Jag har på senare tid upptäckt att besöksantalet på min blogg tycks vara högst de dagar jag inte skrivit något på den. Hm. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera informationen. Folk föredrar mig alltså när jag är tyst? Ingen överraskning, kanske, men ändå.

Idag har jag hursomhelst arbetat. Litegrann, åtmisntone, även om en chockerande stor del av tiden gick åt till lunchrast. Några timmar i sällskap av serietidningar m.m. är mer än nog, och dessutom var ltemperaturen i okalen kyligare än jag väntat mig och klätt mig för på grund av en inbjudande öppen dörr.

Då jag tog en sväng förbi Emmaus påmindes jag om vad jag skulle vilja kalla Årets Dilemma (som jag fortfarande inte löst): det handlade om ett par D&G-jeans jag såg i nämnda affär i somras. Jag har en historia av att aldrig hitta jeans som passar, och blir för det mesta bara nedstämd och uppgiven av att prova dylika byxor. När jag provade detta par, däremot, tyckte jag att de satt perfekt (tack vare den begagnade statusen var de ju även ingångna och mjuka). Så långt allting gått. Dock var priset lite i högsta laget för mig och för second hand, troligen på grund av att det stod just D&G på en lapp på baken. Men, men, tänkte jag, det är väl inte hela världen. Först efter detta stötte jag på det verkliga problemet, som till slut gjorde en gemensam framtid för mig och byxorna till en omöjlighet. Lappen i fråga, den med loggan på, var tillverkad i ett skinn-liknande material. I många fall används plast i stället på grund av sin billighet, men jag betvivlar att tillverkarna av nämnda märke skulle välja att spara in på just detta område.
   Alors, qu'est-ce qu'on fait? Att bära ett plagg som innehåller likdelar kommer inte på fråga. Även om byxorna är begagnade och jag därför inte direkt bidrar till avrättningen av ett nytt djur så går jag ändå med på att njuta av dödandets frukt samt göra reklam för det genom att visa mig offentligt i byxorna. Att bara gömma märket under långa tröjor är en alltför enkel utväg, så det enda som återstår är egentligen att köpa byxorna för att sedan sprätta bort lappen. Visst, jag ger mitt ekonomiska bidrag till djurhandeln, men det är på samma gång ett statement att sprätta bort hudbiten i fråga.
   Vad var det då som gick fel, när jag trots allt kommit på denna kreativa lösning? Jo, min inre märkeshora klarade inte av det. Att sprätta bort en lapp som det står D&G på?! Nej, det skulle helt enkelt vara för smärtsamt. Även min inre ekonom (man skulle inte tro det, men hon finns där inne väl gömd) var kritisk - hur smart är det att betala extra dyrt för ett märkesplagg för att sedan ta bort märket?
   Som sagt blev det inga byxor. Vilket jag kände ett visst vemod över idag. Men jag försöker intala mig att de säkert var jättedålig kvalitet och inte alls speciellt snygga.

Min draperingsstuderande New York-mamma berättade för mig om när hon och hennes klass var på stuidebesök hos haute couture-designern Ralph Rucci. När mannen ifråga skulle berätta om sin karriär tittade han inte på sina inte alltför glamourösa åhörare, utan vilade istället sina ögon på sin egen spegelbild i en spegel som stod i rummet..

Vem sade någonsin att fashionistas skulle vara självupptagna?