Årsskifte
Vilka bättre att sjunga in det nya året med än Paradisco-gänget...
...och John Barrowman.
...och John Barrowman.
Gott nytt år! Bonne année !
(...och bara utifall att Anžej Dežan äntligen skulle villa sig hit: srečno novo leto!)
Den förlorade dottern, indeed.
Den största behållningen med engelska tv-deckare, den som inte försvinner ens efter sju säsonger då författarnas fantasi börjat sina, är ju, trots allt, att försöka identifiera (gäst)skådespelarna och rabbla i vilka andra serier de varit med. Och nästan ännu roligare är ju förstås att försöka urskilja släktskap. Ibland är det uppenbart, som hos de omisskännliga systrarna Weeks, och ibland är det möjligen imaginärt men o så uppenbart.
När jag såg A Bouquet of Barbed Wire, som alltså är engelska för "den förlorade dottern", på SVT igår kunde jag inte låta bli att stundtals fundera på om det kunde röra sig om filmatiseringen av någon sådan där skum fanfic-berättelse med "male pregnancy" (jag har aldrig riktigt förstått hur det kan ha blivit en etablerad subgenre) med utgångspunkt i gamla filmen Wilde. Här har stackars Bosie blivit förförd av någon äldre litterär man, och till råga på allt är han gravid! Hur ska det gå!
Ack så distraherande! men tack och lov, då handlingen knappast förtjänade någons fulla uppmärksamhet.
När jag såg A Bouquet of Barbed Wire, som alltså är engelska för "den förlorade dottern", på SVT igår kunde jag inte låta bli att stundtals fundera på om det kunde röra sig om filmatiseringen av någon sådan där skum fanfic-berättelse med "male pregnancy" (jag har aldrig riktigt förstått hur det kan ha blivit en etablerad subgenre) med utgångspunkt i gamla filmen Wilde. Här har stackars Bosie blivit förförd av någon äldre litterär man, och till råga på allt är han gravid! Hur ska det gå!
Ack så distraherande! men tack och lov, då handlingen knappast förtjänade någons fulla uppmärksamhet.
Bilden kommer härifrån, men man måste förstås se dem in action för att verkligen uppleva hur identiska de är.
Så jag tänker att om Moffat & co kulle få för sig att basera ett av sina Sherlock-avsnitt på Shoscombe Old Place, så kunde de ju låta Imogen spela stallpojken. Ett enkelt sätt att få in en kvinnlig karaktär - vilket ju kan se bra ut på pappret - utan att hon för den saken behöver göra så mycket väsen av sig. Torde passa dem perfekt.Drömscenario.
Om jag skulle lista det jag helst vill se i filmer skulle jag ju kunna nämna några saker som, tja, till exempel: historiska kostymer, 1800-tal, Glenn Close, crossdressing. Klockkedjor.
Jag borde förstås ha känt till det här tidigare, men gjorde det nu inte, så döm om min förtjusning vid upptäckten.
Jag borde förstås ha känt till det här tidigare, men gjorde det nu inte, så döm om min förtjusning vid upptäckten.
Et tu, Brute?
Så blev det då slutligen Miguel, um, Erik, som tog hem årets Robinson, i historiens mest meditativt framställda hinderbana. För den som missat serien såg det ut typ precis så här:
Men vad kan då vi, vanliga människor, ta med oss från denna säsong (förutom en längtan att se Vägen till El Dorado under julhelgen)?
Ja, vad, om inte insikten om vårt språks ofantliga fattigdom. Ty det tungomål ligger illa till, som inte med ett enda utsökt ord kan uttrycka det att "med dolk sticka någon i ryggen". Ack, att behöva tynga sina talorgan med det otympliga "han högg mig i ryggen", då svengelska ljuvligheter som det koncisa "han bæckstæbbade mig" eller det förföriskt assonanta "han stæbbade mig i bæcken" hägrar vid horisonten!
Ja, vad, om inte insikten om vårt språks ofantliga fattigdom. Ty det tungomål ligger illa till, som inte med ett enda utsökt ord kan uttrycka det att "med dolk sticka någon i ryggen". Ack, att behöva tynga sina talorgan med det otympliga "han högg mig i ryggen", då svengelska ljuvligheter som det koncisa "han bæckstæbbade mig" eller det förföriskt assonanta "han stæbbade mig i bæcken" hägrar vid horisonten!
My mama taught me better than that.
När Markus var ilsk i gårdagens avsnitt av Robinson och berättade att han minsann var väluppfostrad och fått lära sig att vara rak&ärlig kom jag osökt att tänka på det här gamla musikstycket. Först därefter insåg jag att det eventuellt finns ännu tydligare paralleller än så.
Det har på senare tid hänt att jag stannat upp och frågat mig själv: den där idén du hade, om att för att spara tid slaviskt följa endast ett program på tv, det är inte så att den kan ha haft en liten, liten negativ bieffekt? Det ska erkännas att jag alltid haft en tendens att engagera mig alltför mycket i underhållningsfenomen (sedan tidig barndom: Pippi Långstrump!), så borde jag då inte ha anat de konsekvenser som detta monopol skulle föra med sig, det alldeles oproportionerliga intresse som jag helt enkelt varit tvungen att tillägna ett, enda program?
För hur skulle det annars kunna förklaras att jag för stunden tycker att Robinson 2010 är något av det mest fantastiska som gjorts i tv-väg?
För några år sedan hade jag inte kommit på tanken att närma mig en tv på vilken Robinson visades - för ack, vad hemskt det var, dessa undermåliga intriger (annat var det på ön i Sunset Beach), dessa lata människor, dessa tråkiga tävlingar, detta frossande i meningslöshet! Så vad, vad har hänt med mig? Inte helt oväsentlig är nog tillvänjningen: även om jag alltid hävdade att det var ofantligt stor skillnad på episodiska "talang"-jakter och grupp-människor-i-ett-hus-dokusåpor, så har Project Runway med avynglingar - frisörer, inredningsarkitekter, kockar - gjort under (eller ska jag säga vidunder?) för min dokutolerans. För att inte tala om alla dessa förbättringsprogram, styling, barnuppfostran, ekonomi, frisörer igen (och sedan ska det ju finnas något kallat Biggest Loser, men jack, ag får alltid så dåligt samvete när de springer omkring och tränare och är duktiga). Att halvfiktionaliserade, verkligheter dragna till och bortom sin spets, människor är underhållning är liksom ingen nyhet längre.
När trodde man senast på något man såg på tv, egentligen? Jag förutsätter mig att jag kan få ut lika mycket sanning ur Torchwood som ur vilken realitets-show som helst och, egentligen, är det inte litet Twin Peaks över karaktärerna i de flesta dokusåpor? Ena avsnittet är de relativt sympatiska, nästa är de som besatta av ondskan inkarnerad. De suddiga gränserna mellan verklighet och fiktion är ju allmänt genomsyrande kulturen, typ fiktiva bloggar, fin-litterär fransk autofiktion (mer eller mindre utlämnande av andra). Är min brist på bestörtning, min plötsliga tendens att tänka "det är ju bara underhållning" helt enkelt ett tecken på att jag hunnit ikapp min samtid?
Må så vara. Men sedan ska inte heller Paolo Robertos inverkan underskattas. När jag behöver karska upp mig föreställer jag mig bara att han står där i sina kortbyxor och skriker på mig ("inga dumheter, inget jidder", liksom!). Hans överdådighet förstärker intrycket av overklighet, ger en touche av camp, a touch of trash, en doft av kiosklitteratur som gör det svårt att riktigt tro på någonting. På tal om camp, låt oss inte glömma stentrappan! den är litet som vajern under mattan i Rocky Horror Picture Show...
