Det verkar som att det senaste inom den svenska blogosfären är kommentarer till en ytterst befängd svältdiet som någon visst ska förespråka (jaja, jag är kanske inte lika ovetande soim jag vill få det till - det händer faktiskt att jag läser skumma modebloggar ibland, av oliak anlendingar). I vilket fall som helst vill jag färstås också säga något om det. Liter kort, sådär.
   Alltså, jag förstår att vi bombarderas med bantningstips och catwalk-modeller och indoktrineras i att det smala, eller rentav magra, är det ultimata. Och jag kan likaså se lockelsen i att försöka förneka sig själv något man vill ha eller behöver - att som jag sluta dricka kaffe gör mig inte bara mindre hyperaktivstressad, det känns som att jag har kontroll över åtminstone något i mitt liv när jag istället beställer en vidrigt söt chailatte. Men, det är här förnuftet borde sätta in. Och visst, fortsätt med din skumma ät-det-här-men-inte-det-här diet om det passar dig, så fortsätter jag att baka mina cupcakes med sojamjölk och äppelsidervinäger, men för valfri gudoms skull, ät. 
   Som vegetarian har jag ett antal gånger ställts frågan "Men hur ska du få i dig allt du behöver?" (retsamt, intresserat eller kritiskt) och är därför noga med att faktiskt tänka på vad jag äter. För det är så länge jag är någorlunda frisk med goda vitamin&mineralvärden som jag faktiskt har den där kontrollen, som jag anses och kan anse mig själv kapabel till att själv välja vad jag äter, i enlighet emd mina etiska övertygelser. Så att svälta sig själv borde ju vara högst kontraproduktivt då det leder till att - om man har tur och överlever - nedsatt allt (utom hårväxt) och/eller den allmäna och förhoppningsvis personliga insikten om att man inte är i stånd att hålla i kontrollen över sitt eget födointag.
   När jag var liten och inte ville äta upp min mat var den stående motrepliken "Tänk på de fattiga barnen", och medan jag fortfarande har litet svårt att se liknelsen, så känns det som att den faktiskt fungerade. Är man tillräckligt frisk och kry så äter man, punkt slut. Snarare än den där känslan av kollektiv skuld handlar det om något så självklart (nästan religiöst) som uppskattning. Man är hungrig och har möjlighet att äta, och alltså äter man. Om man sedan är som jag och blir kinkig, apatisk och deprimerad efter några timmar utan födointag är det dessutom en altruistisk handling att äta regelbundet.
   Min poäng som jag tänkte komma till nu är den här: innan du går på någon sjuklig svältdiet och låter dina hjärnceller bedövas av hunger, se till att ta vara på din förmåga till logiskt tänkande och tänk efter först. Och inse att  vissa påfund bara är ren idioti.

Och tänk inte på vad Austin Scarlett sa när han dök upp i PR säsong två. Man kan visst vara för smal, och, ärligt talat, för rik. Han må vara ung, vacker, begåvad och beläst, men det hjälper inte mot dumma uttalanden (eller uttalanden av dumma talesätt.) Och om ni har lasagne i ugnen, försök ta ut den i tid, för överkokta mosiga-näst-intill-upplösta lasagneplattor är ingen höjdare (om än perfectly ätliga).