på dig
Snyggast skor! Jättebra artist! Men jag gillade verkligen inte låten (eller arrangemanget). Den fick mig att tänka på väckelsemöten och tidigare nämnda konservativa kristna, vilket ingav en lätt obehagskänsla (som dock inte kunde mäta sig med den som drabbade mig vid synen av Sebastians röda långkalsonger).
After Dark - (Åh) När ni tar saken i egna händer
Clever, clever. Jag ser bilder framför mitt inre öga över hur Christer L står och instruerar kören: "Vad ni än gör, artikulera inte i refrängen."
Annars tycker jag väl kanske att den här låten, liksom den första, är lite för gimmick-y för Melodifestivalen.
Däremot ääälskar jag Christer L's klänning! Särskilt den andra versionen. Ooo, vad snygga alla (/ovanligt många) var ikväll!
(För att glädja en familjemedlem ska jag även nämna att det svenska punkbandet Perverts redan på typ 70-talet gjorde en låt - vid namn "Ronka", vilket visst ska vara någon slags Göteborgska - som hade i stort sett samma budskap som After Darks "(Åh) När Ni...")
Sarah Dawn Finer - I remember love
Låten växer tack och lov, och Sarah är festivalens bästa sångerska. O jag är så ofantligt glad att hon gick till final. Jag blev nästan lika gråtfärdig som Sarah. I'm so gonna learn to like this song. Och har jag nämnt att jag avgudar sång/are/erksor som står still (förutom diva-rörelser med armarna) och sjunger och bara ser totalt mäktiga ut?
Verona - La musica
Min musikaliska favorit, egentligen. Lite Paradiso, sådär.
Och snygg klänning hon med. Och vilken plats hamnade den här på, sade ni? Sist? Ja ja ja. Whatever.
Andreas Johnson - A little bit of love
Alltså, jag hatar fortfarande inte låten, men den blir snabbt tjatig. Och den var bättre när man slapp se människan. Han har något nonchalant över sig som jag stör mig på.
And that's that. Inga mer låtat i år.
Ciao! Layla tov, Eropa!
(Vänster till höger: Glenn Carter & Fred Johanson)
Men anyway, vidare. Då jag varit och sett Cats på Göteborgsoperan (duktiga dansare&sångare, fabulous dekor, fin koreografi, men oh my goodness vilken tråkig story) tvingades jag återigen rusa för att hinna hem till Melodifestivalen. Et voilà:
Magnus Uggla - För kung och fosterland
Låten var dålig och irriterande och för konceptuell, but I don't actually care för oh my God, där är Martin Kagemark i uniform igen! Inte för att den denna gång hade den minsta likhet med en lobster (se hur jag slänger mig med 1700-talsslang, vad jag menar är förstås ett befäl i den kungliga brittiska armén), men då Martin ju ändå har brutit med sin lookalike Sam West genom att skaffa sig brunt hår är jag beredd att nölja mig med det minsta.
Emilè Azar - Vi hade nå't
...Abort? Vill någon ge människan en mediacoach ?! (Denis D'Arcangelo? ...nej, kanske inte.) Har han inte lärt sig av nordamerikansk politik att det är av högsta vikt att få de konservativa kristna väljarna med sig?
I övrigt var han, trots vad som verkade som extrem nervositet, söt och charmig, och jag tyckte inte att låten var så värst dålig.
Sedan kan jag inte komma över det faktum att alla uttalar hans namn som "Émile", trots att accenten uppenbarligen är på sista e:et. Jag ifrågasätter inte, jag vill bara veta varför? Vilket språk? Hur? Själv skulle jag , rent sponatnt, om jag bara såg det skrivet, ha uttalat det ungefär "emilä". (Eller möjligen "emelie".)
Enlighten me, someone. Please.
Sanna Nielsen - Vågar du vågar jag
Låten var hyfsat schlagermysig och jag gillade hennes kläder. That's about it. Och så såg man kören dvs Martin Kagemark under uppträdandet. 'Nuff said.
