Såg Eastern Promises igår. Och jag som trodde av att Ritchie!Holmes innehöll relativt mycket (åtminstone för att vara Holmes) av ambiguous male bonding, lättkläddhet och våld. Som jag fick se mig överbevisad. Ack, ack, ack, fast inte för att jag klagar.

För utfyllnad och för att fira min kommande tvåveckors påsk(/pretentamens-)ledighet tänkte jag nedan publicera ett inlägg som jag skrev, imponerades föga av och därför glömde bort förra gången jag avnjöt något som kunde liknas vid lov. Det är höjden av lathet, jag vet, men voilà:

I mitt numera ganska välfyllda schema dök en undervisningsfri vecka (som av någon fantastisk slump råkade sammanfalla med många skolors sportlov, för oss mindre atletiska även kallat februarilov) upp som en skänk från ovan och gav mig inte bara möjligheten att återhämta mig från den självförvållade, som det innebär att försöka pussla in ett acceptabelt antal filmfestivalfilmer mellan lektioner, kvällskurser och körövningar och städning, utan även att ge mig hem till den landsbygd jag så räds men alltjämt saknar. Här har jag förutom förebyggande studier och insupande av kurslitteratur hunnit ägna mig åt rena nöjesaktiviteter, som till exempel att plöja mig igenom knähög snö samt The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow. Varje gång jag ser titeln på den senare spelas följande scen upp för mitt inre öga: Holmes är på väg ut till sin ivrigt (beundrande eller hotfull? man vet aldrig) väntande publik för sitt slutgiltiga framträdande, sin chef d'oeuvre, sin karriärs glänsande höjdpunkt. Men innan Holmes kliver ut och utsätter sig för allmänhetens evigt granskande blickar ser Watson till att rätta till sin väns fluga, bowtie, sådär stolt, kärleksfullt och litet nervöst som de gör i filmer.

Den faktiska novellen ”His last bow” kunde omöjligt leva upp till detta scenario. För att inte tala om att den plötsliga skapelsen av en opersonlig allseende berättare, som vid de tillfällen då jag lyckades koncentrera mig på innehållet istället för att fantisera om accessoarer skakade om mitt Holmes-versa i klass med den förvirring som följde på att ha beskådat BtVS-avsnittet ”Normal again” med dess obehagliga idéer (som förstås var befängda och orsakade av demongift!). Jag har nu gjort vissa minimala efterforskningar på google, och det visar sig att trots den uppsjö av mer eller mindre möjliga tolkningar på vilken den engelska titeln bjuder (inklusive den egenhändigt hopknåpade och med tanke på den historiska kontexten litet mer subversiva version som bygger på att ”bow” faktiskt i vissa fall är en homofon till ”beau”! Ha!) så är den franska något mindre mångtydig: där talas det om en musikaliskt doftande coup d'archet. Detta ska för övrigt tydligen även kunna vara ett uttryck på engelska, så gissa om jag kommer använda det framöver! För vad skrev nu Jonathan Adler om de fantastiska fördelarna med att utan skam (”skamlöst” låter så negativt) slänga in franska ord i tid och otid, ju mindre befogat desto bättre? Det sätter toujours en guldkant på tillvaron.