Sedan kan jag inte tänka mig att inte önskan att vara annat än spelar in, för, eller hur, Robinson pryder inte kvällstidiningarna längre. Där finns idoler, bönder och bantarmainstream e, medan Robinson, flyttat till en drelativt iskret torsdagssändningstid (i konkurrens med Lyxfällan och det där programmet från den fria televisionen där de det förra Lyxfällan-programledarparet testar nagellack och deodoranter) tuffar på i sin egen takt. Det är inte utan att man känner sig litet balternativ när man tittar på det, som att förföras av den stapplande första säsongen av Project Runway, som att se Antony & the Johnsons på Trädgårn någon gåt ng i mitten av 00-talet (eventuellt med Lars Gårdfeldt på raden framför, jag ser/hallucinerar den mannen vart jag går)... förutom att det här inte är första säsongen av något nytt, utan ca sjuttioåttondede säsongen av någonting otroligt uttjatat. Det är som om de been there, done that, wrecked that shit och sedan sjunkit in i en stilla lunk. Där det inte är en världsangelägenhet längre vem som vann, vem som svek vem och vem som fick varanen.
Och så tror jag, inbillar mig kanske, att programmet har förändrats. Inga varaner, färre middagar, mindre militärträning och mer goddag yxskaft (gräv ned den här stenen, simma tio meter och tillbaka och lös sedan en rebus) i tävlingarna, och rentav den chockerande utröstningen har blivit mer uddlös, då deltagarna får chans efter chans som vore de övärldens svar på kapten Harkness. Och klippningen, klippningen, klippningen. Har den alltid varit så idiotiskt underbar (då talar jag generellt, och inte bara om Daniel/Erik/Ronan-kollaget, även om det var ett nästan obehagligt inslag av "vad gör ni i mitt huvud?")?
Ja. Som ni ser har det gått över styr. Det är skamligt. Och möjligen obotligt. Tack och lov att de inte ska stanna på ön för evigt.
P.S. Mitt ständiga klagomål kvarstår dock, förstås: men herregud bygg något då! ett hus! en brgga! en stentrappa! vadsomhelst bara man får se något konstruktivt!
P.S.2. Att Daniel och Erik är Tulio och Miguel inkarnerade har vi ju redan fastställt, men är inte Mischa läskigt lik Lucy krigarprinsessa Lawless ibland, i stunder av sammanbitenhet? Det förvirrar mig.
Det har på senare tid hänt att jag stannat upp och frågat mig själv: den där idén du hade, om att för att spara tid slaviskt följa endast ett program på tv, det är inte så att den kan ha haft en liten, liten negativ bieffekt? Det ska erkännas att jag alltid haft en tendens att engagera mig alltför mycket i underhållningsfenomen (sedan tidig barndom: Pippi Långstrump!), så borde jag då inte ha anat de konsekvenser som detta monopol skulle föra med sig, det alldeles oproportionerliga intresse som jag helt enkelt varit tvungen att tillägna ett, enda program?
För hur skulle det annars kunna förklaras att jag för stunden tycker att Robinson 2010 är något av det mest fantastiska som gjorts i tv-väg?
För några år sedan hade jag inte kommit på tanken att närma mig en tv på vilken Robinson visades - för ack, vad hemskt det var, dessa undermåliga intriger (annat var det på ön i Sunset Beach), dessa lata människor, dessa tråkiga tävlingar, detta frossande i meningslöshet! Så vad, vad har hänt med mig? Inte helt oväsentlig är nog tillvänjningen: även om jag alltid hävdade att det var ofantligt stor skillnad på episodiska "talang"-jakter och grupp-människor-i-ett-hus-dokusåpor, så har Project Runway med avynglingar - frisörer, inredningsarkitekter, kockar - gjort under (eller ska jag säga vidunder?) för min dokutolerans. För att inte tala om alla dessa förbättringsprogram, styling, barnuppfostran, ekonomi, frisörer igen (och sedan ska det ju finnas något kallat Biggest Loser, men jack, ag får alltid så dåligt samvete när de springer omkring och tränare och är duktiga). Att halvfiktionaliserade, verkligheter dragna till och bortom sin spets, människor är underhållning är liksom ingen nyhet längre.