Caroline af Ugglas - Jag tror på dig
Snyggast skor! Jättebra artist! Men jag gillade verkligen inte låten (eller arrangemanget). Den fick mig att tänka på väckelsemöten och tidigare nämnda konservativa kristna, vilket ingav en lätt obehagskänsla (som dock inte kunde mäta sig med den som drabbade mig vid synen av Sebastians röda långkalsonger).
After Dark - (Åh) När ni tar saken i egna händer
Clever, clever. Jag ser bilder framför mitt inre öga över hur Christer L står och instruerar kören: "Vad ni än gör, artikulera inte i refrängen."
Annars tycker jag väl kanske att den här låten, liksom den första, är lite för gimmick-y för Melodifestivalen.
Däremot ääälskar jag Christer L's klänning! Särskilt den andra versionen. Ooo, vad snygga alla (/ovanligt många) var ikväll!
(För att glädja en familjemedlem ska jag även nämna att det svenska punkbandet Perverts redan på typ 70-talet gjorde en låt - vid namn "Ronka", vilket visst ska vara någon slags Göteborgska - som hade i stort sett samma budskap som After Darks "(Åh) När Ni...")
Sarah Dawn Finer - I remember love
Låten växer tack och lov, och Sarah är festivalens bästa sångerska. O jag är så ofantligt glad att hon gick till final. Jag blev nästan lika gråtfärdig som Sarah. I'm so gonna learn to like this song. Och har jag nämnt att jag avgudar sång/are/erksor som står still (förutom diva-rörelser med armarna) och sjunger och bara ser totalt mäktiga ut?
Verona - La musica
Min musikaliska favorit, egentligen. Lite Paradiso, sådär.
Och snygg klänning hon med. Och vilken plats hamnade den här på, sade ni? Sist? Ja ja ja. Whatever.
Andreas Johnson - A little bit of love
Alltså, jag hatar fortfarande inte låten, men den blir snabbt tjatig. Och den var bättre när man slapp se människan. Han har något nonchalant över sig som jag stör mig på.
And that's that. Inga mer låtat i år.
Ciao! Layla tov, Eropa!
La Musique
Alltså var det Melodifestival igår igen. Jag var på väg att missa den efter att ha varit på ett folktunnt fikamöte i Göteborg, men rusade i mina högklackade skor, bloomers och klänning från bussen uppför grusvägen till huset och hann i sista sekund innan showen började. Fårga: var det då värt det?
Tja, liksom första veckan lundlät programledaren helt att imponera. Finlandsresan förstod jag inte överhuvudtaget poängen med. Och att rulla eftertexterna för tidigt...?
Vad som upprörde mig mest över resultatet var egentligen att Magnus Carlsson inte gick vidare till Andra Chansen. Inte för att jag tyckte så värst mycket om hans låt eller något, men det känns ändå som om Magnus och Andra Chansen hör ihop på något vis (eller borde göra det iallafall).
Att han-där-från-idol-som-lät-som-Andreas-Johnsson gick vidare var däremot ingen chock, även om det onekligen är rent skandalöst. Which I'll be getting back to in the betygsättning:
Måns Zelmerlöw - Cara Mia
Refrängen är ju ett sådant antiklimax, och jag förstår ärligt talat inte varför han sjunger på italienska. (Brukar inte Gomez i The Addams Family kalla Morticia "cara mia", utan vidare förklaring, är titeln möjligen en referens till detta?) Måns är förstås bedårande, men, som man hade sagt på Bravo: Don't bore Nina.
Dock skulle bidraget passa utmärkt att representera Malta i ESC,
MissMatch - Drop Dead
Jag glömde helt bort det här bidraget efter att ha hört det på radio i Fredags, och det säger väl det mesta om det. Dåligt, ologisktoch ack så forgettable. Men deras kroppsutsmyckningar var lite snygga.
Magnus Carlsson - Live Forever
Stor förbättring sedan förra året, men inget revolutionerande. Fast han borde kanske ha investerat i några extra dansare; han såg lite ensam ut på scenen.
