Schlagerhög
Hello, darlings!
In the words of Ola Salo: alternativmusiken är för tråkig.
Alltså sätts allt hopp om god musik oundvikligen till några (fler och fler) veckor i kalla februari-mars då våra förfrusna och desperata öron bombarderas av en samlinglåtar som aldrig slutar förbrylla i sin eviga förmåga att vara både spretig och slätstruken på samma gång.Anyways, till skillnad från förra veckans inte-så-storslagna evenemang glittarde Göteborg desto mer, även ordagrannt, och det visade sig till och med finnas hopp för programledaren. Vem vet, jag kanske har varit lite för hård mot honom, det kan after all inte vara lätt att fylla den lysande Lenas stilriktiga skor.Hursomhelst var Matrix-sketchen très trevlig, med Christer i solglasögon och Lena i, um, kök. (Believe it or not har jag faktiskt sett den första Matrix-filmen, men det är dock allt.)
Jag skulle även vilja nämna det faktum att det bidrag jag röstade flest gånger på kom på sista plats igår. I am telling you, de är inget annat än en förbannelse, och jag vet precis vem som satte igång det hela, ja.
Voilà, tänk er en liten melodifestivalfrälst nioårig flicka, naiv för världens ondksa och svenska folkets brist på smak. The big night (det var på den tiden, innan kvalen) anländer, och hennes oskyldiga syn- och hörselorgan fångas av en sällsam sång om hemlig kärlek... Av någon anledning (<-- jag försöker verka som att jag är over that, men sanningen att säga jag tycker fortfarande att sången sparkar derrière) röstar hon alltså på Christer Björkman och dennes Välkommen Hem, och vad händer sedan? Jo, den kommer sist. Och vad kan en nioåring tänka annat än att det är så här det ska vara, hon är för alltid dömd att i ensamhet idolisera de oomtyckta och de förbisedda (begreppen "punk" eller "Jag är så jävla alternativ!!!" fanns ej hennes vokabulär)... Christer Björkman är alltså guilty, och skåda här mina bevis för att det är onda makter (kan Carola månne vara inblandad ?) snarare än otur - dålig smak är inte ett alternativ, i min tolking av situationen. Le Statistik:
1999: Christer Björkman - Välkommen hem SIST, med fem poäng, alltså 36 poäng mindre än de som kom på näst sista plats
(2004: Pay TV - Trendy Discoteque Sjätte plats, men i deltävling, så mycket sämre kunde det inte ha gått mycket sämre
2005: Rickard Engfors & Katarina Fallholm - Ready for me (kycklinggula tights! ballonger i håret) SIST, i deltävling t.o.m.
(Jag kan även nämna att jag gillade Kwaanza, när det begav sig samma år. Succén uteblev.)
2006: ESC: Andorra - Jenny - Sense tu SIST, i kvaltävling for heaven's sake
2007: Regina Lund - Rainbow star SIST, i deltävling t.o.m.
Hursomhelst, nu till min subjektiva bedömningen av gårdagens bidrag, betygsatta med från en till hela fem Dana International. Och var varnade att jag tycker om att ge höga poäng.
Regina Lund - Rainbow Star
Tu es parfaite, exactement comme tu es.
Regina, sjuk eller ej (jag hostar och lider med henne), bevisar sig i rymddräkt helt värdig av sitt namn.
Låten är som helst absolutely fabulous, och [gay]disco onekligen en av de trevligare musikstilarna. And I'm telling you, i ESC vill jag intet hellre än att höra ett anthem, ännu en oorginell kreation om (framtids-)tro, hopp och kärlek.
Och kläderna, tja, hon smälte ju iallafall inte in i mängden. Och hur kan man inte bli åtmisntone litet lycklig och varm i hjärtat när en kvinna gör ett helt scenframträdande utan att visa en millimeter mer hud än den i ansiktet. Och de röda handskarna... mmm. Spektakulära. Love the contrast.
Marie Lindberg - Trying to recall
Marie må vara bedårande och söt och charmig och ha en hyfsat fin röst, menen av de saker jag tycker mindre om är väna och slätstrukna singer-songwriters. Om man nu skriver sina egna texter till sövande melodier och kryddar dem sparsmakat med bara lite gitarr och några få andra instrument i bakgrunden, så får man bannemej lägga in några ord någonstans som väcker publiken. Låt mig ta ett exempel från Tori Amos, den mest magnifika av alla dessa storslagna kvinnor som skapar musik (och en av dem som inspirerat Marie Lindberg): i låten panckake sjunger "it seems in vogue to be a closet misogynist homophobe". Försök säga det snabbt ett par gånger efter varandra! Tyvärr saknade Maries låt dylika wakeup-calls, och var bara sådär tråkig och en total besvikelse. Askungen i all ära, men jag ser hellre den fula styvsystern med divalater i faux-fur kappfickan och en sårad stolthet och ett blödande hjärta att sjunga ut som om hennes liv hängde på det, som en desperat men dräpande revansch på den värld som gladde sig så åt hennes olycka. (Jag får ursäkta mina dramatiska utspel med att jag på senaste tiden varit lätt besatt av filmen The Phantom of the Opéra och dess fantastiska leading ladies, samt den italiensk-egyptisk-franska legenden Dalida.)
