Arethas hatt var fascinerande. Den andre predikanten var bättre en den första (han lät som han inte trodde på eller brydde sig om ett ord av vad han sade). Obama-dottern d.ä. hade en snygg blå kappa. Jag grät under presidentens tal, förstås, comme d'habitude. De svenska kommentatorerna påminde mig om den traditionella negativa sarkastiske (let's not name names, men den andra är värre än den ena) cyniska svenska kommentatorn som pratar sönder Eurovision Song Contest.

Tänka sig att USA har en ny president. Det var ängesedan det hände, i mina unga ögon. Och att han är den första på ett sätt. Det är fascinerande. Det är något sådant som gör att man påminns om goda med att leva under just den här tiden. Vad man får uppleva och se. 
   Man har ju hunnit vänja sig litet sedan valet, men ändå, wow.