När trodde man senast på något man såg på tv, egentligen? Jag förutsätter mig att jag kan få ut lika mycket sanning ur Torchwood som ur vilken realitets-show som helst och, egentligen, är det inte litet Twin Peaks över karaktärerna i de flesta dokusåpor? Ena avsnittet är de relativt sympatiska, nästa är de som besatta av ondskan inkarnerad. De suddiga gränserna mellan verklighet och fiktion är ju allmänt genomsyrande kulturen, typ fiktiva bloggar, fin-litterär fransk autofiktion (mer eller mindre utlämnande av andra). Är min brist på bestörtning, min plötsliga tendens att tänka "det är ju bara underhållning" helt enkelt ett tecken på att jag hunnit ikapp min samtid?
Må så vara. Men sedan ska inte heller Paolo Robertos inverkan underskattas. När jag behöver karska upp mig föreställer jag mig bara att han står där i sina kortbyxor och skriker på mig ("inga dumheter, inget jidder", liksom!). Hans överdådighet förstärker intrycket av overklighet, ger en touche av camp, a touch of trash, en doft av kiosklitteratur som gör det svårt att riktigt tro på någonting. På tal om camp, låt oss inte glömma stentrappan! den är litet som vajern under mattan i Rocky Horror Picture Show...
Sedan kan jag inte tänka mig att inte önskan att vara annat än spelar in, för, eller hur, Robinson pryder inte kvällstidiningarna längre. Där finns idoler, bönder och bantarmainstream e, medan Robinson, flyttat till en drelativt iskret torsdagssändningstid (i konkurrens med Lyxfällan och det där programmet från den fria televisionen där de det förra Lyxfällan-programledarparet testar nagellack och deodoranter) tuffar på i sin egen takt. Det är inte utan att man känner sig litet balternativ när man tittar på det, som att förföras av den stapplande första säsongen av Project Runway, som att se Antony & the Johnsons på Trädgårn någon gåt ng i mitten av 00-talet (eventuellt med Lars Gårdfeldt på raden framför, jag ser/hallucinerar den mannen vart jag går)... förutom att det här inte är första säsongen av något nytt, utan ca sjuttioåttondede säsongen av någonting otroligt uttjatat. Det är som om de been there, done that, wrecked that shit och sedan sjunkit in i en stilla lunk. Där det inte är en världsangelägenhet längre vem som vann, vem som svek vem och vem som fick varanen.
Och så tror jag, inbillar mig kanske, att programmet har förändrats. Inga varaner, färre middagar, mindre militärträning och mer goddag yxskaft (gräv ned den här stenen, simma tio meter och tillbaka och lös sedan en rebus) i tävlingarna, och rentav den chockerande utröstningen har blivit mer uddlös, då deltagarna får chans efter chans som vore de övärldens svar på kapten Harkness. Och klippningen, klippningen, klippningen. Har den alltid varit så idiotiskt underbar (då talar jag generellt, och inte bara om Daniel/Erik/Ronan-kollaget, även om det var ett nästan obehagligt inslag av "vad gör ni i mitt huvud?")?
Ja. Som ni ser har det gått över styr. Det är skamligt. Och möjligen obotligt. Tack och lov att de inte ska stanna på ön för evigt.
P.S. Mitt ständiga klagomål kvarstår dock, förstås: men herregud bygg något då! ett hus! en brgga! en stentrappa! vadsomhelst bara man får se något konstruktivt!
P.S.2. Att Daniel och Erik är Tulio och Miguel inkarnerade har vi ju redan fastställt, men är inte Mischa läskigt lik Lucy krigarprinsessa Lawless ibland, i stunder av sammanbitenhet? Det förvirrar mig.