Till följd av mina kommande studier var idag min sista dag som typ heltidsarbetande på Dolores; den plats där jag trots allt tillbringat en stor del av hösten som gott (och viss tid även innan dess, förstås). Såklart kommer jag fortsätta att dyka upp där då & då, bosatt i Göteborg som jag snart kommer att vara, men det känns ändå som att det är slutet på en - om än kort - era. Vissa affärer är inte bara affärer: de är, som någon skrev någonstans, institutioner. Pittoreskt dammiga, till synes utan rim och reson i sortimentet, och med ett eklektiskt (klitentel som återkommer. "Ja, jag brukade ju handla här på 80-talet..."
Och vilka människor, sedan. På gott och ont betvivlar jag att jag någonsin kommer att stöta på en sådan oväntad blandning av personer med egenskaper, intressen och livssituationer som skiljer sig så oändligt från varandra. När jag inte fann orden att beskriva sortimentet jom en kund med det plötsligt så självklara svaret: det är en nördaffär. Och är det kanske det vi har gemensamt, till slut. Jag slukar inte superhjälteserier, the Simspons, Harlequin-romaner eller bilder på gamla filmstjärnor, och min samling av morbida dockor är högst blygsam; men jag vet hur ljuvligt det kan vara att sätta sig med en bok och stanna där i timmar, jag förstår hur mycket undergroundkultur, populärkultur och skräpkultur kan betyda, där, innerst inne. Och i denna miljö av total, bisarr (ytlig såväl som osynlig) mångfald tycks det mig finnas en prestigelöshet, den där acceptansen som man letar efter.
Jag lovar: en butik handlar inte bara om försäljning, den handlar om - cliché! men tro mig - mänskliga möten. Skillnaden mellan att köpa något IRL, så att säga, och på interwebben är att du faktiskt får prata med någon, om så bara några korta ord, och känna den bekräftelse det innebär. Du finns, andra människor finns; avståndet må vara långt mellan oss men det betyder inte att vi inte kan snudda vid varandras verkligheter ibland.

Hur ofta säger jag inte at "Ja, man lär sig något nytt varje dag"? Men kanske tål det att upprepas; för jag tror mig ha lärt mig saker på Dolores inte bara om hur man hanterar en babs-maskin, om Göteborgshumorns natur och om serier, men just om människor.

Och uppenbarligen är det såpass sent nu att jag börjar bli riktigt obehagligt sentimental. Men tack, ändå, och tbara änk hur världen och allt däri är ofantligt intressant och fascinerande trots allt.