Renskrivning med lyriska inslag


En av de många fördelarna med att bo ihop med ett antal andra människor är förstås att man kan snylta på deras dagstidningsprenumerationer, och kanske till och med vidga sina vyer till att läsa publikationer som man själv aldrig skulle komma på tanken att inhandla. Idag består Svenska Dagbladets dagliga sida-med-mer-text-än-bild (så vågat, så revolutionerande!) av en artikel om hur romanen Frankenstein i själva verket är frukten av ett samarbete mellan makarna Shelley, tonårsflickan och den store poeten. Ja, alltså, de menar ju inte att förminska Marys arbetsinsats  eller något sådant vulgärt - nej då, här talar vi om ett ömsesidigt, "intensivt och intimt" samarbete som kännetecknar deras relation. Jag citerar: "Mary renskrev Percys dikter och Percy försåg senare Marys ungdomsdramer med lyriska inslag." Jag säger inget mer därom, utan höjer bara menande men mystiskt på ena ögonbrynet.

Spontant kan jag dock inte låta bli att tänka, ack, om ändå David Lagercrantz varit gift med Mary Shelley! Jag lyckades nämligen på något vis bland kurslitteratur och annat tidsödande klämma in läsningen - inspirerad av
Pomegranates inlägg om boken - av nämnda kändisavkommas senaste roman "Syndafall i Wilmslow". Och innan jag kan gå in på vad jag ansåg om det litterära innehållet i boken måste jag få uttrycka min yttersta bestörtning över bristen på korrekturläsningen. Nu talar vi slarvfel som förvisso inte gör den minsta skillnad för förståelsen av boken - men som är ack så distraherande. Och jag har faktiskt litet svårt att förstå hur Bonniers, ett förlag som ju trots allt är någorlunda stort och därmed rimligen borde kunna hålla sig med ett visst antal anställda, kan välja att rationalisera bort något så basalt som (fungerande) korrekturläsning.
Vilken plats i Wilmslow är det egentligen som till så hög grad representerar sommar för huvudpersonen, är det det svengelskklingande Carneval Field (två gånger s. 153) eller kanske det faktiskt existerande Carnival Field (s. 163)? Och vad är det egentligen för "fiskljusar" som åsyftas på sida 64? Fåglar (eller fiskar?) på vilken någon galen vetenskapsman monterat ljuskäglor? Hur vanligt är det att någon säger "Jag har inget lust" ? Inte så värst, enligt Google: 6 000 mot 376 000 för motsvarande utrum). Jag känner även saknaden efter ett ytterligare "n" i pluralböjningen "lagbunda" (s. 245) Och av ren nyfikenhet: vore inte "fler dog i fabrikerna än det föddes barn i staden" tydligare än det befintliga "flera dog i fabrikerna än [...]" (s. 221). Eller är det bara jag som blir förvirrad av användingen av "flera" (är jag måhända för modern i mitt språkbruk)?
Det är inte så att jag automatiskt förutsätter att jag har rätt och berörda kulturarbetare fel; nej, då jag misstror förstås ad infinitum mig själv och min brist på bildning. Vad bättre då än att söka frå ett svar från den anglofona hästens mun, som i detta fall får representeras av Bonniers Svenska Ordbok (tryckt 1990), som ju rimligtvis borde ligga till grund för ordval och grammatisk praktik inom förlagets lilla litterära sfär. Resultat? Fiskgjuse stavas just så som pappa Ingalls via sin svenska översättare lärde oss (i Den långa vintern?), och lust är ett substantiv i utrum som ingår i uttrycket "jag har ingen lust".

Jag vet. Jag har en viss tendens att så att säga hänga upp mig på språkliga otydligheter. Jag vet inte och vill helst förbli ovetande om huruvida det finns någon specifik diagnos för det, men håll med om att det passar ganska bra in i ett inlägg om en bok om Alan Turing. Och ja, min blogg dignar med slarvfel, vilket dock tycks mig förhållandevis trivialt då den trots allt knappt läses av någon. Och sist men inte minst: jag saknar totalt tilltro till mina egna kunskaper, så om jag har fel, upplys mig.

