Uppenbarligen är jag back in the blogging-game, även om jag missat en hel del under veckorna utan fungerande Internetuppkoppling. Men, jag har dock tagit mig i kragen och lyssnat igenom MF-låtarna litet extra nu inför finalen, et voilà, ungefär så här tycker jag:

Två:
Molly Sandén - Så vill stjärnorna

Första raden låter som Whitney Huostons I have nothing, men sedan går det nedåt därifrån (och jag blir mer och mer besviken för varje takt över det inte är Whitney). Människan sjunger ju onekligen bra, och låten är inte direkt upprörande, och bidraget hade varit fullkomligt acceptabelt och trivsamt om det inte var för (min pet peeve, som det ska visa sig:) uttalet. Ni vet hur barn låter när de sjunger, litet som om de sväljer tonerna, och resultatet blir t.ex. ett förskräckligt "att jå älskar dig". Som tur är brukar detta växa bort med åldern och sångvana (så tack och lov för 16-årsgränsen), och jag hoppas att även Mollys behandling av språket kommer att utvecklas till det bättre så småningom. Öppna upp, kvinna!

E.M.D. - Baby goodbye

Deras sånginsatser är väl inte det allra sämsta i tävlingens historia, och visst kan det vara charmigt med människor som försöker dansa trots att det inte är deras mest framstående färdighet (och jag älskade "Jenny let me love you", FYI), men ärligt talat; jag kan inte tycka annat än att det här är rent mediokert. Jag förstår mig verkligen inte på varken låten, eller dess anknytning till det rätt så retro-konceptuella framträdandet. Om det här är bra på något sätt har jag inte lyckats upptäcka det ännu.

Måns Zelmerlöv - Hope & Glory

Um, strippchock. Fast jag har för mig att jag läste någonstans att han ändrat i sitt nummer; blir det fortfarande pole dancing? Att se Footloose med Måns i gjorde att mitt omdöme gällande honom grumlades något (han var väldigt söt up close, kan inte förnekas), men nu är jag efter detta wake up call snarare bara väldigt irriterad. Och ärligt talat, när man tänker efter, så suger den krigsglorifierande låten fett.

H.E.A.T. - 1000 miles

Det här måste vara första gången som en rocklåt som inte är rent dålig dyker upp i Melodifestivalen. Det här är i likhet med Agnes' bidrag oklanderligt och imponerande välgjort, i klass med det bättre ur sin genre. Vilket inte säger att jag gillar det.

Alcazar - Stay the night
Jag har för mig att min mamma i tv-soffan kommenterade att den här skulle funka bra på Friskis & Svettis, och vem är jag att säga emot? Jag kan definitivt se framför mig hur en grupp människor i alla åldrar och former hoppar omkring till låten. Men i egenskap av någon som trots upprepade "nu ska jag börja träna på något vis" aldrig egentligen lämnar soffan, känner jag att detta inte är nog för att vinna över mig. Ni förstår, jag gillade Alcazar pre-Magnus. Jag avgudade Alcazar när både Magnus och Annikafiore var med, och den första skivan de gjorde som foursome var rent utsökt. Men nu? Jag kan inte låta bli att känna att de - om en superproffsiga och begåvade - blir mindre musikaliskt intressanta för varje singel som släpps, så vid det här laget känner jag snarast en allmän likgiltighet inför dem.

Agnes - Love love love

Jag avgudar-älskar inte Agnes. Jag har inget emot Agnes. Den senaste singeln jag hörde med henne innan jag lämnade landet var jättebra. Love, love, love är bara ok, men den är så pass väl framförd att jag tror att den är bättre än så.

Sarah Dawn Finer - Moving on

Alltså, känns inte den där hissen litet... krystad? Varför, liksom? Kläderna ur hursomhelst trevligt färgglada och glittriga så att man har något att titta på, och låten är helt ok. Däremot känns det som att den saknar viss dynamik; verserna är stillsamma nog, men refrängen blir liksom aldrig sådär dramatisk som den verkar vilja vara. För övrigt tycker jag inte riktigt att SDF:s röst gör det bästa av låten (eller vice versa). Den (rösten) är liksom sådär fin och behaglig, och saknar liksom den där underliggande smärtan som i min mening krävs för att få till den där dramatiska, stor-kör-gospel-känslan.

