Om väder och Sonja Aldén
Igår, efter att ha spenderat dagen i sällskap av dammiga serietidningar (ve och fasa) lämnade jag vid klockan kvart över sex arbetsplatsen för att ta mig den inte allt för långa vägen till den - för en ensam flicka som jag - skrämmande platsen Liseberg, där jag planerade att avnjuta en timmes musikalisk kultur. Naturligvus talar jag om Sonja Aldén.
Regnet föll jämnt (och ständigt) då jag intog min plats på tredje bänken (inte så pjåkigt trots allt) vid Wärdshuscenen för att - omgiven av, tja, barn, om än i olika ålderskategorier - invänta stjärnan. När denna så anlände, 10 regniga minuter för sent, var den första tanken att hon, under sitt skyddande paraply och med perfekt hår och ett strålande leende, var ofantligt vacker. Visst, hon är det på tv också, men det är något särskilt med verkligheten trots allt... Under kvällen förstärktes detta intryck ännu mer i takt med att publiken blev mer och mer dyngsur och oglamourös.
Anyways. Vädret var alltså rent gräsligt: det regnade utan uppehåll och man blev mer och mer nedkyld där man satt - regndroppar rann nedför ansiktet, skorna blev till vattenbehållare, det gick att vrida vatten ur kjolen och jag var väldigt nöjd med att ha på mig värmande bloomers och underkjol. Men denna plåga till trots, är jag så glad att jag vågade mig dit. Sonja var, i min mening, fantastisk. Hon var onekligen en solstråle själv, även om några meteorlogisk sådana inet hade skadat, och sången var så bra och låtarna (samtlåtvalet) mycket trevliga. Dessutom var det en trevlig scen, som onekligen gav en intimare stämning (särskilt som Sonja erbjöd folk att komma och sätta sig på scenen om de frös - något som ett antal barn nappade på...) än sin större motsvarighet.
Och... jag älskar fortfarande "För att du finns." Och den blir inte mindre vacker av att håret droppar och kroppen är till större delen avdomnad av kyla.
Efter konserten fick jag ingen autograf då korten som miss Sonja skrev på tog slut (jag insåg senare att jag är ju för guds skull 18 år så det är hög tid att jag lär mig unna de yngre fansen sådant, grow up liksom, men iallafall) och rusade på tre minuter i regnfyllda högklackade skor och droppande klänning med underkjol (jag måste ha sett smått besynnerlig ut, ja) till Korsvägen där bussen stod. Och jag hann med den, och kom så hem just i tid för att se Morden i Midsommer. Jippi, liksom. What a night.
Regnet föll jämnt (och ständigt) då jag intog min plats på tredje bänken (inte så pjåkigt trots allt) vid Wärdshuscenen för att - omgiven av, tja, barn, om än i olika ålderskategorier - invänta stjärnan. När denna så anlände, 10 regniga minuter för sent, var den första tanken att hon, under sitt skyddande paraply och med perfekt hår och ett strålande leende, var ofantligt vacker. Visst, hon är det på tv också, men det är något särskilt med verkligheten trots allt... Under kvällen förstärktes detta intryck ännu mer i takt med att publiken blev mer och mer dyngsur och oglamourös.
Anyways. Vädret var alltså rent gräsligt: det regnade utan uppehåll och man blev mer och mer nedkyld där man satt - regndroppar rann nedför ansiktet, skorna blev till vattenbehållare, det gick att vrida vatten ur kjolen och jag var väldigt nöjd med att ha på mig värmande bloomers och underkjol. Men denna plåga till trots, är jag så glad att jag vågade mig dit. Sonja var, i min mening, fantastisk. Hon var onekligen en solstråle själv, även om några meteorlogisk sådana inet hade skadat, och sången var så bra och låtarna (samtlåtvalet) mycket trevliga. Dessutom var det en trevlig scen, som onekligen gav en intimare stämning (särskilt som Sonja erbjöd folk att komma och sätta sig på scenen om de frös - något som ett antal barn nappade på...) än sin större motsvarighet.
Och... jag älskar fortfarande "För att du finns." Och den blir inte mindre vacker av att håret droppar och kroppen är till större delen avdomnad av kyla.
Efter konserten fick jag ingen autograf då korten som miss Sonja skrev på tog slut (jag insåg senare att jag är ju för guds skull 18 år så det är hög tid att jag lär mig unna de yngre fansen sådant, grow up liksom, men iallafall) och rusade på tre minuter i regnfyllda högklackade skor och droppande klänning med underkjol (jag måste ha sett smått besynnerlig ut, ja) till Korsvägen där bussen stod. Och jag hann med den, och kom så hem just i tid för att se Morden i Midsommer. Jippi, liksom. What a night.
Kommentarer
Trackback