Ett, um, öppet brev till en, um, fiktiv person. Vad? Börjar jag spåra ur? Kände bara för att använda andra person, för omväxlings skull, öva böjningsformer och så vettu.

Förhöret i Vitryssland, då, som jag hängt upp mig litegrann på. Inte vet jag vad det handlade om, eller om det hade något syfte annat än att få in litet under bältet-humor inom avsnittets första två minuter (måste väl jobba hårt för att tvätta bort den där pryda stämpeln som viktorianska anor kan föra med sig). Nej, det enda jag vet är att Sherlock, you broke my bleedin' 'eart.

Vad sympati jag må ha känt för dig efter det första avsnittet, där du visade oss ensamhet, självdestruktivitet, vänskap, är som förbrukad. I bakhuvudet har jag någon hopblandad bild kommen av halvt glömd litterär kanon och Vasilij Livanovs mysgubbe och Jeremy Bretts gentleman, och jag frågar mig, bestört och uppriktigt osäker: var du alltid så här otrevlig? Ohyfsad? Jag vet nog av egen erfarenhet hur ljuvligt det är att korrigera grammatik – inte av elakhet, utan av naiv kärlek till språkliga system – och småfel, men därmed också hur det är att låta den rättande kommentaren stanna i huvudet, medveten om hur sådana ofta kan likna (ofta innehålla ett mått av) inbillad överlägsenhet, och om att det är omöjligt att föra ett samtal på så vis. I vissa specifika fall kan det förstås vara acceptabelt och önskvärt, om det ökar den språkliga förståelsen mellan parterna, önskas av medtalaren eller kan leda till långsiktigt lärande.

Men nu är det ju så att den som faktiskt besitter någon form av kunskap (om än inte objektiv) borde veta bättre än att använda den som ett sätt att markera sin högre position gentemot någon. Eller var det utan baktanke, av kärlek till regler? Peu importe. Att i vad som för den oinsatte tv-tittaren tycks vara en arbetssituation, hos en potentiell klient, sänka sig till en sådan nivå av överlägsenhet och av, ja, ren barnslig tykenhet är helt enkelt – som Jo Frost skulle säga – oacceptabelt.

Och om det ändå hade varit rena grammatikfel du hade rättat! Men nej, vad vet jag om engelska språket, men vad din potentiella klient säger, det låter så, så dialektalt. Där finns inte det inkonsekventa eller ej ännu upplysta hos någon som håller på att lära sig ett språk, ingen avsaknad av system men ett annat system, och du Sherlock, sitter där som någon förbannad hobby-Higgins och njuter av din standardiserade arrogans. Och får en simpel punchline till slut.

Men jag är besviken, jag är faktiskt det. För att vara så här kvick, så bitchig, så rolig, ger du inte upp något? Något som gör att de olika människor med mysterier för dig att lösa vågar ringa på vid din dörr. Oavsett var de lärt sig att tala.