Emilia - You're my world

Låten är rentav mysig, och Emilias ljusa röst bara ganska enerverande, så om hon ser till att sjunga den bättre än vad hon gjorde i deltävlingen (i en soft, jazzig låt som den här måste alla toner sitta perfekt) kan det här bli riktigt bra. Jag har inte överdrivet stora förhoppningar, men viss potential finns åtminstone i den här låten, vilket uppenbarligen inte alltid är fallet.

Caroline af Ugglas - Snälla snälla

Jag vill så gärna gilla det här, verkligen. Caroline är awesome och cool och sjunger superbt och sympatiskt och har snygga läder och jag vet inte vad. Men hur jag än försökt har jag inte ännu lyckats acceptera låten (även om jag numera kan höra henne sjunga "jag skiter i det" utan att få obehagsrysningar av ordvalet): först är det ju det där med uttalet. Den som någon gång läst min blogg i eurovisionstider vet att jag är oerhört positivt inställd till brytningar av olika slag (om än företrädelsevis slaviskt färgade) och tycker att "pee low" och "wee ling" låter precis lika bra som "pillow" och "willing" (och ibland är en nödvändig kompromiss för att få till vissa rim). Däremot, när det börjar anas att dialekterna inte är helt... genuina, som i t.ex. Fatals Picards fall, känner jag bara att goda gudinna, vad sysslar de med, kan de inte prata rent? Nu menar jag inte att Caroline för att ha en affekterad accent, men personligen blir jag så förbryllad av den engelska brytningen som plötsligt framträder när hon börjar sjunga att jag har svårt att uppskatta resten av arrangemanget. Men visst, I'm working on it, och nu när jag tillbringar all min tid omringad av alla möjliga skumma accenter, har det möjligen blivit litet lättare att acceptera den. Återstår då gör låten, som egentligen är den största besvikelsen för mig. Rent musikaliskt känns det som att den har potential till att bli riktigt stark (ja, t'nk, Janis, tänk ångest), som den dock envist vägrar att nå upp till. Den tar liksom slut innan den hunnit komma igång, och jag blir lika förvånad varje gång. Var det här allt?

Sofia - Alla

Min första tanke när jag hörde den här var att det är den bästa upptempo-låten jag hört i Melodifestivalen. Om man ser utanför de svenska uttagningarnas gränser är originaliteten är kanske inte slående, men jag älskar - rent generellt sätt - låtar med trummor som tydlig ingrediens (och gärna trumspelare på scen). När jag känner mig positivt inställd till en låt brukar jag - för att inte dras med och bli alltför positiv (hemska tanke) - fundera på huruvida jag skulle lägga märke till och gilla låten även om den dök upp som något annat lands bidrag i ESC. Alla uppfyller så pass många av mina musikaliska preferenser att den onekligen skulle vara en av mina favoriter i ESC (om än av den mer perifera sorten, då det hela säkerligen ändå skulle sluta med att någon operaflörtande drama queen, av valfritt kön, kom och swept me off my feet). Så, visst jag kan tänka mig att be om ursäkt litegrann till den Inetrnationella juryn för att jag vid ett eller annat tillfälle kan ha refererat till dem som "fascistjury". Inte för att jag ändrat min grundläggande åsikt om dem; det är bara det. att jag inte är bättre än att jag uppskattar fascistjurier då de tycker samma sak som jag.

Malena Ernman - La Voix

Jag blev så generad när jag hörde henne prata i den där intervjun om fansen som bloggade om henne att jag inte vet om jag vågar skriva med, i rädsla (à la Mika) att måla in mig själv i ett fack. Men. Je t'aime, amour, j'adore, j'adore, j'adore (se tidigare inlägg för detaljer.) Operaschlagerfusion är deliciöst, klänningen ytterst passande, dansarnas masker ursnygga och Malena än mer så, och det faktum att refrängen är på franska gör att jag kan intala mig att konstant lyssnande på låten är en studiefrämjande aktivitet.