Sheida - I mina drömmar, mani armani taha
Man kan ju inte låta bli att undra om hela den här idén med att sjunag på tre olika språk bara är en urskt för att kunna upprepa samma ca fyra meningar i tre minuter?Och gäll sång också, usch.
The Attic feat. Therese - The Arrival
Superb låt och ursnygg show, för att inte tala om Thereses dräkt. Även om låten kanske aldrig hade någon chans att gå vidare i tävlingen är vi glada över att ha fått uppleva den åtminsotne en gång....
Sebastian - When the night comes calling
Jag är en av de uppenbarligen få som avskydde Andreas Johnsons låt förra året, så naturligtvis är detta mest som en hemsk mardröm som upprepar sig. Som en familjemedlem nämnda, tycks Sebastian totalt sakna det man kallar "äkthet". Jag skulle inte tro på ett ord han sade. Och de där förskräckliga röda långkalsongerna/byxorna gjorde mig rentav illa berörd. Usch! Bort! Kära goda stylister, gör så att han har på sig något annat i finalen.
Sonja Aldén - För att du finns
Ooo, mysigt... Plötsligt smärtar det mindre att Shirley inte är med i år. Låten är i min mening jättefin, och Sonja gör den galant och med känsla (might want to try that some time, Sebastian...) Men återigen, o stora stylist, man kan ju för guds skull inte klä på människan en minisommarklänning och sedan bara sätta på übervindmaskinen; allt jag kunde tänka var att det såg jättekallt ut.
Nanne Grönvall - Jag måste kyssa dig
Låter inte det här bara som en upp-speedad version av Bo Kaspers' "Nu ska du få en puss av mig"-låt? Och jag gillar inte Bo Kaspers. Hursomhelst är Nanne såpass bra att man automatiskt bortser från eventuella brister hos låten. Och dansen var snygg. Och hon borde ha gått till final.
Tja, liksom första veckan lundlät programledaren helt att imponera. Finlandsresan förstod jag inte överhuvudtaget poängen med. Och att rulla eftertexterna för tidigt...?
Vad som upprörde mig mest över resultatet var egentligen att Magnus Carlsson inte gick vidare till Andra Chansen. Inte för att jag tyckte så värst mycket om hans låt eller något, men det känns ändå som om Magnus och Andra Chansen hör ihop på något vis (eller borde göra det iallafall).
Att han-där-från-idol-som-lät-som-Andreas-Johnsson gick vidare var däremot ingen chock, även om det onekligen är rent skandalöst. Which I'll be getting back to in the betygsättning:
Måns Zelmerlöw - Cara Mia
Refrängen är ju ett sådant antiklimax, och jag förstår ärligt talat inte varför han sjunger på italienska. (Brukar inte Gomez i The Addams Family kalla Morticia "cara mia", utan vidare förklaring, är titeln möjligen en referens till detta?) Måns är förstås bedårande, men, som man hade sagt på Bravo: Don't bore Nina.
Dock skulle bidraget passa utmärkt att representera Malta i ESC,
MissMatch - Drop Dead
Jag glömde helt bort det här bidraget efter att ha hört det på radio i Fredags, och det säger väl det mesta om det. Dåligt, ologisktoch ack så forgettable. Men deras kroppsutsmyckningar var lite snygga.
Magnus Carlsson - Live Forever
Stor förbättring sedan förra året, men inget revolutionerande. Fast han borde kanske ha investerat i några extra dansare; han såg lite ensam ut på scenen.
Sheida - I mina drömmar, mani armani taha
Man kan ju inte låta bli att undra om hela den här idén med att sjunag på tre olika språk bara är en urskt för att kunna upprepa samma ca fyra meningar i tre minuter?Och gäll sång också, usch.
The Attic feat. Therese - The Arrival
Superb låt och ursnygg show, för att inte tala om Thereses dräkt. Även om låten kanske aldrig hade någon chans att gå vidare i tävlingen är vi glada över att ha fått uppleva den åtminsotne en gång....
