Löften från öster och slutgiltiga stråktag

Såg Eastern Promises igår. Och jag som trodde av att Ritchie!Holmes innehöll relativt mycket (åtminstone för att vara Holmes) av ambiguous male bonding, lättkläddhet och våld. Som jag fick se mig överbevisad. Ack, ack, ack, fast inte för att jag klagar.

 

För utfyllnad och för att fira min kommande tvåveckors påsk(/pretentamens-)ledighet tänkte jag nedan publicera ett inlägg som jag skrev, imponerades föga av och därför glömde bort förra gången jag avnjöt något som kunde liknas vid lov. Det är höjden av lathet, jag vet, men voilà:

 

I mitt numera ganska välfyllda schema dök en undervisningsfri vecka (som av någon fantastisk slump råkade sammanfalla med många skolors sportlov, för oss mindre atletiska även kallat februarilov) upp som en skänk från ovan och gav mig inte bara möjligheten att återhämta mig från den självförvållade, som det innebär att försöka pussla in ett acceptabelt antal filmfestivalfilmer mellan lektioner, kvällskurser och körövningar och städning, utan även att ge mig hem till den landsbygd jag så räds men alltjämt saknar. Här har jag förutom förebyggande studier och insupande av kurslitteratur hunnit ägna mig åt rena nöjesaktiviteter, som till exempel att plöja mig igenom knähög snö samt The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow. Varje gång jag ser titeln på den senare spelas följande scen upp för mitt inre öga: Holmes är på väg ut till sin ivrigt (beundrande eller hotfull? man vet aldrig) väntande publik för sitt slutgiltiga framträdande, sin chef d'oeuvre, sin karriärs glänsande höjdpunkt. Men innan Holmes kliver ut och utsätter sig för allmänhetens evigt granskande blickar ser Watson till att rätta till sin väns fluga, bowtie, sådär stolt, kärleksfullt och litet nervöst som de gör i filmer.

 

Den faktiska novellen ”His last bow” kunde omöjligt leva upp till detta scenario. För att inte tala om att den plötsliga skapelsen av en opersonlig allseende berättare, som vid de tillfällen då jag lyckades koncentrera mig på innehållet istället för att fantisera om accessoarer skakade om mitt Holmes-versa i klass med den förvirring som följde på att ha beskådat BtVS-avsnittet ”Normal again” med dess obehagliga idéer (som förstås var befängda och orsakade av demongift!). Jag har nu gjort vissa minimala efterforskningar på google, och det visar sig att trots den uppsjö av mer eller mindre möjliga tolkningar på vilken den engelska titeln bjuder (inklusive den egenhändigt hopknåpade och med tanke på den historiska kontexten litet mer subversiva version som bygger på att ”bow” faktiskt i vissa fall är en homofon till ”beau”! Ha!) så är den franska något mindre mångtydig: där talas det om en musikaliskt doftande coup d'archet. Detta ska för övrigt tydligen även kunna vara ett uttryck på engelska, så gissa om jag kommer använda det framöver! För vad skrev nu Jonathan Adler om de fantastiska fördelarna med att utan skam (”skamlöst” låter så negativt) slänga in franska ord i tid och otid, ju mindre befogat desto bättre? Det sätter toujours en guldkant på tillvaron.


Teater! Modernt! Småskaligt!

Ni vet, hur man sitter där i en teatersalong och känner – ja, rentav vet – att det är just ens egna själ sångaren/skådespelare/e.d. medvetet ser in i under den där extra starka scenen. Ja, och först sedan inser man att det troligen bara var inbillning (som ifall den uppträdande verkligen behärskade sitt yrke bör ha delats av hela publiken). Till sist lär man sig att nej, det är inte mig de tittar på; ett hälsosamt accepterande av faktum som dock i värsta fall kan leda till att man inte inser när man faktiskt har hamnat i skådespelarnas blickfång. Litet som pojken och vargen. Eller tvärtom?
Hursomhelst hade jag tidigare ikväll det stora nöjet att bevista en liten så kallad modern teaterföreställning, och hej fördomar/farhågor om audience paricipation!, blev dragen i håret av skådespelarna. Typ.
Jovisst, det är sant att den del av min personlighet som skriker efter uppmärksam jublade inom mig, men på samma gång gjorde det mig till en strängare kritiker: jag vill bannemej inte ha offrat mina hårstrån för en dålig föreställning. Och tänka sig, det gjorde jag inte.

Nog om mig och min närkontakt med konsten, och över till den faktiska teaterupplevelsen. Vad jag såg (helt utan att veta vad det var, och tack vare min mors bekantskap med kostymören) i Göteborgs Dramatiska Teaters ytterst mysiga och intima lokaler var en pjäs kallad Cloning Frankenstein, skapad av det debuterande ”teaterkollektivet” EnKor. Den lilla scenen var i likhet med de två skärmar som utgjorde bakgrunden klädd i något slags vitt, plastigt material med något slags strukturmönster, och rekvisitan bestod i princip av en hurts, några lika vita läkarrockar i lackmaterial, (lack är det nya svarta inom teater – se Göteborgsoperans utsäkta uppsättning av Massenets Thaïs) litet blod och en fantastisk fosterhinna (det ni!).

