Le premier amour est le dernier.
Oh my goodness Peter jöback kommer till Åhlens i Göteborg på söndag och signerar skivor, och för en gångs skull kommer jag att befinna mig inte långt därïfrån, utförandes en hemlig aktion av samhällsomstörtande karaktär. Typ. (Jag föredrar att förtränga det faktum att jag har nada dinero.)
Speaking of which är det bara lite mer än en månad kvar tills jag ska se densamme på Lorensbergstatern.
Jag ska troligen åka till Stockholm senare i höst med klassen, så då kanske jag får en chans att besöka de platser som det sjungs om i Stockholm inatt.... För att sedan ta pendeln från Karlberg till Södra Station, medans själen gtar en genväg över Österbron... (Även Staffan Hellstrands musik har uppenbarligen satt djupa spår inom mig.)
Finns det något roligare än att orienetra sig med karta i en främmande stad på samma gång som man försöker se ut som att man vet precis vart man är på väg?
Tokio Boy: waking up with the hotel on fire...
(Jag ber om ursäkt för vecket mitt på What's-His-Name, jag scannade en gammal affisch som jag bara råkade ha, från April 2006-numret av Popcorn - som jag köpte för Mana-samas medverkan, inget annat. )
Vad-Han-Nu-Heter behöver bara en lätt makeover (ögonbrynen!) för att de ska bli så gott som oskiljaktiga.
Om väder och Sonja Aldén
Regnet föll jämnt (och ständigt) då jag intog min plats på tredje bänken (inte så pjåkigt trots allt) vid Wärdshuscenen för att - omgiven av, tja, barn, om än i olika ålderskategorier - invänta stjärnan. När denna så anlände, 10 regniga minuter för sent, var den första tanken att hon, under sitt skyddande paraply och med perfekt hår och ett strålande leende, var ofantligt vacker. Visst, hon är det på tv också, men det är något särskilt med verkligheten trots allt... Under kvällen förstärktes detta intryck ännu mer i takt med att publiken blev mer och mer dyngsur och oglamourös.
Anyways. Vädret var alltså rent gräsligt: det regnade utan uppehåll och man blev mer och mer nedkyld där man satt - regndroppar rann nedför ansiktet, skorna blev till vattenbehållare, det gick att vrida vatten ur kjolen och jag var väldigt nöjd med att ha på mig värmande bloomers och underkjol. Men denna plåga till trots, är jag så glad att jag vågade mig dit. Sonja var, i min mening, fantastisk. Hon var onekligen en solstråle själv, även om några meteorlogisk sådana inet hade skadat, och sången var så bra och låtarna (samtlåtvalet) mycket trevliga. Dessutom var det en trevlig scen, som onekligen gav en intimare stämning (särskilt som Sonja erbjöd folk att komma och sätta sig på scenen om de frös - något som ett antal barn nappade på...) än sin större motsvarighet.
Och... jag älskar fortfarande "För att du finns." Och den blir inte mindre vacker av att håret droppar och kroppen är till större delen avdomnad av kyla.
Efter konserten fick jag ingen autograf då korten som miss Sonja skrev på tog slut (jag insåg senare att jag är ju för guds skull 18 år så det är hög tid att jag lär mig unna de yngre fansen sådant, grow up liksom, men iallafall) och rusade på tre minuter i regnfyllda högklackade skor och droppande klänning med underkjol (jag måste ha sett smått besynnerlig ut, ja) till Korsvägen där bussen stod. Och jag hann med den, och kom så hem just i tid för att se Morden i Midsommer. Jippi, liksom. What a night.
Ditto, darlings.
Jag tänkte spendera större delen av morgondagen i Göteborg, så... gissa vilken tidning jag tänker köpa, om jag hittar den. Beth Ditto sparkar derrière så det förslår. Varför ska de spela på Accelerator i Stockholm istället för Göteborg? Hallå?
Konnichiwa bitches!
