Gissa vad jag trotsade snö, hagel och regn för att hämta idag igår? Filmfestivalbiljetter förstås! Jag förväntar mig måhända inga nya uppenbarelse à la Chansons d'Amour (Chalmers, 2008), men litet inomhusförlagd underhållning bland annat folk är helt enkelt nödvändigt så här när Januari, Februari gör sitt bästa för att få drömmar om vår  och ljus att tyckas fåfänga.

Vad blir det då för filmer cette année? (Alla dessa retoriska frågor som sprider sig som ett nyupptäckt virus över min blogg börjar onekligen bli patetiska, men de hjälper mig att intala mig att det jag sysslar med inte är så mycket självupptagen monolog som, tja, en stackars hysterikas dialog med sina imaginära, virtuella vänner. De franska inslagen däremot är en stöld från Jonathan Adler.)

Låt oss hursomhelst dela upp de filmer jag neurotiskt köpte biljetter till på sekunden när de släpptes redan nu beslutat att se i några egenhändigt ihopknåpade kategorier, så där som Festivalfolket själva gör.

GIF är ett ypperligt tillfälle att se obskyra filmer från okända länder
I love you Philip Morris. Jag skäms. Men what the heck. Må vara att det är en amerikansk film med kända skådespelare, och att den säkert kommer på bio inom en snar framtid, men faktum är att film är roligare på festival, om så bara för den utomordentligt fina traditionen att klappa händerna efter visningen. Och vad kan jag säga; Jim Carrey får mig inte helt oväntat att tänka på Greve Olaf och A series of unfortunate events och  Lemony Snicket och slutligen på att... jag vill dricka kaffe med Daniel Handler!
A single man. Julianne Moore i en film som utspelar sig på 60-talet? En modeskapare som nästlat sig in i en annan bransch? Oemotståndligt.

Men gone wild
Brotherhood. Faktiskt en direkt följd av att jag såg Guy Ritchies viktorianskt Fight Club-osande Sherlock Holmes, som så att säga väckte min aptit på filmer innehållandes män+våld. Vad kan då tyckas mer lockande än manliga homosexuella nynazister? Som dessutom talar på Fischer och la Cours (um, bromance!) modersmål! Och som om inte det vore nog spelas en av huvudrollern av skådisen som spelade den ryske (!) pojkvännen i andra säsongen av tv-serien Sugar Rush.
Tomorrow at dawn. Den obligatoriska franska filmen, som jag i årets musikaltunna utbud mest valde genom uteslutningsmetod. Hur jag sedan kom fram till just denna kan man fråga sig - men faktum är att jag av en slump såg samme regissörs La Tourneuse De Pages (som tydligen blev till "En studie i hämnd" på svenska, har jag nu lärt mig - då trodde jag ju att det var någon obskyr tv-film som bara jag sett) på tv i våras, och blev mycket förtjust. Att Tourneuse sedan kretsar kring hämndlystna respektive deprimerade heteroflexibla kvinnor (och idel bittra pianister) som går omkring och blänger på varandra, och den festivalaktuella Demain dès l'aube handlar om män som gör lajv-rollspel om Napoleon-krigen (eller dylikt) är något jag väljer att se som irrelevant.

Attractive by association, AKA I was Robert Downey Jrs BFF
Bad lieutenant: port of call New Orleans. Jag var fortfarande litet inne i Ritichie-ruset när jag gjorde upp mitt festivalschema, så i de här banorna gick mina tankar: Holmes --> RDJ --> Kiss kiss bang bang --> där spelade RDJ partner till Val Kilmer som, och ser man på, är med i den här filmen! Och, tja, underhållningsvåld.
Rage. Relation till Sherlock Holmes: Holmes --> där spelade RDJ partner till Jude Law och OMG Jude Law medverkar, trots att jag av trailern inte lyckades utläsa vilken roll han spelade, i Sally Potters Rage. Den här filmen har dessutom flertalet andra saker som talar för sig: Jude Law är inte bara med, han dyker upp iförd drag i en roll till vilken han sade sig ha dragit inspiration bl.a. från Leigh Bowery; Judi Dench är extremt snygg på filmaffischen; Eddie Izzard medverkar; den handlar om modevärlden, och den är iscensatt i form av en dokumentär. Nämnde jag Law i drag?

Ett desperat slag för den geografiska mångfalden
A woman's story. När man går på filmfestival några år i rad är det lätt hänt att man (läs: jag) ådrar sig vissa fördomar vars främsta funktion är att vara behjälpliga i gallringen av filmer man spontant vill se. De två saker jag till följd av något tidigare trauma valt att försöka undvika är: tyska filmer (i allmänhet, och prostituerade (mtf-)transpersoner. Det senare går det - uppenbarligen och möjligen lyckligtvis - så där med. A Woman's Story påstås i katalogen vara en Almodovaresque grekisk tragedi om en man som går och kärar ned sig i en transkvinna med En Mörk Hemlighet (bad-ass!)

The Topp Twins. Trallande lesbiska tanter som pratar australiensiska låter ju (eventuellt obegripligt - det här blir slutprovet för att se om jag faktiskt lärt mig något i form av hörförståelse av Tabatha's Salon Takeover - men för säkerhets skull ska jag youtuba Darren Hayes-intervjuer) onekligen som ett säkert recept för en feelgood-dokumentär.

Om det är något jag saknar i mitt schema så är det musikaler en japansk film. För dem har jag faktiskt goda erfarenheter från. Så vi får se om jag lyckas klämma in någon sådan, eller eventuellt i stället rova på en koreansk kreation. (Men hur kan det komma sig, frågar sig den imaginära allvetande läsaren, att inte The Fish Child är med på listan? Hur kan jag möjligen motstå något sådant? Faktum är att jag inte genomått en personlighetsförändring, utan helt enkelt såg filmen redan förra våren, fast då hette den El Niño Pez och var fransktextad... Till skillnad från festivalprogramskribenten fick jag dock inga Mulholland Drive-vibbar av den, trots att den senare är en av mina favoritfilmer. Faktiskt. Jag vet inte vad det betyder, men så är det.)

Och det var det. En liten sammanfattning ifall jag kommer vara för trött på filmerna för att skriva om dem när jag väl sett dem och möjligen skulle kunna ha något vettigt att säga därom. Igårkväll beslutade jag att skrota det här inlägget, men idag är den klarsyntheten borta med vinden. Eller gömd under isen som ligger tjock på trottoarerna.