Sebastian - When the night comes calling
Jag är en av de uppenbarligen få som avskydde Andreas Johnsons låt förra året, så naturligtvis är detta mest som en hemsk mardröm som upprepar sig. Som en familjemedlem nämnda, tycks Sebastian totalt sakna det man kallar "äkthet". Jag skulle inte tro på ett ord han sade. Och de där förskräckliga röda långkalsongerna/byxorna gjorde mig rentav illa berörd. Usch! Bort! Kära goda stylister, gör så att han har på sig något annat i finalen.
Sonja Aldén - För att du finns
Ooo, mysigt... Plötsligt smärtar det mindre att Shirley inte är med i år. Låten är i min mening jättefin, och Sonja gör den galant och med känsla (might want to try that some time, Sebastian...) Men återigen, o stora stylist, man kan ju för guds skull inte klä på människan en minisommarklänning och sedan bara sätta på übervindmaskinen; allt jag kunde tänka var att det såg jättekallt ut.
Nanne Grönvall - Jag måste kyssa dig
Låter inte det här bara som en upp-speedad version av Bo Kaspers' "Nu ska du få en puss av mig"-låt? Och jag gillar inte Bo Kaspers. Hursomhelst är Nanne såpass bra att man automatiskt bortser från eventuella brister hos låten. Och dansen var snygg. Och hon borde ha gått till final.
Schlagerhög
Hello, darlings!
In the words of Ola Salo: alternativmusiken är för tråkig.
Alltså sätts allt hopp om god musik oundvikligen till några (fler och fler) veckor i kalla februari-mars då våra förfrusna och desperata öron bombarderas av en samlinglåtar som aldrig slutar förbrylla i sin eviga förmåga att vara både spretig och slätstruken på samma gång.Anyways, till skillnad från förra veckans inte-så-storslagna evenemang glittarde Göteborg desto mer, även ordagrannt, och det visade sig till och med finnas hopp för programledaren. Vem vet, jag kanske har varit lite för hård mot honom, det kan after all inte vara lätt att fylla den lysande Lenas stilriktiga skor.Hursomhelst var Matrix-sketchen très trevlig, med Christer i solglasögon och Lena i, um, kök. (Believe it or not har jag faktiskt sett den första Matrix-filmen, men det är dock allt.)
Jag skulle även vilja nämna det faktum att det bidrag jag röstade flest gånger på kom på sista plats igår. I am telling you, de är inget annat än en förbannelse, och jag vet precis vem som satte igång det hela, ja.
Voilà, tänk er en liten melodifestivalfrälst nioårig flicka, naiv för världens ondksa och svenska folkets brist på smak. The big night (det var på den tiden, innan kvalen) anländer, och hennes oskyldiga syn- och hörselorgan fångas av en sällsam sång om hemlig kärlek... Av någon anledning (<-- jag försöker verka som att jag är over that, men sanningen att säga jag tycker fortfarande att sången sparkar derrière) röstar hon alltså på Christer Björkman och dennes Välkommen Hem, och vad händer sedan? Jo, den kommer sist. Och vad kan en nioåring tänka annat än att det är så här det ska vara, hon är för alltid dömd att i ensamhet idolisera de oomtyckta och de förbisedda (begreppen "punk" eller "Jag är så jävla alternativ!!!" fanns ej hennes vokabulär)... Christer Björkman är alltså guilty, och skåda här mina bevis för att det är onda makter (kan Carola månne vara inblandad ?) snarare än otur - dålig smak är inte ett alternativ, i min tolking av situationen. Le Statistik:
1999: Christer Björkman - Välkommen hem SIST, med fem poäng, alltså 36 poäng mindre än de som kom på näst sista plats
(2004: Pay TV - Trendy Discoteque Sjätte plats, men i deltävling, så mycket sämre kunde det inte ha gått mycket sämre
2005: Rickard Engfors & Katarina Fallholm - Ready for me (kycklinggula tights! ballonger i håret) SIST, i deltävling t.o.m.
(Jag kan även nämna att jag gillade Kwaanza, när det begav sig samma år. Succén uteblev.)
