Det är fascinerande hur den moderna varianten Inför ESC på något vis lyckats samla vad som skulle kunna sägas vara motsatsen till Sveriges intellektuella elit (samt någon enstaka finländare med uppfriskande dragspelsfetisch) i ett och samma program.
   Den positiva aspekten med årets program är att mitt starka ogillande mot Charlotte Perelli (i synnerhet för vad hon sade om a) Luminita Anghel och b) Marija Serifovic och även för hennes allmäna människosyn) hamnat litet i perspektiv när jag tvingats sitta igenom timmar av Marie "Va? Jag? Måns är min pojkvän? Jo?" Serneholt och Christer "jag spenderar inte bara all min vakna tid framför youtube, jag skryter dessutom om det" Lindarw när de desperat och ovant försöker få igång någon form av tankeverksamhet för att kunna åtminstone låtsas ha en åsikt.Vissa människor är inte gjorda för att prata i tv. Eller sjunga. Eller synas. Eller uttala sig. 

Vad gäller Christer Lindarw, som uppenbarligen inte kan skylla sin intelligensbrist på ungdom, tänker jag att det kunde vara en bra idé att kanske, typ, stänga in honom i någon slags ljud-isolerad inhögnad. I något hårt material, typ järn. Ja, litet som en sådan där, vad heter det, en järnridå. Det skulle han väl ändå gilla?
   Ja för där klämmer ju skon också. Jag står inte ut med folk som för "komisk" effekt föreslår att vi hänger upp en ny järnridå i Europa. Jag må vara för ung för att förstå det roliga eller önskvärda i bildliga påtvingade avgränsningar och kalla krig, jag har ju trots allt bara hört om det i efterhand, läst om det i skolan (och fått den befängda idén om att det var något dåligt). Men jag menar, Jesus Kristus, hur gammal, och hur jävla cynisk, ska man vara för att faktiskt tycka att det är roligt?