Fråga mig inte varför, men jag hittade den här videon som jag av någon anledning inte sett förut när jag läste en fransk myspaceblog. Vilka omvägar man tar ibland.
Za vedno vse moje v zivljenju tvoje je
Jag vet att jag har klagat över det här tidigare, och att en svenskspråkig blogg dessutom är helt fel forum att framföra åsikter angående ämnet i, men i alla fall...
...det har hänt igen: nyhetssektionen har uppdaterats på den slovenska varianten av Anzej Dezans hemsida. Om man tittar på den engelska sidan har det inte hänt något sedan i början av januari.
Då mina kunskaper i slovenska är i stort sett obefintliga finner jag detta högst irriterande och tycker att de väl ändå kunde, jag vet inte, skriva några enstaka sammanfattande engelska ord någon gång så att obildade gymnasieungdomar som moi slipper gissa och sig till allt. (Jag tror att han ska sjunga chansons på en festival i maj...? Men vad vet jag.)
Jag kan i alla fall konkludera med att säga att jag är överfötjust i den väldigt fonetiska stavningen av ordet "sanson" med hácek över det första tecknet. Très élégant och förståeligt.
Traumas, traumas, traumas.
Alltså brukar jag tillbringa nämnda årstid i ett slags konstant tillstånd av extrem rädsla.
On a lighter note, ser man på vad jag hittade på youtube idag: en oficiell musikvideo till låten "Body's a temple" från Jay Brannan. Helt spontant och i brist på bättre saker att göra har jag inoficiellt tagit på mig uppdraget att promotoa honom i den svenska bloggsfären, så voilà:
Suck. Jag vill också vara vacker och begåvad. (Å andra sidan ser jag enligt min egen högst subjetkiva åsikt vädigt cool ut i min pojkmodell-Pimp My Ride t-shirt, très hiphop, och igår rådde min engelskalärare mig att om någon ringde och frågade om jag ville komma och jobba som engelskalärare så skulle jag svara ja... Så det nkunde ha varit värre.)
I'm sorry, Jay, I'm sorry, world.
Jag får skylla på att jag var sysslös (eller kände mig så, iallafall, något vettigt kunde jag säkert ha gjort). Låten är av Jay Brannan (den anda låt han skrev, kan ses och höras på youtube), och det är inte av sadism riktad mot denne som jag slaktar hans låt så här, utan snarare av kärlek och beundran som jag vill vara som han. Även om jag verkligen inte kan spela gitarr, och inte heller har någon fysisk skönhet att falla tillbaks på.
Anledningen till att videon tar slut litet abrupt (om någon mot all förmodan - eftersom ingen läser bloggen överhvud taget - skulle titta så långt), är att jag filmade den med min mors digitalkamera som bara tillåter att man filmar högst tre minuter.
Separerade vid födseln II & Jay Brannan
Först och främst är jag emot idén med att kindpussa folk man inbte känner. Hallå, liksom, ever heard of personal space? Vad jag dessutom lagt märke till är att franska pojkar tenderar att inte pussa varandra, utan endast änvända sig av detta hälsnings-tillvägagångssätt när det är tjejer inblandade. Varandra tar de istället i hand, generellt sett.
Vilket leder mig till punkt nummer två bland mina klagomål: hallå, liksom, stop treating me like a girl.
Bloody straight-acting country.
På tal om straight-acting fransmän, så tror jag att Jérôme Pradon, sedan han började jobba med Lord of the Rings-musikalen, håller på att förvandlas till Eirikur Hauksson.
Kom inte påstå att du inte kan se den slående likheten.
Tack goda gudinna då - nu när Jérôme gått och blvit machokrigare - att Jay Brannan finns att ta över titeln som Mest Bedårande Varelse Någonsin för nästa generation, och att han gör det så galant på sitt alldeles egna topless singersongwriter-vis.
Jay Brannan är min nye husgud, tillsammans med Jason Mraz. Jag behöver skaffa mig ett kontokort och ett itunes-konto så att jag kan inhandla Jays EP.
(...voilà...promotion!)