2006: ESC: Andorra - Jenny - Sense tu SIST, i kvaltävling for heaven's sake
2007: Regina Lund - Rainbow star SIST, i deltävling t.o.m.
Hursomhelst, nu till min subjektiva bedömningen av gårdagens bidrag, betygsatta med från en till hela fem Dana International. Och var varnade att jag tycker om att ge höga poäng.
Regina Lund - Rainbow Star
Tu es parfaite, exactement comme tu es.
Regina, sjuk eller ej (jag hostar och lider med henne), bevisar sig i rymddräkt helt värdig av sitt namn.
Låten är som helst absolutely fabulous, och [gay]disco onekligen en av de trevligare musikstilarna. And I'm telling you, i ESC vill jag intet hellre än att höra ett anthem, ännu en oorginell kreation om (framtids-)tro, hopp och kärlek.
Och kläderna, tja, hon smälte ju iallafall inte in i mängden. Och hur kan man inte bli åtmisntone litet lycklig och varm i hjärtat när en kvinna gör ett helt scenframträdande utan att visa en millimeter mer hud än den i ansiktet. Och de röda handskarna... mmm. Spektakulära. Love the contrast.
Marie Lindberg - Trying to recall
Marie må vara bedårande och söt och charmig och ha en hyfsat fin röst, menen av de saker jag tycker mindre om är väna och slätstrukna singer-songwriters. Om man nu skriver sina egna texter till sövande melodier och kryddar dem sparsmakat med bara lite gitarr och några få andra instrument i bakgrunden, så får man bannemej lägga in några ord någonstans som väcker publiken. Låt mig ta ett exempel från Tori Amos, den mest magnifika av alla dessa storslagna kvinnor som skapar musik (och en av dem som inspirerat Marie Lindberg): i låten panckake sjunger "it seems in vogue to be a closet misogynist homophobe". Försök säga det snabbt ett par gånger efter varandra! Tyvärr saknade Maries låt dylika wakeup-calls, och var bara sådär tråkig och en total besvikelse. Askungen i all ära, men jag ser hellre den fula styvsystern med divalater i faux-fur kappfickan och en sårad stolthet och ett blödande hjärta att sjunga ut som om hennes liv hängde på det, som en desperat men dräpande revansch på den värld som gladde sig så åt hennes olycka. (Jag får ursäkta mina dramatiska utspel med att jag på senaste tiden varit lätt besatt av filmen The Phantom of the Opéra och dess fantastiska leading ladies, samt den italiensk-egyptisk-franska legenden Dalida.)
Jimmy Jansson - Amanda
Y'know, I never thought I'd say this, men jag hatar inte det här. Det är liksom som om en ung Per Gessle gjorde en Håkan Hellström-typ-låtar för åttaåringar, och resultatet blir ärligt talat ganska trevligt. Och han har ju onekligen energi, och gör det han gör bra, även om det inte passar alla (åldrar?).
Cosmo4 - What's your name
"Peek-a-boo" (stavning?) var ju onekligen förra sommarens stora muskilaiska händelse, och Cosmo4 är i likhet med föregående artist duktiga på sin sak. Men den här låten är tyvärr inte lika spännande som deras tidigare verk, så... klippt och skuren för radio, men inte så kul i Melodifestivalen.
Lustans Lakejer - Allt vi trodde på en gång
Ponera att Orup och Rikard Wolff fick ett kärleksbarn tillsammans; om detta barn sedan fick för sig att kasta sig in på musikens bana skulle det låta som det därså här. Och det sorgliga är att låten troligen varit bättre om antingen Orup eller Rikard gjort den, som det är låter den bara all over the place. Jag är för ung (eller för ointresserad allt från 80-talet och tidiagre är trots allt inte en blind fläck för mig) för att ha någon uppfattning om Lustans Lakejer i sig, vilket skulle kunna bidra till min totala oförståelse inför bidraget.
Jessica Andersson - Kom
Hon sjunger ju bra, men ouch vilken tråkig låt ("Kalla nätter" var mycket bättre, även om stylingen då inte var någon succé.) Den var så tråkig att jag fann mig själv upptagen med att spana på körkillarna istället (kören, ja... what's up med Martin Kagemarks hår? brukar det inte vara blondare? som Sam West...) Lägg även märke till det återkommande temat med Män, med stort M, i gårdagens kvaltävling. Först var det Cosmopoliterna som sjöng att de inte ville ha någoin "boy" utan en "man", en riktig "alpha male", och nu brister Jessica ut i de poetiska textraderna:
"om du vill va' min man
visa vad du kan
ja kom visa att du är en man"
Vaddå, för att hon vill utesluta möjligheten att hennes beundrare as a matter of fact skulle kunna vara en drag king? För den risken är ju alltid så stor... Men som sagt, de tycks vara som besatta av Män med stort M, vad dessa nu innebär.
Sedan förstår jag inte riktigt hela det där budskapet i texten (förutom att Shania Twain sade det bättre för länge länge sedan), om att materiella tillgångar och spenderande av sådana skulle vara så obetydligt.
Istället minns jag vad Carson Kressley (den fashionabelt flamboyanta fjollan från Fab Five) en gång sa, på ett ungefär: "I'm bisexual. Buy me something and I'll get really sexual." (Ett citat som förstås aldrig blir lika snyggt när man skriver ut det som när det uttalas. Sigh.)
Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé - Första gången
Jag älskar sådan här musik och den här låten, det är bara att acceptera. Svante hade jag knappt hört förr, men han var ju förstås superb, och Anne-Lie som annars brukar låta endast skrikig imponerade stort. Angående stylingen sedan, så var Svantes glitterkavaj klassisk fab, och Anne-Lies klänning, om än alldeles för kort för årstiden, ganska snygg. Det gröna skärpet gjorde att den påminde litet (med betoning på litet) om Laura Bennets designmästerverk i grått och chartreuse från...
The Ark - The worrying kind
Låten är ju förskräckligt tråkig (förutom Love Grows liknar den ju även Michelan gelo, ouch...), det håller jag fast vid, men Ola Salos talang ligger i att han kan få oss att helt bortse från sådant. För oh my goddes, föörutom att han är en superb sångare och performer såg Ola drop dead gorgeous ut, och de där fjädrarna på jackan vara bara oh-so-fabulous. (Får vi månne se zlouti-fjädrar i finalen? that only makes sense of man är à jour med den franska musikalscenen, non?) Och en energisk artist är alltid (eller, för det mesta) bra. Om artisten uppträder som om det är det roligaste och mest spännande som någonsin hänt blir man snart övertgygad om att det är så...
And that's it, then. En hel vecka kvar, att ta sig samman och förbereda sig på nästa big event...
Ciao!
In the words of Ola Salo: alternativmusiken är för tråkig.
Alltså sätts allt hopp om god musik oundvikligen till några (fler och fler) veckor i kalla februari-mars då våra förfrusna och desperata öron bombarderas av en samlinglåtar som aldrig slutar förbrylla i sin eviga förmåga att vara både spretig och slätstruken på samma gång.Anyways, till skillnad från förra veckans inte-så-storslagna evenemang glittarde Göteborg desto mer, även ordagrannt, och det visade sig till och med finnas hopp för programledaren. Vem vet, jag kanske har varit lite för hård mot honom, det kan after all inte vara lätt att fylla den lysande Lenas stilriktiga skor.Hursomhelst var Matrix-sketchen très trevlig, med Christer i solglasögon och Lena i, um, kök. (Believe it or not har jag faktiskt sett den första Matrix-filmen, men det är dock allt.)
Jag skulle även vilja nämna det faktum att det bidrag jag röstade flest gånger på kom på sista plats igår. I am telling you, de är inget annat än en förbannelse, och jag vet precis vem som satte igång det hela, ja.
