Har haft en busy week och till och med, under någon timma eller så igår, mycket att göra på jobbet då människorna som ville köpa saker avlöste varandra. Hello, julrusch. När jag köpte soppa till lunch fick jag en plastbytta med delikat salladsbuffé (komplett med sådan där orange typ morots-boll) på köpet. Det gjorde mig mycket lycklig; att få mer mat än vad jag betalat för.

Jag har även tagit mig i kragen och läst The Sign of Four (den hade åtminstone läslig textstorlek), trots mina traumatiska minnen av Granada-avsnittet med samma namn som bara. aldrig. tog. slut (särskilt inte båtjakten). För att stå ut med beskrivningarna av Vilden Tonga (vars namn jag upprepade gånger läste som "Toga", vilket iofs känns mindre stereotypt) och motverka ett sammanbrott av postkoloniala skuldkänslor beslutade jag att läsa hela fallet som en metafor för utvecklingen av triangeln Holmes/Watson/Mary Morstan. Metaforer är ju viktiga, som Rachel fastställer i premiäravsnitter av Glee. Vilket jag förstås fåtts att förstå långt tidigare, mycket tack vare Buffy the Vampire Slayer (och vad har jag inte den serien att tacka för?) där Dagens Demon mer ofta än sällan fungerade som ett verktyg i  någon av huvudkaraktärernas personliga utveckling. Egentligen hade jag tänkt följa upp här med en snabb sammanfattning av De Fyras Tecken: I Read It My Way, men efter att vad som från början skulle ha varit 20 ord blivit till närmare 2000 (no wonder att jag inte hinner, um, gymma och sådant) bneslutade jag att låta det bli ett eget inlägg. Som dyker upp så snart jag korrekturläst det litetgrann. (Jag ber om ursäkt för dessa tråkiga evighetsinlägg: jag använder bloggen som utlopp för sådant som jag aldrig skulle kunna uttrycka muntligt inför någon annan än min spegelbild eller mina Bleeding Edge Goths- och Bratz-dockor, utan att den personen efter två minuter i panik skulle komma på att hon hare något extremt viktigt och brådskande att göra någon annanstans.)