Igår köpte jag en capuccino to go (det är ett beroende; känslan av att gå med en miljöförstörande pappmugg och låtsas som om jag vore Rachel Zoe eller hjältinnan i The Devil Wears Prada) på det där caféet som jag för sisådär sex år sedan dömde ut för att det var för dyrt. Cappucinon, om förtärd utanför lokalen,  var faktiskt en av de billigare koppar kaffe jag inhandlat på senare tid.
Fyra månader i Frankrike (hello, Starbucks) sätter onekligen saker och ting i perspektiv.

Gårdagens övriga höjdpunkter var a) när jag som avslutning på en lång harang om Sherlock Holmes lyckades övertala en dam att inte köpa en bok och b) när jag sonade för a genom att visa mig något medveten om sortimentet och pekade ut Liv-Strömqvists-bok-med-kollage-på-framsidan till en kunde med spännande glasögon.

Annars har senaste veckan innehållit otaliga adressförfrågningar inför julkortsskickande, en ihållande och oförklarig lust att brista ut i tårar, en godkänd men inte helt korrekt leverans från en nätbokhandel, en färdig akademisk-professionell plan för framtiden, förkastandet av samma plan, julsånger, mindervärdeskomplex (har ni sett sf-bokhandeln Malmös blogg? Dolores simpla ditto kan omöjligen komma ens i närheten; behöver inte heller öra det, men det är frustrerande), kaffe, första delen av Spiderwick, Hound of the Baskervilles och stresstresstress.

Så nu har jag en ledig dag, snart förgången, ledig då jag borde få en massa saker gjorda. Börjar litetgrann på alla. Inget blir färdigt. Det känns litet som....

... dagens estetiska inslag: dockunderdelsporr. Hans Bellmer. Läskigt. Tack till ett fellow Antony & Almond-fan  Livejournal som fick upp mina ögon för honom (samt den där himmelska bilden med Antony som Jennifer Honkytits).