Men hursomhelst! Boken! Jag är mycket förtjust i Lagercrantz' fullkomligt förvirrande formuleringar och meningsbyggnader (det känns som att läsa den tveksamma översättningen av en engelsk roman från det tidiga 1900-talet), och ordvalet ger ibland en ung lantflicka som mig känslan av att författaren skrivit boken med pennan i ena handen och en ordbok den andra (vilket dock, se ovan, inte tycks vara fallet). När polisen och huvudpersonen Corell fokuseras finns det något överdådigt men tillbakahållet, något spetsfundigt över språket, vilket bidrar till den skamlöst anglofilflörtande stämningen. När historien däremot betraktas genom andra karaktärers ögon blir språket mycket mer konventionellt, vilket jag personligen finner litet tråkigt, och jag kan inte låta bli att undra över denna förskräckliga tendens bland i synnerhet deckarförfattare att nästan tvångsmässigt hoppa mellan synvinklar. I vissa fall är det förstås nödvändigt, men oftast inte, och vad är det för fel med att koncentrera sig på en karaktär? (Jag har på senare tid försökt nå ikapp fransmännen och läsa Stieg Larsson. Inte nog med att där finns många karaktärer - ska jag behöva veta vad alla känner också?)

Tack vare min faiblesse för britter, spioner, kommunister och homofiler, som är mindre av en hemlighet än vad ag hade önskat, faller mig bokens tema mig helt i smaken. Det är nästan så att jag kan se Sam West (Cambridge Spies samt hemliga krigsoperationer i Foyle's War) dansa över sidorna, så till den grad att minsta referens till de Röda får mig att tänka på den kungliga, brittiska armén under 1800-talet (se: Major Edrington). Förutom en vanlig deckare och en fiktiv dokumentär är Syndafall i Wilmslow en av de där böckerna som låter läsaren lura i sig själv att hon faktiskt lär sig något, när hon i själva verket snarast sitter och saliverar mentalt över ovanliga ord och kostymklädda kommunister: i vissa stycken känns det som att Lagercranz rentav kopierat passande stycken från Wikipedia för att krydda dialogerna med litet (läs: mycket) filosofi och matematik for dummies. I grund och botten tycker jag om det här fenomenet - vem vill inte lära sig saker? -  och blir alltid förtjust när jag ser en litteraturförteckning i slutet av en roman, men ibland blir det bara litet för a) mässande och/eller b) ytligt. Jag inser att avancerad matematik ligger skrämmande nära filosofi, men att skriva en faktastinn bok om en matematiker och en matematikerwannabe till polis utan att redovisa en enda formel, knappt en siffra? Det är faktiskt fullt möjligt att tröttna på alla dessa finurliga, självgoda små paradoxala historier som slentrianmässigt dyker upp här och var (jag är säker på att jag såg Barberar-paradoxen i en annan bok bara häromdagen, men oturligt nog för min trovärdighet minns jag inte var). Vad jag dock tycker att Lagercrantz lyckas med just där är att inte låta informationen bli viktigare än handlingen (hej, Scarlett Thomas) - ramhistorien tappas aldrig bort bland paradoxerna och huvudpersonen tillåts vara en  enkel människa snarare än förkroppsligandet av eller farkosten för en stor idé. Även slutet på boken är uppfriskande tillbakahållet och sannolikt (mycket tack vare den verkliga förlagan, antar jag), då författaren  till skillnad från så många andra faktiskt har vett att följa den i boken ofta upprepade devisen att gåtan i sig är större än dess svar. Och till syvende och sist fann jag boken ytterst, deliciöst och oemotståndligt underhållande.


P.S. För att visa att jag inte är någon farisé, voilà tre exempel på böcker där växlande perspektiv i min mening är befogat och tillför något:
- Fingersmith av Sarah Waters (litet neoviktoriana var jag ju tvungen att få in), för att den komplicerade handlingen kräver det
- Rant av Chuck Pahlaniuk, för att jag  blir litet trött på hans huvudpersoner: då är det bättre att som få avnjuta dem (i ett stort antal) i små portioner, litet som en buffé
- Anna Karenina av Leo Tolstoj, för att man faktiskt får känslan av att han lagt ned tid på och brytt sig om alla karaktärer

Kommentarer
Postat av: Pomegranate

Ack, jag skulle vara världens sämsta korrekturläsare - jag hittar aldrig några fel när jag läser. Men "fiskljusen", det borde till och med jag ha reagerat över.



Apropå nörderi:Om du hade möjlighet att tjuvläsa svd häromdagen kanske du såg en raving review av TS Spivetboken? Vill minnas att du inte var lika förtjust..?



Apropå Stieg Larsson: Don´t bother.

Postat av: Lisa

Jag lovar, det är snarast en förbannelse...



Ja, jag läste faktiskt, och med växande bestörtning, den recensionen. Jag befarar att jag, nu när boken getts ut på svenska, inte längre kommer att kunna tala illa om den utan att behöva oroa mig för att möta mothugg...



Ett mycket lockande råd.

2010-04-25 @ 01:22:44
URL: http://divahisterya.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback