Har jag en utomordentlig talang när det gäller förträngning av obehagliga fakta, och just denna har förfinats genom ihärdigt tittande på tv-serier som Top Chef, av vilken jag lärt mig att se på en fläskfilé inte som en massakrerad gris utan som en kulinarisk beståndsdel, och Project Runway, vars Stella "Leatha‘" Zotis fick mig att tänka på läder som det där materialet vars engelska namn måste uttalas med en lustig dialekt. Och sedan kom Xena. Och voilà så associerar jag dräkter av djurhud inte längre med sådana där vidriga skinnvästar som vissa envisas med att bära, utan med en ny zeeländsk, skönsjungande, ögonbrynshöjande före detta krigarprinsessa (och med Bente Lykke Möllers superba kostymer till Riksteaterns Rikard III). Och ibland finner man sig i situationer där förnuftet stänger av, instinkter tar över och den stora frågan inte är vem som har rätt till någons skinn. Frågan lyder snarare: estetiskt, som Nina Garcia skulle säga, vem tilltalar mig mest? Kossan eller divan?

   Den tråkiga ickenaturromantiska sanningen är att, när jag bortser från rent grundläggande värderingar om alla varelsers rätt till sitt eget liv, så intresserar kon mig föga. Vissa katter är fabulous och havskatterna på Universeum och Havets Hus rör vid djupet av min själ, men djur? I allmänhet? Vet ni, något enstaka spökdjur på tv och replängds avstånd räcker bra för mig. På samma sätt har min vegetarianism inget att göra med att "jag älskar djur" (jag älskar dem inte mer än vad jag älskar resten av världen), utan helt enkelt princip. Värdering. Personligt, men objektiv ställningstagande.

   Och eftersom jag utlovade några ord om "djurrätt" borde jag nog säga något om den besläktade djurrättsrörelsen. Saken är nämligen den att jag är övertygad om att den i de flesta fall gör ett bra jobb, och vill förmedla ett budskap som för det mesta står i harmoni med mina egna åsikter (såvida ingen börjar virra om hur gulliga djur - i allmänhet - är). Men de stora organisationerna? De ger mig alltför ofta kalla kårar med sina informationskampanjer, bilder på sargade, torterade djurkroppar, men inte för att det får mig att inse någonting om människans grymhet mot andra slags varelser. Nej, därför att min hjärna (och hjärta) fastnar i tanken på vetskapen om annan mänsklig grymhet, andra grupper som gärna lockar anhängare och skrämmer slag på folk med samma visuella massaker-chock (nu i schlager-tider). Mördade djur är rent utseendemässigt inte så olika blodiga foster, trots allt, och jag hatar tanken att den skuldbeläggande (berättigat eller ej), känsloinriktade visuella chockretorik som anti-abortrörelsen vurmar så för ska vara nödvändig för att människor ska förstå. För mig hjälper det inte. Jag tittar snarare bort. Om mitt intresse för djurs rättigheter ska väckas till liv ska det vara genom ord, genom fakta och inspirerande idéer om förbättring, och inte genom ett bildspråk andandes splatterfilmer och minner om /o/uppnådda och upphävda mänskliga rättigheter.

   Det kan finnas någon slags länk mellan detta och min avsmak inför kvällstidningslayouten med känslomässigt laddade lidandepornografiska bilder som tar upp hela sidor, och min tendens att föredra nyhetsrapportering i form av välskriven, utförlig text och välskrivet, genomtänkt tal i radio. För att ta in någonting allvarligt vill jag ha tid att tänka. Inte bara se och känna.

P.S. Fuskskinn är en helt annan sak. J'adore, i rätt sammanhang (typ skor, väskor, inte västar).