Jimmy Jansson - Amanda
Y'know, I never thought I'd say this, men jag hatar inte det här. Det är liksom som om en ung Per Gessle gjorde en Håkan Hellström-typ-låtar för åttaåringar, och resultatet blir ärligt talat ganska trevligt. Och han har ju onekligen energi, och gör det han gör bra, även om det inte passar alla (åldrar?).
Cosmo4 - What's your name
"Peek-a-boo" (stavning?) var ju onekligen förra sommarens stora muskilaiska händelse, och Cosmo4 är i likhet med föregående artist duktiga på sin sak. Men den här låten är tyvärr inte lika spännande som deras tidigare verk, så... klippt och skuren för radio, men inte så kul i Melodifestivalen.
Lustans Lakejer - Allt vi trodde på en gång
Ponera att Orup och Rikard Wolff fick ett kärleksbarn tillsammans; om detta barn sedan fick för sig att kasta sig in på musikens bana skulle det låta som det därså här. Och det sorgliga är att låten troligen varit bättre om antingen Orup eller Rikard gjort den, som det är låter den bara all over the place. Jag är för ung (eller för ointresserad allt från 80-talet och tidiagre är trots allt inte en blind fläck för mig) för att ha någon uppfattning om Lustans Lakejer i sig, vilket skulle kunna bidra till min totala oförståelse inför bidraget.
Jessica Andersson - Kom
Hon sjunger ju bra, men ouch vilken tråkig låt ("Kalla nätter" var mycket bättre, även om stylingen då inte var någon succé.) Den var så tråkig att jag fann mig själv upptagen med att spana på körkillarna istället (kören, ja... what's up med Martin Kagemarks hår? brukar det inte vara blondare? som Sam West...) Lägg även märke till det återkommande temat med Män, med stort M, i gårdagens kvaltävling. Först var det Cosmopoliterna som sjöng att de inte ville ha någoin "boy" utan en "man", en riktig "alpha male", och nu brister Jessica ut i de poetiska textraderna:
"om du vill va' min man
visa vad du kan
ja kom visa att du är en man"
Vaddå, för att hon vill utesluta möjligheten att hennes beundrare as a matter of fact skulle kunna vara en drag king? För den risken är ju alltid så stor... Men som sagt, de tycks vara som besatta av Män med stort M, vad dessa nu innebär.
Sedan förstår jag inte riktigt hela det där budskapet i texten (förutom att Shania Twain sade det bättre för länge länge sedan), om att materiella tillgångar och spenderande av sådana skulle vara så obetydligt.
Istället minns jag vad Carson Kressley (den fashionabelt flamboyanta fjollan från Fab Five) en gång sa, på ett ungefär: "I'm bisexual. Buy me something and I'll get really sexual." (Ett citat som förstås aldrig blir lika snyggt när man skriver ut det som när det uttalas. Sigh.)
Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé - Första gången
Jag älskar sådan här musik och den här låten, det är bara att acceptera. Svante hade jag knappt hört förr, men han var ju förstås superb, och Anne-Lie som annars brukar låta endast skrikig imponerade stort. Angående stylingen sedan, så var Svantes glitterkavaj klassisk fab, och Anne-Lies klänning, om än alldeles för kort för årstiden, ganska snygg. Det gröna skärpet gjorde att den påminde litet (med betoning på litet) om Laura Bennets designmästerverk i grått och chartreuse från...
The Ark - The worrying kind
Låten är ju förskräckligt tråkig (förutom Love Grows liknar den ju även Michelan gelo, ouch...), det håller jag fast vid, men Ola Salos talang ligger i att han kan få oss att helt bortse från sådant. För oh my goddes, föörutom att han är en superb sångare och performer såg Ola drop dead gorgeous ut, och de där fjädrarna på jackan vara bara oh-so-fabulous. (Får vi månne se zlouti-fjädrar i finalen? that only makes sense of man är à jour med den franska musikalscenen, non?) Och en energisk artist är alltid (eller, för det mesta) bra. Om artisten uppträder som om det är det roligaste och mest spännande som någonsin hänt blir man snart övertgygad om att det är så...
And that's it, then. En hel vecka kvar, att ta sig samman och förbereda sig på nästa big event...