Jag önskar att jag kunde beskriva pjäsens inledning för er, då den var rätt så genialisk och ytterst underhållande, men det kan jag tyvärr inte göra då det för ovanlighetens skull vore att avslöja för mycket och förta spänningen. Men se för guds skull till att vara i tid.
Man kan ju tycka att framförandet av pjäser liknar tillagandet av soppa: för många kockar och det blir pannkaka istället. Vad gäller det tycker jag faktiskt att enkorna gjort kloka val; de roller som förekom fördelades på två skådespelare, Johan Westergren & John Winton, vilket gjorde att det aldrig blev plottrigt som kan ske med större produktioner, samtidigt som de på ett alldeles utmärkt sätt kompletterade (och – ibland, när det behövdes – tog udden av) varandra.

Men handlingen då? Att jag så gärna trippar på tå runt det ämnet beror på att det ofta är det svåraste att beskriva, och rent omöjligt att beskriva väl och värdigt. Men om jag ska försöka rannsaka mitt närminne, vilket inte är det lättaste, kan jag konstatera att det förenklat handlade om en moderniserad iscensättning av historien om den tragiske Victor Frankenstein och hans lika olycksaliga skapelse. Någon slags ramhandling tycks ha existerat, men då menar jag snarast ”ram” som i Harry Potter-böckerna där tavelmotiven om jag inte minns fel efter eget bevåg kan gå in och ut ur de ramar som omsluter dem. Två forskare inom genetik virrade in sig på en tom teaterscen, iklär sig de stereotypa vetenskapsmanna-plaggen och tadam – börjar utagera de roller som de omisskännliga kostymerna bär med sig. Därpå följer litet mer melodramatiskt skrikande än vad som kan sägas vara min tekopp (och som för mina tankar snarast till uppträdanden framförda av teknikstudenter), men även en del filosoferande, mycket humor, referenser till Mary Shelleys verk, några väl utförda dialektala hopp, en scen på franska och överlag riktigt imponerande skådespeleri.

På det hela taget var Cloning Frankenstein trots mina initiala tveksamheter (ack, fördomsfullhet, som kan spåras tillbaka till ett trauma av tråkighet kallat Radio Noir) en riktigt angenäm och sympatisk teaterupplevelse. (”Sympatisk” är trots att det kanske inte låter jättespännande, faktiskt ett gott omdöme från mig.) Tydligen var kvällens föreställning den sista i Göteborg, men det verkar som att de även ska framföra den i Stockholm den 25e någonting på något ställe som heter typ Improvisation & Co. Gå gärna dit, men fundera eventuellt på att sätta er någon annanstans än på första raden om ni bär ljusa kläder.

Och och och... be still my heart, var inte den blonde litet lik Sam West (à la Cambridge Spies, snarare än Hornblower)? Eller hur? Inbillning eller inte var han lik nog (jfr Martin Kagemark), så honom blir det till att hålla lätt utkik efter i teatervärlden. (Nej, jag överföll honom inte efter föreställningen och påpekade detta. Självbehärskning, vet ni.)

P.S. Gilbert & Gubars analys av Frankenstein har fortfarande den bästa slutklämmen någonsin: "And now, we see that they were Eve and Eve all along."

Coup de coeur

Enligt jeanguidoni.com framförde Rikard Wolff år 1987 Crime Passionnel på Kulturhuset i Stockholm, och sedan på Teater Galeasen. På de senares hemsida hittar jag ingen annan information än att Wolff 1989 där uppträdde i en föreställning kallad Recital - personligt meddelande, regisserad av en Rickard Günther (ack, alla dessa Rikard med tyskklingande efternamn), '87 med någonting med Barbara. Vidare finns så skivan Recital '91, inspelad på Dramatens lilla scen, där Wollf förutom diverse låtar i original framförda av Barbara samt Jean Guidoni även tolkar Le Mur, här Muren, ur nämnda Crime Passionnel.
Vad jag om och om frågar mig är alltså, huruvida han faktiskt framförde hela föreställningen där på 80-talet, om samtliga texter följaktligen finns översatta till svenska, och om det isåfall finns något bevarat av Crime Passionnel à la suédoise annat än just Muren?

Så, Rikard Wolff någon som befann sig i huvudstaden på 80-talet, om du läser det här, finns det en svensk version av Crime Passionnel? Och är det inte dags för nypremiören/en ny uppsättning av den snart?

Ur rent etisk synvinkel måste det väl vara bättre att göra dåliga fotomontage än bra?

P.S. Hedwig & the Angry Inch, svt2 kl 21.30. Om ni inte sett den, gör det nu.

That robin from a world away

Det sägs ju att man av försiktighetsskäl inte ska ta ut glädjen i förskott, och jag har väl själv en viss tendens att så att säga måla hin håle på väggen, men å andra sidan inser jag att även den glädjefyllda förväntan är värtd något i sig. Så om allt går som planerat beger jag mig till Malmö (för första gången! hur sha jag hitta? har de någon tunnelbana?) i slutet av månaden för att gå på konsert. Baby Dee. Jag kanske inte nämnt det så ofta här, men jag älskar, älskar hennes musik.