La voix, la joie.

Vilken pärs. När man som jag tenderar att ta Melodifestivalen på aningens för stort allvar, är det nästintill en plåga finalkvällen framför sin dator (tack goda gudinna för svt:s webb-livesänding) ensam och utrikes utan möjlighet att rösta och påverka. Malena var så fantastisk som en sångerska kan vara, och jag har de senaste veckorna mer och mer gått över från att tänka "när det svenska bidraget tävlar i Moskva" till "när Malena tävlar i Moskva" (när jag imorse fick reda på att Jay Brannan spelar i Paris samma dagar som ESC-kvalen tänkte jag spontant att jag ju kunde se honom den kvällen då Malena inte tävlar), och man har ju hört talas om spelbolagen och nätomröstningarna och allt det där. Men verkade det inte för bra för att vara sant?

Jag var alltså minst sagt neurotisk. Själva programmet var ärligt talat dåligt, inget av skämten om Ryssland var kul, och inte heller Petra nådde upp till sin vanliga standard. Det kändes som en allmänt trött final.
   Sedan dök Marija upp och var cool och snygg (men hur idiotiskt är det att ha med henne utan att hon sjunger?), men när hon  började läsa upp int-juryns röster var det som ett slag i magen. Visst, hon var oficiellt där för att representera fascistjuryn, men what about de internationella flatfansen? Hur kunde du, Marija?
   Och därefter kom den verkliga tortyren. Plågsamt usla komiker som presenterar förskräckliga resultat från fascistjuries runtom i landet (jag var just då glad att ha lämnat Göteborg), och förhandsfavoriten Malena fick kanppast någonting. Hela situationen (mest komikerna) gjorde mig så uppgiven att jag helt glömde bort att tittarrösterna fortfarande fanns kvar och kunde påverka, så lättnaden var stor när man drog igång den sista snabbreprisen. Men om både fascisterna och Marija (jag vet jag är orättvis som gör henne till representant för jag-vet-inte-vad) nu övergett Malena, skulle då svenska folket också göra det? Men spänning och även hoppet växte med varje poäng som lästes upp, jag gjorde litet snabb huvudräkning för att vara beredd på potentiella resultat (och huruvidafascistjuryns röster skulle komma att väga över, eller demokratin slutligen segra), och när motsvarande tian - nu helt i enlighet med förhandstipsen - gick till Caroline utan att bidrag nummer 11 tilldelats något ännu, och publiken började skrika och Caroline mimade Malena... då var det som om det som tidigarer verkat för bra för att vara sant plötsligt var den mest sannolika utgången. Et voilà. Finalframträdandet. Glitterkonfettin. De tystade falsettskriken. Tårarna. Det envisa leendet som stannar kvar.


Lycka, lycka, lycka. Och jag var uppenbarligen inte den enda som kände så. Moskva kommer att bli så awesome i maj så det finns inte ord för det.

Grattis, grattis, gratttis! :D <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback