Just hemkommen från semester i Cambridge-spionernas land och närmare bestämt Daphne DuMauriers landskap tog jag itu med att jag återamerikanisera mig själv genom att läsa klart Daniel Handlers roman, typ, "Adverbs", som jag han börja på innan avresan - och vem bär med sig en inbunden bok i Ryan Air-handbagaget, liksom? Jag hade förstås glömt bort större delen av vad som hänt tidigare i boken, men fann att den i vilket fall som helst var såpass förvirrande i sig att detta inte spelade någon större roll.
Boken är alltså uppdelad i sjutton löst sammanhängande kapitel (noveller?) som vart och ett är döpt efter och kretsar kring ett – just det – adverb. Konceptet tycker jag känns ungefär lika naturligt som den inverterade kronologin i Sarah Waters' "Nightwatch", om än inte fullt lika oförlåtligt (min kärlek till Waters till trots, lyckades jag aldrig se bortom formen, som inte alls var min kopp med te, vad gäller nämnda roman). Det här är ingen bok jag känner för att blint hylla eller utropa till höjden av perfektion, omegamolekylen, nej, här finns som alltid partier jag tycker mindre om, formmässiga val som tycks mig annat än ultimata, och som sagt total förvirring - men allt detta kompenseras på något vis, rentav rättfärdigas, av en helhet som bara är så oändligt sympatisk. Jag har sagt det förr och jag kommer troligen säga det igen: jag vill dricka kaffe med Daniel Handler, och om böcker kunnat inta förtäring hade jag velat ta en fika med "Adverbs" likaså.

Men, som sagt, förvirringen. I de olika småhistorierna figurerar ett otal karaktärer som för att ytterligare röra ihop allt gärna bär samma namn (samt inkluderar, eventuellt, författaren med hustru osv) och först tänkte jag – som i mitt läsande har en tendens att nästintill medvetet låta bli att memorera petitesser såsom namn på karaktärer, släktband, händelser osv – att hur ska jag någonsin hålla reda på allt det här? Men då slog det mig att, varför ens försöka? Istället valde jag att anamma den taktik som fungerade så väl för mig första gången jag såg David Lynchs fantastiska ”Mulholland Drive”: njut av ögonblicket och försök vad du än gör inte att begripa något.

Med ovan redovisade utgångspunkt läste jag så vidare, och till slut ser jag på kaoset (för mig, som sagt, petitesser) av fragmentariska historier som eventuellt hänger samman och karaktärer vars identitet jag inte är säker på ungefär så här: tänk dig en vecka under vilken du varje dag lunchar slash dricker kaffe med olika mer eller mindre bekanta (du har talang för det här med att dröja kvar på caféer, så varje samtal varar i minst två timmar) som var och en, som sig bör vid gemensamt födointag, berättar historier för dig om saker de varit med om och människor du kanske eller kanske inte känner. Att sedan vid veckans slut faktiskt minnas alla detaljer, anekdoter och invecklade samband är knappast möjligt – men det gör på intet sätt samtalen mindre intressanta, mindre viktiga eller trivsamma, eller kaffet och kakan mindre välsmakande.

Men, tänker nu den tänkta bloggläsaren, ta en bulle om du nu är så fixerad vid fika och svara istället på den stora frågan: vilka är de oundviliga skillnaderna, och dito likheterna, mellan Daniel Handler och Lemony Snicket? Jadu, må det bero på boken eller på mitt eventuellt ohälsosamma förhållande till en viss författare, men det dröjer inte längre än någon mening innan ett igenkännande leende sprider sig på mina läppar. Det här är pretentiöst, stundtals tröttsamt experimentellt och i allmänhet väldigt långt bort ifrån en illustrerad, kronologisk men anakronistisk, ångpunksdoftande (hävdar jag bestämt) serie mystiska barnböcker om något så konventionellt som föräldralösa barn och deras kamp mot all världens illvillingar. Men ändå, att ta sig för att skriva en av intertex dignande följetong om tretton böcker och några därtill där språk såväl som (hjärtefråga!) könsstereotyper förvrängs och där visdomar packeteras i spänning visar om något på stora pretentioner, i ordets bästa bemärkelse. Det som innehållsmässigt knyter samman de två verken tycks mig sedan vara just det där att våga skriva om utan ironisk distans om ämnen som kanske verkar uttjatade (”Adverbs” handlar om – ve och fasa – kärlek), om smått och storslaget, och att faktiskt, ibland, uppfräschande, krydda konsten med ett ställningstagande. Och igen finner jag mig manad att använda det ordet: sympatiskt.

Om man sedan ska jämföra med Handler andra författare tycker jag att ”Adverbs” rent språkligt påminner mest om – inte Nabokov som någon menar på bokens baksida då ”Lolita” av stundtals oväntade anleningar inte blivit till en favoritbok chez moi – utan den mer samtida Chuck Pahlaniuk, om än mer sympatisk och mindre tvångsmässigt chockerande än denna.

Och så spelar han ju dragspel, denne Handlar. Jag menar, hallå, liksom. What more can you ask for in a writer?