Ungefärligt citat:

"Gå. Jag vill vara ensam nu."
"Pastor Green? Det är du redan."

Amen, sistah.

Anyways. Igår gick jag, efter en minimuffin, en sweet soja-chai latte och ett oväntat möte med bekanta från vischan på Condeco, tillsammans med en gammal skolkamrat och tre blonda bekanta till denna och såg Footloose på Storan. Äntligen, och bättre sent än aldrig. Jag är väldigt tacksam till mig själv för att jag till sist tog mig i kragen och tog initiativet att gå dit (det var très nära att rinna ut i sanden). Låt mig förresten slå fast att jag inte i första hand kommer köpa biljetter till platser med "begränsad sikt" på Storan - de vi hade var inte sådana, men krävde ändå stor anstränging för att man skulle få en hyfsad överblick av scenen.
   Hursomhelst köpte jag comme d'habitude ett program (klart godkänt vad gäller utformning/inehåll/pris osv), som berättade för mig att Pastor Samuel Green (yes) i föreställningen spelas av två oliak personer, en vars namn jag inte minns och... tadam... Fred Johanson! Dvs han som spelat i samma JCS-film som Jérôme Pradon! Igår var det dock förstås den andre som gjorde rollen (Fred ska enligt hemsidan göra den i Stockholm), men jag får trösta mig dels med att denne gjorde sitt jobb helt utmärkt samt att det - om Fred spelat rollen - kanske hade känts lite, vad ska man säga, disturbing, att sitta och dregla över Pastor Green.
   Någon som däremot förgyllde musikalen med sin kändisnärvaro var Måns Zelmerlöw AKA Mums-Måns AKA Elake Måns (till följd av rollfigurens personlighet, och har inget som helst  att göra med hans behandling av halvhysteriska publikmedlemmar efter showen), komplett med motorcykel på scen och allt.
   I allmänhet var musikalen mycket underhållande och glad, och sångarna/dansarna/aktörern (samtliga, inte bara de jag på rak hand kan nämna vid namn) som vanlig imponerande. Som vanligt gick jag därifrån med känslan av att vilja ägna hela återstoden av mitt liv åt att gå på musikaler. Vad är mindre vanligt hade jag även en autograf från tidigare nämnde Måns i väskan, då denne efter föreställningen stod ett tag i garderoben och socialiserade med sina fans. Då en i sällskapet erkände att hon samlade på autografer visade det sig att min ex-klasskamrat hade den fantastiska egenskapen att helt glatt kunna gå fram och be om sådana (samt ett pennskrin - jag hittade ett block i min väska). Själv hävdade jag envist att jag minsann inte behövde någon, nej, men kunde förstås inte stå emot när vi väl stod där face to face med en riktig mkusikalstjärna. Och även om vi inte hade några djupare filosofiska diskussioner att döma av, kunde vi konstatera att Måns var väldigt trevlig.
I efterhand inser jag dessutom att autografen fatiskt är en mycket rolig minnessak att spara tillsammans med programmet i min växande programsamling. 



Ett plus i kanten till Condeco som till skillnad från vissa andra cafén faktiskt kallar sin smått vidrigt sötade pulverchai-latte för Sweet Chai Latte.