Voilà, tänk er en liten melodifestivalfrälst nioårig flicka, naiv för världens ondksa och svenska folkets brist på smak. The big night (det var på den tiden, innan kvalen) anländer, och hennes oskyldiga syn- och hörselorgan fångas av en sällsam sång om hemlig kärlek... Av någon anledning (<-- jag försöker verka som att jag är over that, men sanningen att säga jag tycker fortfarande att sången sparkar derrière) röstar hon alltså på Christer Björkman och dennes Välkommen Hem, och vad händer sedan? Jo, den kommer sist. Och vad kan en nioåring tänka annat än att det är så här det ska vara, hon är för alltid dömd att i ensamhet idolisera de oomtyckta och de förbisedda (begreppen "punk" eller "Jag är så jävla alternativ!!!" fanns ej hennes vokabulär)... Christer Björkman är alltså guilty, och skåda här mina bevis för att det är onda makter (kan Carola månne vara inblandad ?) snarare än otur - dålig smak är inte ett alternativ, i min tolking av situationen. Le Statistik:
1999: Christer Björkman - Välkommen hem SIST, med fem poäng, alltså 36 poäng mindre än de som kom på näst sista plats
(2004: Pay TV - Trendy Discoteque Sjätte plats, men i deltävling, så mycket sämre kunde det inte ha gått mycket sämre
2005: Rickard Engfors & Katarina Fallholm - Ready for me (kycklinggula tights! ballonger i håret) SIST, i deltävling t.o.m.
(Jag kan även nämna att jag gillade Kwaanza, när det begav sig samma år. Succén uteblev.)
2006: ESC: Andorra - Jenny - Sense tu SIST, i kvaltävling for heaven's sake
2007: Regina Lund - Rainbow star SIST, i deltävling t.o.m.
Hursomhelst, nu till min subjektiva bedömningen av gårdagens bidrag, betygsatta med från en till hela fem Dana International. Och var varnade att jag tycker om att ge höga poäng.
Regina Lund - Rainbow Star
Tu es parfaite, exactement comme tu es.
Regina, sjuk eller ej (jag hostar och lider med henne), bevisar sig i rymddräkt helt värdig av sitt namn.
Låten är som helst absolutely fabulous, och [gay]disco onekligen en av de trevligare musikstilarna. And I'm telling you, i ESC vill jag intet hellre än att höra ett anthem, ännu en oorginell kreation om (framtids-)tro, hopp och kärlek.
Och kläderna, tja, hon smälte ju iallafall inte in i mängden. Och hur kan man inte bli åtmisntone litet lycklig och varm i hjärtat när en kvinna gör ett helt scenframträdande utan att visa en millimeter mer hud än den i ansiktet. Och de röda handskarna... mmm. Spektakulära. Love the contrast.
Marie Lindberg - Trying to recall
Marie må vara bedårande och söt och charmig och ha en hyfsat fin röst, menen av de saker jag tycker mindre om är väna och slätstrukna singer-songwriters. Om man nu skriver sina egna texter till sövande melodier och kryddar dem sparsmakat med bara lite gitarr och några få andra instrument i bakgrunden, så får man bannemej lägga in några ord någonstans som väcker publiken. Låt mig ta ett exempel från Tori Amos, den mest magnifika av alla dessa storslagna kvinnor som skapar musik (och en av dem som inspirerat Marie Lindberg): i låten panckake sjunger "it seems in vogue to be a closet misogynist homophobe". Försök säga det snabbt ett par gånger efter varandra! Tyvärr saknade Maries låt dylika wakeup-calls, och var bara sådär tråkig och en total besvikelse. Askungen i all ära, men jag ser hellre den fula styvsystern med divalater i faux-fur kappfickan och en sårad stolthet och ett blödande hjärta att sjunga ut som om hennes liv hängde på det, som en desperat men dräpande revansch på den värld som gladde sig så åt hennes olycka. (Jag får ursäkta mina dramatiska utspel med att jag på senaste tiden varit lätt besatt av filmen The Phantom of the Opéra och dess fantastiska leading ladies, samt den italiensk-egyptisk-franska legenden Dalida.)
Jimmy Jansson - Amanda
Y'know, I never thought I'd say this, men jag hatar inte det här. Det är liksom som om en ung Per Gessle gjorde en Håkan Hellström-typ-låtar för åttaåringar, och resultatet blir ärligt talat ganska trevligt. Och han har ju onekligen energi, och gör det han gör bra, även om det inte passar alla (åldrar?).
