Efter att så till slut ha läst "The Final Problem" kan jag efter den initial nedstämdheten inte låta bli att komma att tänka den stora tacksamhet jag känner till min första populärkulturella obsession, den amerikanska, förhållandevis kortlivade kultsåpan Sunset Beach. För hur många lärdomar har den inte gett mig? Inte nog med att mina samtliga kunskaper gällande engelska språket (förutom möjligen enstaka uttryck som "warp drive" och "bridge" i betydelsen, um, där alla högre officerare hänger på ett rymdskepp), hur man gör specialeffekter med en begränsad budget och hur man inte beter sig när man är fast på en öde ö tillsammans med ett stadigt minskande antal kamrater och en mördare; jag lärde mig att identifiera och kritiskt (hoppfullt?) betrakta ett av fiktionens favoritfenomen: liket som aldrig hittats.

Om en karaktär under dramatiska förhållanden (helst slagsmål med ärkefienden) ramlar ned för ett stup och dödförklaras i sin frånvaro kommer hon utan tvekan att dyka upp, livs levande och med en långsökt förklaring, någon säsong framåt. Samma sak gäller om en karaktär under en båtfärd hamnar i vattnet och drunknar (eller?): hon är inte död, hon bara bidar sin tid i Seattle och har eventuellet minnesförlust. (Om hon däremot efter en kryssningsolycka lämnas att dö mitt ute på havet kan hon för sin överlevnad tvingas att offra ett ben till hajarna, för att sedan göra en storslagen entré med sitt nya träben.)
För att sammanfatta: i populärkulturella följetonger talar ingredienserna stup, vatten och frånvarande kroppar endast om ett kort (uppehåll komplett med dramatiskt uppdykande om några år) och inte alls inte alls om att den försvunna karaktären ifråga skulle ha blivit utskriven ur serien. It ain't over 'til the fat lady är strypt och inmurad i sockeln till stadens nyupprättade staty, som man säger.

I The Final Problem antas Sherlock Holmes av de andra karaktärerna, sans ögonvittnen och sans kropp, ha ramlat ned för ett stup, som i själva verket råkar vara ett vattenfall. See where I'm going with this? Här finns inte bara ett stup eller en större vattenansamling, utan de båda tillsammans (plus en extraordinär brist på förstahandsuppgifter) vilket ju torde betyda att deras kombinerade livsuppehållande kraft gör tragedin än mer otrolig än om det varit det ena eller det andra. Quel cliché! Det lustiga är att hur öppna dessa På återseende!-slut än är, och hur många spoilers man än läst om le grand retour är de fortfarande sorgliga. Farväl Adventures- och Memoirs-Holmes (jag borde ha Sign of Four för kronologi men prokrastinerar), good riddance felstavade utgåva  av Memoirs. Hej "låt oss fotokopiera novellerna ur The Strand och förmisnka dem till oläslighet i pocketformat"- Return (är det ett grymt skämt? att man måste ha förstoringsglas för att läsa Sherlock Holmes?).

Jag trodde förresten förut att jag ogillade novell som skönlitterärt format. Det visade sig att jag hade fel, eller åtminstone att det finns undantag.

På tal om paralleller: Granadas Sherlock Holmes må ha bytt ut Watson en gång, diskret mellan säsonger, men under den tid jag följde Sunset Beach kan jag påminna mig åtminstone fyra byten av skådespelare  utan minsta hänsyn till kontinuitet (varav ett då originalskådisen återvände).