Ciao!
In the words of Ola Salo: alternativmusiken är för tråkig.
Alltså sätts allt hopp om god musik oundvikligen till några (fler och fler) veckor i kalla februari-mars då våra förfrusna och desperata öron bombarderas av en samlinglåtar som aldrig slutar förbrylla i sin eviga förmåga att vara både spretig och slätstruken på samma gång.Anyways, till skillnad från förra veckans inte-så-storslagna evenemang glittarde Göteborg desto mer, även ordagrannt, och det visade sig till och med finnas hopp för programledaren. Vem vet, jag kanske har varit lite för hård mot honom, det kan after all inte vara lätt att fylla den lysande Lenas stilriktiga skor.Hursomhelst var Matrix-sketchen très trevlig, med Christer i solglasögon och Lena i, um, kök. (Believe it or not har jag faktiskt sett den första Matrix-filmen, men det är dock allt.)
Jag skulle även vilja nämna det faktum att det bidrag jag röstade flest gånger på kom på sista plats igår. I am telling you, de är inget annat än en förbannelse, och jag vet precis vem som satte igång det hela, ja.
Voilà, tänk er en liten melodifestivalfrälst nioårig flicka, naiv för världens ondksa och svenska folkets brist på smak. The big night (det var på den tiden, innan kvalen) anländer, och hennes oskyldiga syn- och hörselorgan fångas av en sällsam sång om hemlig kärlek... Av någon anledning (<-- jag försöker verka som att jag är over that, men sanningen att säga jag tycker fortfarande att sången sparkar derrière) röstar hon alltså på Christer Björkman och dennes Välkommen Hem, och vad händer sedan? Jo, den kommer sist. Och vad kan en nioåring tänka annat än att det är så här det ska vara, hon är för alltid dömd att i ensamhet idolisera de oomtyckta och de förbisedda (begreppen "punk" eller "Jag är så jävla alternativ!!!" fanns ej hennes vokabulär)... Christer Björkman är alltså guilty, och skåda här mina bevis för att det är onda makter (kan Carola månne vara inblandad ?) snarare än otur - dålig smak är inte ett alternativ, i min tolking av situationen. Le Statistik:
1999: Christer Björkman - Välkommen hem SIST, med fem poäng, alltså 36 poäng mindre än de som kom på näst sista plats
(2004: Pay TV - Trendy Discoteque Sjätte plats, men i deltävling, så mycket sämre kunde det inte ha gått mycket sämre
2005: Rickard Engfors & Katarina Fallholm - Ready for me (kycklinggula tights! ballonger i håret) SIST, i deltävling t.o.m.
(Jag kan även nämna att jag gillade Kwaanza, när det begav sig samma år. Succén uteblev.)
2006: ESC: Andorra - Jenny - Sense tu SIST, i kvaltävling for heaven's sake
2007: Regina Lund - Rainbow star SIST, i deltävling t.o.m.
Hursomhelst, nu till min subjektiva bedömningen av gårdagens bidrag, betygsatta med från en till hela fem Dana International. Och var varnade att jag tycker om att ge höga poäng.
Regina Lund - Rainbow Star
Tu es parfaite, exactement comme tu es.
Regina, sjuk eller ej (jag hostar och lider med henne), bevisar sig i rymddräkt helt värdig av sitt namn.
Låten är som helst absolutely fabulous, och [gay]disco onekligen en av de trevligare musikstilarna. And I'm telling you, i ESC vill jag intet hellre än att höra ett anthem, ännu en oorginell kreation om (framtids-)tro, hopp och kärlek.
Och kläderna, tja, hon smälte ju iallafall inte in i mängden. Och hur kan man inte bli åtmisntone litet lycklig och varm i hjärtat när en kvinna gör ett helt scenframträdande utan att visa en millimeter mer hud än den i ansiktet. Och de röda handskarna... mmm. Spektakulära. Love the contrast.
Marie Lindberg - Trying to recall
Marie må vara bedårande och söt och charmig och ha en hyfsat fin röst, menen av de saker jag tycker mindre om är väna och slätstrukna singer-songwriters. Om man nu skriver sina egna texter till sövande melodier och kryddar dem sparsmakat med bara lite gitarr och några få andra instrument i bakgrunden, så får man bannemej lägga in några ord någonstans som väcker publiken. Låt mig ta ett exempel från Tori Amos, den mest magnifika av alla dessa storslagna kvinnor som skapar musik (och en av dem som inspirerat Marie Lindberg): i låten panckake sjunger "it seems in vogue to be a closet misogynist homophobe". Försök säga det snabbt ett par gånger efter varandra! Tyvärr saknade Maries låt dylika wakeup-calls, och var bara sådär tråkig och en total besvikelse. Askungen i all ära, men jag ser hellre den fula styvsystern med divalater i faux-fur kappfickan och en sårad stolthet och ett blödande hjärta att sjunga ut som om hennes liv hängde på det, som en desperat men dräpande revansch på den värld som gladde sig så åt hennes olycka. (Jag får ursäkta mina dramatiska utspel med att jag på senaste tiden varit lätt besatt av filmen The Phantom of the Opéra och dess fantastiska leading ladies, samt den italiensk-egyptisk-franska legenden Dalida.)
Jimmy Jansson - Amanda
Y'know, I never thought I'd say this, men jag hatar inte det här. Det är liksom som om en ung Per Gessle gjorde en Håkan Hellström-typ-låtar för åttaåringar, och resultatet blir ärligt talat ganska trevligt. Och han har ju onekligen energi, och gör det han gör bra, även om det inte passar alla (åldrar?).
Cosmo4 - What's your name
"Peek-a-boo" (stavning?) var ju onekligen förra sommarens stora muskilaiska händelse, och Cosmo4 är i likhet med föregående artist duktiga på sin sak. Men den här låten är tyvärr inte lika spännande som deras tidigare verk, så... klippt och skuren för radio, men inte så kul i Melodifestivalen.
Lustans Lakejer - Allt vi trodde på en gång
Ponera att Orup och Rikard Wolff fick ett kärleksbarn tillsammans; om detta barn sedan fick för sig att kasta sig in på musikens bana skulle det låta som det därså här. Och det sorgliga är att låten troligen varit bättre om antingen Orup eller Rikard gjort den, som det är låter den bara all over the place. Jag är för ung (eller för ointresserad allt från 80-talet och tidiagre är trots allt inte en blind fläck för mig) för att ha någon uppfattning om Lustans Lakejer i sig, vilket skulle kunna bidra till min totala oförståelse inför bidraget.
Jessica Andersson - Kom
Hon sjunger ju bra, men ouch vilken tråkig låt ("Kalla nätter" var mycket bättre, även om stylingen då inte var någon succé.) Den var så tråkig att jag fann mig själv upptagen med att spana på körkillarna istället (kören, ja... what's up med Martin Kagemarks hår? brukar det inte vara blondare? som Sam West...) Lägg även märke till det återkommande temat med Män, med stort M, i gårdagens kvaltävling. Först var det Cosmopoliterna som sjöng att de inte ville ha någoin "boy" utan en "man", en riktig "alpha male", och nu brister Jessica ut i de poetiska textraderna:
"om du vill va' min man
visa vad du kan
ja kom visa att du är en man"
Vaddå, för att hon vill utesluta möjligheten att hennes beundrare as a matter of fact skulle kunna vara en drag king? För den risken är ju alltid så stor... Men som sagt, de tycks vara som besatta av Män med stort M, vad dessa nu innebär.
Sedan förstår jag inte riktigt hela det där budskapet i texten (förutom att Shania Twain sade det bättre för länge länge sedan), om att materiella tillgångar och spenderande av sådana skulle vara så obetydligt.
Istället minns jag vad Carson Kressley (den fashionabelt flamboyanta fjollan från Fab Five) en gång sa, på ett ungefär: "I'm bisexual. Buy me something and I'll get really sexual." (Ett citat som förstås aldrig blir lika snyggt när man skriver ut det som när det uttalas. Sigh.)
Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé - Första gången
Jag älskar sådan här musik och den här låten, det är bara att acceptera. Svante hade jag knappt hört förr, men han var ju förstås superb, och Anne-Lie som annars brukar låta endast skrikig imponerade stort. Angående stylingen sedan, så var Svantes glitterkavaj klassisk fab, och Anne-Lies klänning, om än alldeles för kort för årstiden, ganska snygg. Det gröna skärpet gjorde att den påminde litet (med betoning på litet) om Laura Bennets designmästerverk i grått och chartreuse från...
The Ark - The worrying kind
Låten är ju förskräckligt tråkig (förutom Love Grows liknar den ju även Michelan gelo, ouch...), det håller jag fast vid, men Ola Salos talang ligger i att han kan få oss att helt bortse från sådant. För oh my goddes, föörutom att han är en superb sångare och performer såg Ola drop dead gorgeous ut, och de där fjädrarna på jackan vara bara oh-so-fabulous. (Får vi månne se zlouti-fjädrar i finalen? that only makes sense of man är à jour med den franska musikalscenen, non?) Och en energisk artist är alltid (eller, för det mesta) bra. Om artisten uppträder som om det är det roligaste och mest spännande som någonsin hänt blir man snart övertgygad om att det är så...
And that's it, then. En hel vecka kvar, att ta sig samman och förbereda sig på nästa big event...
Ciao!
Kommentarer
Trackback