Cosmo4 - What's your name
"Peek-a-boo" (stavning?) var ju onekligen förra sommarens stora muskilaiska händelse, och Cosmo4 är i likhet med föregående artist duktiga på sin sak. Men den här låten är tyvärr inte lika spännande som deras tidigare verk, så... klippt och skuren för radio, men inte så kul i Melodifestivalen.
Lustans Lakejer - Allt vi trodde på en gång
Ponera att Orup och Rikard Wolff fick ett kärleksbarn tillsammans; om detta barn sedan fick för sig att kasta sig in på musikens bana skulle det låta som det därså här. Och det sorgliga är att låten troligen varit bättre om antingen Orup eller Rikard gjort den, som det är låter den bara all over the place. Jag är för ung (eller för ointresserad allt från 80-talet och tidiagre är trots allt inte en blind fläck för mig) för att ha någon uppfattning om Lustans Lakejer i sig, vilket skulle kunna bidra till min totala oförståelse inför bidraget.
Jessica Andersson - Kom
Hon sjunger ju bra, men ouch vilken tråkig låt ("Kalla nätter" var mycket bättre, även om stylingen då inte var någon succé.) Den var så tråkig att jag fann mig själv upptagen med att spana på körkillarna istället (kören, ja... what's up med Martin Kagemarks hår? brukar det inte vara blondare? som Sam West...) Lägg även märke till det återkommande temat med Män, med stort M, i gårdagens kvaltävling. Först var det Cosmopoliterna som sjöng att de inte ville ha någoin "boy" utan en "man", en riktig "alpha male", och nu brister Jessica ut i de poetiska textraderna:
"om du vill va' min man
visa vad du kan
ja kom visa att du är en man"
Vaddå, för att hon vill utesluta möjligheten att hennes beundrare as a matter of fact skulle kunna vara en drag king? För den risken är ju alltid så stor... Men som sagt, de tycks vara som besatta av Män med stort M, vad dessa nu innebär.
Sedan förstår jag inte riktigt hela det där budskapet i texten (förutom att Shania Twain sade det bättre för länge länge sedan), om att materiella tillgångar och spenderande av sådana skulle vara så obetydligt.
Istället minns jag vad Carson Kressley (den fashionabelt flamboyanta fjollan från Fab Five) en gång sa, på ett ungefär: "I'm bisexual. Buy me something and I'll get really sexual." (Ett citat som förstås aldrig blir lika snyggt när man skriver ut det som när det uttalas. Sigh.)
Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé - Första gången
Jag älskar sådan här musik och den här låten, det är bara att acceptera. Svante hade jag knappt hört förr, men han var ju förstås superb, och Anne-Lie som annars brukar låta endast skrikig imponerade stort. Angående stylingen sedan, så var Svantes glitterkavaj klassisk fab, och Anne-Lies klänning, om än alldeles för kort för årstiden, ganska snygg. Det gröna skärpet gjorde att den påminde litet (med betoning på litet) om Laura Bennets designmästerverk i grått och chartreuse från...
The Ark - The worrying kind
Låten är ju förskräckligt tråkig (förutom Love Grows liknar den ju även Michelan gelo, ouch...), det håller jag fast vid, men Ola Salos talang ligger i att han kan få oss att helt bortse från sådant. För oh my goddes, föörutom att han är en superb sångare och performer såg Ola drop dead gorgeous ut, och de där fjädrarna på jackan vara bara oh-so-fabulous. (Får vi månne se zlouti-fjädrar i finalen? that only makes sense of man är à jour med den franska musikalscenen, non?) Och en energisk artist är alltid (eller, för det mesta) bra. Om artisten uppträder som om det är det roligaste och mest spännande som någonsin hänt blir man snart övertgygad om att det är så...
And that's it, then. En hel vecka kvar, att ta sig samman och förbereda sig på nästa big event...
Ciao!
