Jag skyller min vakenhet på det bittra, svarta libanesiska kaffet jag drack. Alltså, det är inte så att jag försökt sova men misslyckats eller så, men det är bra att ha något att skylla på utifallatt.

Idag har jag druckit utsökt café au lait à emporter, jobbat, sett på The Producers på Lorensbergsteatern och sedan ätit meze samt baklava och druckit nämnda kaffe. Det är möjligen mindre intressant, men låt oss komma in på ett av mina favoritämnen: restaurang/cafétoaletter. När dessa små rum inreds med någon form av vision blir de som en espresso av interior design, minus hjärtklappningen, en komprimerad dos av artistisk vision. För det har vi ju sett i Bravos reality-såpor, att det ofta är under stränga restriktioner som de mest storslagna, kreativa och nyskapande verk föds. Då de inte syns utifrån restaurangen i sig blir de dessutom ibland en kitschig fristad för grälla färger och allsköns plastväxter.
Ja, det är en hel vetenskap och en dag kanske jag skriver en monograf om det. Anyways, såhär såg det ut in the ladies' room på Chateau Beirut (<-- en även i övrigt positiv restaurangupplevelse), sett genom en inte helt extraordinär mobilkamera. Jag ber att få påpeka att bakom mig på väggen är det inte en platt målning av en pelargång ni ser, utan en skulpturell kreation i tre dimensioner. Fabulous.